Merkantilism

Wikipedia

Merkantilism (av latin mercari, "idka handel") är termen för det ekonomiska system som tämligen allmänt rådde i Europa från slutet av medeltiden (delvis från slutet av 1300-talet) in på 1700-talet. Termen lanserades på 1700-talet av fysiokraterna och fick spridning främst genom Adam Smith, som utförligt kritiserade systemet i 4:e boken av Wealth of Nations (1776; "Nationernas välstånd"). Själva namnet kan ses som mindre lämpat. Senare forskare, som Gustav von Schmoller, såg i merkantilismen knappast ett teoretiskt system, såsom dess kritiker under 1700-talet gjorde, utan en politik inriktad på vissa praktiska uppgifter. Denna politik har två huvudsidor.

[redigera] Merkantilismens två sidor

Den första sidan av merkantilismen är det ekonomiska uttrycket för nationalstaternas uppkomst. Innebörden är strävandet att göra staterna till ekonomiska enheter, att byta ut städernas och länens näringslagstiftning, som skapade avgränsade ekonomiska enheter av var och en bland dessa, mot en statlig lagstiftning som gjorde landet till den ekonomiska enheten. Det gällde för detta ändamål bland annat att bryta ned de många hindren för samfärdseln inom landet, att göra nationella i stället för lokala organisationer av korporationerna (till exempel skråväsendet) samt att skapa enhet i tullar, mått, vikt och så vidare för hela landet. Lättast gick detta i England och Sverige, där feodalherrar knappast haft tillfälle att splittra landet i mindre enheter, medan det av motsvarande skäl var svårast i Tyskland; mest typisk framträder denna - kanske den viktigaste - sidan av politiken i Frankrike (jämför Jean-Baptiste Colbert). Ingenstans lyckades dock politikerna fullt genomföra programmet, utan franska revolutionen, Napoleon och 1800-talets liberalism blev häri deras - kan man säga - testamentsexekutörer.

Den andra sidan av merkantilismen är, att detta nationella system utgör ett nationellt skyddssystem, eller snarare att det inriktas på att skapa nationell makt, avser att stärka staten politiskt och militärt genom att stärka den ekonomiskt. Delvis inriktas den ekonomiska politiken därför direkt på försvarsändamål, så främst sjöfarts- och fiskeripolitiken med dess syften att skapa en stor handelsflotta, särskilt av värbara fartyg (i Sverige genom "hel- och halvfriheten", se tull), och dugliga sjömän. Det huvudsakliga medlet för att öka staternas makt var dock att stärka finanserna. För detta mål fordrades riklig tillgång på inkomster i reda pengar under en tid, då statsinkomsterna ännu till stor del inflöt in natura. Detta är förklaringen till den sida av merkantilismen som dess kritiker framför allt angripit och, oriktigt, betraktat som dess hela innebörd, nämligen strävandet att dra in ädla metaller i landet. Detta berodde hos systemets ledande politiker och författare inte på att rikedomen ansågs liktydig med guld och silver - tvärtom betraktades dessa metaller ofta som i sig själva värdelösa anvisningar på varorna -, även om betydelsen av ett metallinflöde antagligen ofta överskattades.

[redigera] Merkantilismen i praktiken

Medlet för goda finanser (och metallinflöde) var för systemet en varaktig organisation av näringslivet, som skapade förutsättningar för den inhemska produktionen. Genom att producenterna på så sätt gjorde vinster skulle produktionen uppblomstra, och genom att undersåtarna fick stora tillgångar skulle staten också få det. Hela denna tankegång innebar en stor nyhet i förhållande till medeltidens "försörjningspolitik", som sökte uppnå riklig tillgång genom att hålla kvar så mycket varor som möjligt inom området, inte genom att uppmuntra produktionen. Endast på ett område, men ett mycket viktigt, nämligen livsmedelspolitiken, levde denna senare uppfattning till stor del kvar under merkantilismens tid. Som medlet för och tecknet på den rätta organisationen av näringslivet betraktades metallinflödet. Sedan man småningom övergett den mera primitiva ståndpunkten att direkt försöka hindra metallernas utflöde ur landet (ofta kallad "the bullionist policy"), skulle detta uppnås genom en så kallad gynnsam handelsbalans (kallad "the mercantile policy"). Det har ofta anmärkts som en svaghet i denna uppfattning att man förväxlade handelsbalans och betalningsbalans. Detta var dock utan egentlig betydelse, då den enda faktor i betalningsbalansen förutom handeln som spelade någon nämnvärd roll var fraktvinsten, vilken vanligen noga beaktades.

För att uppnå en gynnsam handelsbalans ("övervikt i handelsväsen", sade man i Sverige under frihetstiden) skapades ett skyddssystem, som företedde åtskilliga likheter med det som rådde vid 1900-talets början. Det senare har också ibland betecknats som "nymerkantilism". Till att börja med användes i stor utsträckning handelspolitiska åtgärder, importförbud och -tullar samt exportpremier (och exporttullar eller -förbud på råvaror). Samtidigt fick handeln sin första egentliga internationella organisation, genom de stora handelskompanierna, som stöddes av staterna på många sätt; och sjöfarten, särskilt på avlägsnare länder ("ur första och i första handen"), uppmuntrades. Typiska åtgärder för detta var de engelska navigationsakterna och det svenska produktplakatet, det vill säga förbud för andra länders fartyg att införa produkter, som inte härstammade från deras hemland. För att om möjligt göra landet självförsörjande - detta framför allt med avseende på militärt betydelsefulla produkter - och driva upp exporten blev emellertid manufakturpolitiken en hörnsten i systemet. Genom denna befordrades vanligen, fastän i huvudsak oavsiktligt, den kapitalistiska produktionens framsteg, eftersom företag av sådant slag ansågs konkurrensdugligare än hantverket och småindustrin. Även statsproduktion förekom ofta av samma skäl, men i andra rummet. Genom kolonialpolitiken åsyftades att göra moderland och kolonier till en ekonomisk enhet, varvid de senare begränsades till uppgiften att vara moderlandets råvaruproducenter. Befolkningens tillväxt uppmuntrades med alla medel. Endast jordbruksnäringarna blev i stort sett tillbakasatta, både direkt genom exportförbud över landskapsgränserna med mera och indirekt; det var främst här som motståndet under 1700-talet framträdde (se fysiokrater). England utgjorde emellertid härvid ett undantag och tillämpade konsekvent den allmänna politiken även på detta område; särskilt bekant är 1689 års lag om exportpremier på spannmål, mycket beundrad till exempel i Sverige under frihetstiden.

I motsats till förhållandet under medeltiden sköt merkantilismen de etiska momenten nästan alldeles åt sidan och sökte genom premier, privilegier, utmärkelser och lockelser av alla slag ta människornas egoistiska intressen i statsnyttans tjänst. Endast i andra hand användes tvång, och fastän det fortfarande spelade en mycket stor roll, innebär därför merkantilismen ett steg mot ökad ekonomisk frihet. Uppfattningen om statens allmakt och överlägsna förnuft var emellertid underlag för hela politiken; och då statens intressen ansågs kräva något, togs ingen hänsyn till individernas självständighetsbehov, ens på de mest privata områden, eller till deras för senare människor ganska självklara rättigheter.

[redigera] Merkantilisterna

Nästan alla 1500- och 1600-talets statsmän var anhängare av merkantilismen, fastän politiken kan sägas framträda tydligast i England Dess främsta personlighet var dock Jean-Baptiste Colbert. I Sverige var särskilt Axel Oxenstierna och Karl XI dess representanter, den förre för den friare formen, den senare för den mera bundna. Under 1700-talet framträdde nya riktningar i England och Frankrike, samtidigt med att systemet först då på allvar nådde de ekonomiskt mera efterblivna kontinentalstaterna; och i Sverige inträdde med frihetstiden (särskilt 1738-1765) dess starkaste och mest konsekventa tillämpning, men utan de större allmänpolitiska synpunkter, som tidigare hade präglat den.

Merkantilismen är mindre märkbar inom litteraturen än inom politiken, och något merkantilistiskt system i teoretisk mening har aldrig funnits. Tidens litteratur är emellertid mycket rik på broschyrer och andra skrifter, som tillkommit av särskilda anledningar, men stundom utövat stort och varaktigt inflytande. Särskilt gäller detta England och Holland. Bland engelska merkantilister må nämnas Hales, Francis Bacon, Malynes, Misselden, Thomas Mun, Culpepper, far och son, Josiah Child, Davenant, William Petty, Gee samt såsom en sen, systematisk författare sir James Steuart; bland holländska Pieter de la Court, bland franska Montchrétien och Melon. Den svenska merkantilistiska litteraturen har under 1600-talet att uppvisa Johan Risingh och blir under frihetstiden mycket rik; den då levande Anders Berch d.ä. är en av merkantilismens få systematiker, och bland de övriga frihetstidsmerkantilisterna må nämnas Anders Nordencrantz, Salander och Johan Fredrik Kryger. Den tyska litteraturen är ganska sen. Den saknar, till skillnad från särskilt den engelska, kontakt med affärslivet, och tillhör i allmänhet den så kallade kameralistiken. Bland dess författare må nämnas Seckendorff, Johann Joachim Becher, Hörnigk och von Justi.