Diskussion:Michel Foucault

Wikipedia

Kommentar till mina redigeringar idag: Foucault är inte alls konsekvent i fråga om ordval, och en benämning övergår lätt i en annan. Han talar om transdiskursiva auteur, grundare av diskursivitet och grundare av diskurser, något oklart. Jag har inte originalet, men transdiskursiv i min översättning, är en position i den grundade diskursen där andra auteur tar plats - men detta är dels en syftningsfråga och dels p g a att grundaren av diskursen är singular och de andra auteur plural, och denna läsning kan bero på en översättningsmiss. Det finns andra tolkningar på engelska utifrån en engelsk översättning, där transdiskursiv räknas som grundaren av diskursen. Ibland används ordet diskurs i beydelsen "samtal" i Foucaults artikel. Konsekvent använder jag i denna artikeln "diskurs" där Foucault omväxlande talar om diskursivitet och diskurs; Marx och Freud kallas omväxlande grundare av diskursivitet och sedan sammanfattande grundare av diskurser utan att sammanhanget anger någon betydelseskillnad.

Att jag uttrycker mig lite POV om översättningen beror på att Foucault skriver att man borde även diskutera auteur inom målarkonsten, musiken och tekniken, och han uttryckligen inte avser böckerna med Marx' och Freuds diskurser.

Ett annat problem är att han hela tiden pendlar mellan makro- och mikroperspektiv och inte ser någon motsättning mellan dessa. En diskurs kan innebära både ett meningsfullt samtal och en epok som uttrycker sina idéer.

//--IP 2 juli 2005 kl.16.42 (CEST)

Vill bara berömma artikeln 84.217.58.204 15 april 2006 kl.00.29 (CEST)

Varför är det en ruta med citat på engelska? Om han inte skrev det på engelska, borde det inte stå på engelska. Kan vara bra att veta var och när han sa det. Rockville 24 maj 2006 kl.22.04 (CEST)

Verkar som att det var något han sa på engelska:

Discourse and Truth: the Problematization of Parrhesia.

six lectures given by Michel Foucault at the University of California at Berkeley, Oct-Nov. 1983

"My intention was not to deal with the problem of truth, but with the problem of truth-teller or truth-telling as an activity. By this I mean that, for me, it was not a question of analyzing the internal or external criteria that would enable the Greeks and Romans, or anyone else, to recognize whether a statement or proposition is true or not. At issue for me was rather the attempt to consider truth-telling as a specific activity, or as a role." Discourse & Truth, Concluding remarks by Foucault.

Salsero 18 januari 2007 kl. 18.01 (CET)

Det står att han "räknas som en viktig inspiratör för reflexionen kring postkolonialism och globalisering." Det här känner jag inte igen. Kan någon bestyrka detta? --JohanSelig 30 maj 2006 kl.18.05 (CEST)

Det verkar ha varit användare:Strausszek som skrivit detta [1] (Jag trodde det var jag, som skrivit det mesta). Det är alltså inte belagt med de andra källorna som är redovisade.

Vad beträffar citatet är det användare:Agneta som infört detta tror jag.//--IP 30 maj 2006 kl.18.23 (CEST)

"Under 1970-talet exprimenterade han med droger och sexualitet, och det har antagits att han ådrog sig sin HIV-smitta i San Franciscos gaykultur."

Plockade bort detta. Även om det känns relevant på ett plan saknas hänvisning till vem som har antagit detta; en formulering som "vissa har antagit" känns lika oseriös. Men som sagt, det är ju inte osannolikt; kan någon belägga detta med en referens?

--Hkan 17 januari 2007 kl. 17.28 (CET)

I Eribons biografi står det om droger, sexuella erfarenheter i USA, med bl.a. SM, på sid.605-608. Han var tydligen påverkad av opium när han blev påkörd av en bil 1978, och hade provat de flesta droger 1975, och befann sig det året "i en yra" som gjorde att han förmodades testa även de droger han inte dittills provat. Han odlade marijuanaplantor på sin balkong. Eribon lägger uppgifterna ofta i andras munnar, men återger också citat från tidningar där Foucault uttalar sig. Om gaykulturen i USA menar Eribon att Foucault levde ut sin homosexualitet där (han var redan tillsammans med Defert sedan länge). Eribon skriver ingenstans om hur han fått smittan; det var troligen jag som införde detta och tog då informationen från engelska artikeln (jag var för lat för att läsa Eribon igen, men sedan gjorde jag det ändå, till sista stycket). Drogerna torde vara intressant, tycker jag, dels i fråga om hans ställningstagande och dels i fråga om hur han kan ha påverkats psykiskt. Detsamma gäller hans sexuella experiment, eftersom han forskat så mycket om just detta, och en del böcker tillkom i anslutning till hans experiment, särskilt Histoire de sexualité (Eribon, s. 597).//--IP 17 januari 2007 kl. 18.43 (CET)

Okej, men i så fall kanske något i stil med att Eribon menar att/pekar på att ... eller liknande? Själv har jag inte läst... (Tycker fortfarande att bådadera är relevant, inte minst med tanke på den aktuella perioden, men det borde formuleras tjusigare.)

--hkan 17 januari 2007 kl. 19.00 (CET)

Rent formellt är det svårt att göra så, eftersom Eribon redan är så tydlig med att anföra uppgifter och eftersom Eribon, sann foucauldian, sällan benämner något med ord, utan återger genom att redogöra och lämnar mycket till läsaren. Så till exempel om Foucualts sexuella experiment - det är bara genom att minnas att han varit ihop med Defert i över tio år som läsaren förstår att det är ett polygamt experiment, med "fri sex". Det skulle bli, ungefär: "Enligt Eribon hade N sagt att Foucault hade sagt att" och "Enligt Eribon sa Foucault till tidningen X att" och dessutom många detaljerade återgivningar. Skulle man skriva "Foucault var en narkoman" skulle hans anhängare säga "Vad menar du med narkoman" och sedan påstå att ordet är en konstruktion utan innebörd.//--IP 17 januari 2007 kl. 19.53 (CET)

Jag, har inte tittat här på länge men såg nu frågan om varför citatet är på engelska. Det är på engelska för att min källa är engelsk. Och hellre den engelsk text än en fransk. Men jag kan översätta det till svenska. Men för mig är det Foucault som forskare i ett nötskal. Och bilder lär vi inte kunna uppbringa eftersom det inte har gått 70 år sen hans död och troligen lever de som fotograferade honom.

Så till vad Foucaults anhängare skulle säga om påståendet att "Foucault var en narkoman". Jag är väl vad man kan kalla för en Foucault-anhängare. Inte fullständigt okritisk. Men inte heller kategoriskt emot allt bara för att jag själv ogillar narkomani och har lite svårt för "fri sex". Jag har uppfattat det som att han blev "torr" narkoman ungefä som en "nykter alkoholist" eller ev rökfri nikotinist. Hade jag träffat en person som hade berättat om sitt liv i San Fransisco på den tiden så hade jag suttit gapande och undrat "Förstår du inte att det är livsfarligt". Och har jag inte fel för mig så la han av helt med narkotika. Han må ha märkt att det inte är så särskilt bra för tänkandet kanske. Jag vet inte, men hänför det till hans privata liv. Liksom hans sexliv. Det dräller ju av stora konstnärer som supit ihjäl sig, knarkat ihjäl sig eller dött av smittsamma sjukdomar ådragna i samband med sex. På samma vis som det dräller av icke-konstnärer och mer "vanligt folk" som super , knarkar eller "smittar ihjäl" sig. Det står drapor i tidningarna om resistenta gonokockstammar, resistenta syfilisbakterier, TBC-baciller inget hjälper emot längre och ändå blomstrar "sexindustrin". Folk far som skottspolar till St. Petersburgs sämre kvarter där det idag är vanligare att ha HIV-smitta änatt inte ha det. En domare i Skåne accepterade i veckan ett strafföreläggande för att inte behöva skylta i en rättssal om att han beställt "3 aktiva tjejer" på solariet Solsnippan i Malmö. Kondom är inte tillräckligt skydd i sådana sammanhang, men bättre än inget. Så som Foucault-anhängare svarar jag istället "Ja, det är många somär det. Det är sorgligt, men han klarade sig ju ganska hyfsat länge ändå. Och han lyckades ju producera mycket som var bra." Jag tycker att många av Frödings dikter i slutskedet av hans liv, då han hade neurosyfilis men fortfarande kunde skriva, är mycket bra. Inte lika roliga och underhållande som "Det var dans borti vägen" men mycket givande. Han var en diktare hela sitt liv och en bra sådan. Foucault var filosof hela sitt liv och jag tycker nog att han lyckades fylla nöten med substans, väl värd att bevara. Inte minst för att förstå 'makt'-begreppet, som var det han uttalade sig om som yrkesman. Med eller utan HIV och AIDS. Agneta 18 januari 2007 kl. 02.20 (CET)

Det är inte min gebit huruvida kognitionen påverkas av narkotika på ett sådant sätt att det kan vara relevant. Men i mina medicinska lekmannaöron låter det relevant, eftersom han inte tillhör de anglosaxiska s.k. analytiska filosoferna, utan tillhör de s.k. kontinentala filosoferna - deras bevisföring skiljer sig avsevärt. En kontinental filosof har ett mera auktoritärt sätt att argumentera, och en analytisk filosof bygger på logikens vetenskapliga metoder. Alltså: Foucault har blivit Foucault genom att säga "Så här är det" och belagt genom valda exempel. För att hacka sönder hans metod och se igenom den, behöver man inte bara vara lika beläst eller mer, utan även vara mer intelligent. Den kontinentala traditionen är mer vad man tänker när man hör ordet "filosof" - en som filosoferar i ordets vardagliga betydelse. Det är f.ö. ett inte försvinnande litet fält inom estetiken att studera sinnessjukdomars och narkotikas påverkan på konstnärers (åtminstone litterära) alster - det hör till den psykoanalytiska delen av tolkningsriktningarna.//--IP 18 januari 2007 kl. 06.52 (CET)

Jag läser varje din stavelse. Men är inte lika renlärig eller för den delen lika lärd i dessa ting. Alla kemikalier som hamnar i blodbanan påverkar hjärnan. Likaså basselusker av olika slag. Det är väl inte ovanligt att narkotiska medel påverkar den enskilde att överskatta livets innehåll, ungefär som "syndabekännelser" under alkholens inverkan då mer perifera delar (frontalloberna med omdömet) av hjärnan påverkas först. Och sen samma delar centralt, som narkotika, men då närmast sövande. Spiroketer eller HIV-inverkan på centrala nervsystemet är mer som Mb Alzheimer och liksom "stjäl" delar av hjärnan efterhand. Texter av individer med olika tillstånd i hjärnan får alltså olika uttryck till följd av tillståndets inverkan. Jag tror inte man behöver vara psykoanalytiker för att skilja på "fyllesnack" om det råkar bli nedtecknat, eller narkotikamaniska uttryck som efter narkotikruset ger ett betydligt märkligare intryck, än då det var självklart världens bästa tanke under ruset. I vilken grad MF:s filosoferande och hans yrkesarbete i text är påverkat av hans utsvävningar med narkotika vet jag inte. Men om han var narkotikpåverkad när han skrev så bör det rimligen ses i hans texter. Jag har aldrig fått en sådan känsla av "vansinne" eller forcering i hans texter. (Galenskap på insändarnivå eller om du tittar på ett av de längre inläggen från annan användare på min diskussionsida. En "skojighetsminister", som nog mest skrattar ensam och uppskattar sig.Agneta 18 januari 2007 kl. 10.25 (CET)

Av Eribon framgår att det stod helt klart att han ofta/mer frekvent brukade marijuana (det var ingen engångsföreteelse), och Eribon synes anse att det även var ett mer frekvent bruk av tyngre droger som LSD, kokain och opium - dessa tyngre droger testade han åtminstone, och upprepade det under loppet av åtminstone tre år; Eribon är inte säker på, eller säger inte, att det varit ett kontinuerligt missbruk under tiden emellan. Det jag främst avsåg var hur en människa påverkas långsiktigt av narkotika; det lär, så vitt jag vet utan att vara expert, kunna påverka kognitionen mera långvarigt. Dessutom hade han depressioner, vilket jag också tror mig ha hört kan ge långvarig inverkan på personligheten i samband med narkotika. Personligen har jag svårt att avgöra om han i "Vad är en författare?" svamlar; skulle någon säga det skulle jag inte säga emot i alla fall.//--IP 18 januari 2007 kl. 12.21 (CET)

"Lätt"-narkotika som hasch, cannabis och marijuana innehåller ett harts, som med den inandade röken kommer till cellerna i hjärnan. Där sker en inlagring i cellerna av harsten och detta bryts aldrig ned.

En del celler reagera med celldöd andra på annat ännu outforskat vis. Men det är känt att dessa celler avstannar i vidareutveckling. Peter-Paul Heinemann har skrivit om detta och hur individen behåller det stadie han/hon var i när inlagringen skedde. Och så är det självklart dosberoende. Självklart, om inlagringen sker i de centrala hjärnkärnorna, så kan "humöret" påverkas m.e. m. långsiktigt. "Tung"-narkotika kan slå ut funktionen i en del hjärncentra för gott efter en dos eller 10 doser. Det läskigaste med LSD och liknande är att även om medlet bryts ned och inte är möjligt att se i en blodanalys (nivå 0) så kan ett psykotiskt tillstånd kvarstå resten av livet eller sjunka undan och "glömmas" för att flera år senare slå på igen som om individen har tagit LSD igen. Jag får plocka fram "Vad är en författare?" och återkomma om det är svammel eller ej. Om det är det, eller om jag uppfattat det så, har jag bobis bara lagt undan texten som "icke-givande och erbjuder inga lösningar på något". I vart fall inte från min horisont, som är mer praktisk än teoretiskt konstruktiv. (F.ö. om våra huvuden, ett eller bägge, serveras på fat imorgon, så får vi väl avsluta diskussionen strax. Men tycker du att det är något avgörande fel i artikeln? Jag kan ju översätta ciatatet till svenska. Jag har för mig att det är ur hans introduktionsföreläsning på Coll. de Fr. Hinner inte kolla för jag ska på föräldramöte hela kvällen och är drunknande i paslmböcker och psalmlitteratur. Agneta 18 januari 2007 kl. 16.47 (CET)