Neutralitet
Wikipedia
Neutralitet i folkrätten innebär att en stat inte stöder någondera sidan i en väpnad konflikt mellan andra stater eller militära förband. Man skiljer på neutralitet och alliansfrihet, eftersom neutralitet i folkrättslig mening inte kan förekomma förrän i en konkret konfliktsituation. De internationella lagar som reglerar permanent neutrala landområden är den andra Haagkonventionen. Förhållandet mellan krigförande och neutrala stater regleras i femte och trettonde Haagkonventionerna.
Haagkonventionerna föreskriver att den neutrala staten inte får stödja den ena parten militärt eller tillåta att det egna territoriet används för militära uppgifter. De innehåller inget som förbjuder politiska eller moraliska ställningstaganden i konflikten, och inte heller regler som förbjuder den neutrala statens medborgare att delta i konflikten på den ena eller andra sidan.
Neutraliteten har också en politisk dimension som innebär att en stat som folkrättsligt är neutral ändå kan drabbas av intern eller extern kritik för att den stöder (eller påståds stödja) den ena parten mer än den andra.
Det finns två olika sorters neutralitet, temporär och permanent. Permanent neutralitet innebär att landet genom mellanstatliga överenskommelser förbundit sig att upprätthålla neutraliteten i alla framtida krig. Schweiz är permanent neutralt efter beslut vid kongressen i Wien 1815. Sverige har genom eget val ställt sig neutralt vid krig i Europa, och har därvid varit temporärt neutralt.
