Regeringen Fälldin I
Wikipedia
Regeringen Fälldin I var en borgerlig regering som tillträdde den 8 oktober 1976 och avgick den 18 oktober 1978.
Fälldins första regering kan karakteriseras som en majoritetskoalition och bestod av 20 statsråd varav 19 kom från de tre i regeringen samverkande partierna. Centerpartiet erhöll åtta poster, Moderata samlingspartiet sex och Folkpartiet fem. Till justitieminister utsågs en opolitisk ämbetsman, f.d. justitierådet Sven Romanus. I regeringsförklaringen uttalade Fälldin att regeringen med fasthet och ansvar skulle föra en politik i hela folkets intresse. "Därvid skall vi söka ett så brett samförstånd som möjligt."
Innehåll |
[redigera] Regeringsdeklarationen
I regeringsdeklaration utlovade regeringen bland annat följande:
- En femte semestervecka från 1978
- Förlängd föräldraledighet från 7 till 9 månader
- Lag mot könsdiskriminering
- Nytt betygssystem i skolan
- Avdragsrätt för gåvor till humanitära eller ideella ändamål
- Allmän arbetslöshetsförsäkring
- Att upprätta en beredskapsplan för avveckling av kärnkraften
[redigera] Regeringens politik
Trots kritik från socialdemokraterna lyckades regeringspartierna få igenom en marginalskattesänkning och en indexreglering av skatteskalorna. Det sista var ett borgerligt vallöfte från valkampanjen 1976. Regeringen införde även ett lönesparande. En arbetsgivare kunde dra av ett belopp från lönen och sätta in pengarna på ett särskilt konto. Pengarna var låsta i fem års tid men därefter kunde arbetstagaren dra av 20 % av det sparade beloppet i inkomstdeklarationen.
Regeringspartierna genomförde också en omorganisering av Sveriges Radio, införde en ny arbetsmiljölag och genom ändring av successionsordningen infördes kvinnlig tronföljd.
Riksdagsarbetet dominerades av den ekonomiska politiken. Av olika orsaker hade skogsindustrin, stålindustrin och varvsindustrin drabbats av kris och regeringen anslog miljarder i olika stöd - både direkta bidrag och krediter. Under 1978 lyckades regeringen delvis få stopp för inflationsspiralen: under årets första elva månader 1978 steg priserna med 6,8 procent (11,9 % samma period 1977). För dagligvaror steg priserna samma period med 4,2 % (17 % för 1977). På arbetsmarknaden skulle nya löneförhandlingar inledas om priserna steg med mer än 7,25 % men detta blev alltså inte aktuellt.
[redigera] Kärnkraftsfrågan
Fälldin hade före valet gjort klart att han inte tänkte sitta i en regering som startade kärnkraftverk. Folkpartiet och moderaterna ville dock ha en fortsatt utbyggnad av kärnkraften och knuten löstes genom villkorslagen. Den innebar att ett kärnkraftverk endast kunde få laddas om ägaren kunde visa att två villkor var uppfyllda:
- att det fanns ett färdigt avtal om upparbetning av det utbrända kärnbränslet
- att det fanns en plan för hur det upparbetade kärnbränslet skulle förvaras
Centerpartiet tog för givet att det i praktiken skulle innebära ett stopp för kärnkraften i Sverige men Riksdagen gjorde klart att lagen inte skulle tillämpas 'demoniskt'. Vid ett samtal med justitieminister Romanus den 18 september hade Fälldin också fått klart för sig att villkorslagen inte var den "stoppbom" för nya kärnkraftverk som man tagit för givet.
Byggena av nya kärnkraftverk hade fortsatt under 1977 och 1978. Under september 1978 var kärnkraftverken Ringhals 3 och Forsmark 1 klara för laddning. Efter förhandlingar mellan regeringspartierna förklarade Fälldin, Ullsten och Bohman vid en presskonferens den 29 september att regeringen beslutat att nu säga nej till att lämna tillstånd till laddning. Tillstånd kunde dock ges av Kärnkraftsinspektionen om ansökaren kunde visa att förvaring av utbränt kärnbränsle kunde ske på ett säkert sätt.
I pressen ansågs denna uppgörelse vara en förlust för Fälldin och vid ett möte med centerpartiets förtroenderåd den 2 oktober fick Fälldin hård kritik för att ha gått med på detta.
Fälldin försökte också, genom att hänvisa till de tre partiernas överenskommelse vid regeringsbildningen 1976, få frågan om kärnkraften avgjord genom en folkomröstning men folkpartiet och moderaterna stod inte fast vid överenskommelsen utan sa nej till folkomröstning som lösning av krisen. Fälldin lämnade därför in sin och regeringens avskedsansökan den 5 oktober 1978.
Kärnkraftsindustrin ordnade med avtal om upparbetning med franska Cogema och kunde visa att det, åtminstone teoretiskt, gick att förvara kärnbränslet i den svenska berggrunden.
[redigera] Statsråd
Den enda avgången var Per Ahlmarks plötsliga avgång den 7 mars 1978. Orsaken var personliga skäl. Posten som vice statsminister (och ledare för Folkpartiet) övertogs av Ola Ullsten.
Den 29 januari 1978 publicerade Aftonbladet en fingerad intervju med statsministern från ett mentalsjukhus. Fälldin anmälde tidningen för tryckfrihetsbrott och yrkade skadestånd på 1 krona. Stockholms tingsrätt friade dock tidningen i april och i början av maj förklarade Fälldin att han hade planer på att avgå för familjens skull. Detta besked togs dock tillbaka några dagar senare.
[redigera] Statssekreterare
- Statsrådsberedningen: Gösta Gunnarsson
- Justitiedepartementet: Henry Montgomery
- Utrikesdepartementet: Sverker Åström och Hans Blix
- Försvarsdepartementet: Gunnar Nordbeck
- Socialdepartementet: Gerhard Larsson
- Kommunikationsdepartementet: Bengt Furbäck
- Ekonomi- och budgetdepartementen: Lars Wohlin, Sten Westerberg, Rolf Skillner
- Utbildningsdepartementet: Bert Levin, Anders Arfwedsson
- Jordbruksdepartementet: Per-Erik Eliasson
- Handelsdepartementet: Johan Nordenfalk
- Arbetsmarknadsdepartementet: Ingemar Eliasson, Carl Tham
- Bostadsdepartementet: K.G. Scherman
- Industridepartementet: Gunnar Söder
- Kommundepartementet: Fredrik Sterzel
[redigera] Litteratur
- Kai Hammerich, Kompromissernas koalition - Person- och maktspelet kring regeringen Fälldin (Stockholm 1977)
- Sven-Erik Larsson, Regera i koalition : den borgerliga trepartiregeringen 1976-1978 och kärnkraften (Stockholm 1986).
[redigera] Se även
| Företrädare: Regeringen Palme I |
Sveriges regering 1976–1978 |
Efterträdare: Regeringen Ullsten |
