Svenska riksdagsvalet 1976

Wikipedia

Svenska riksdagsvalet 1976 hölls den 19 september 1976.

Innehåll

1 Valkampanjen
2 Valresultat
3 Regeringsbildning
4 Se även

[redigera] Valkampanjen

Under året före valet hade den politiska debatten dominerats av frågor som framställde arbetarrörelsen i mindre god dager, de så kallade affärerna:

Transportarbetarförbundets ordförande Hans Ericson semestrade nyåret 1975-1976 på Kanarieöarna, trots att fackföreningsrörelsen hade uppmanat till bojkott av det fascistiska Spanien. Till råga på allt bodde Ericson på en anläggning ägd av Svenska Arbetsgivareföreningen.
Astrid Lindgren skrev ett inlägg i Expressen om höga marginalskatter, Pomperipossa i Monismanien
Ingmar Bergman greps på sin arbetsplats (Dramaten) i januari av polisen, misstänkt för skattebrott. Detta ledde till att Bergman lämnade Sverige på våren 1976.
På hösten 1975 stoppades fem finska socialdemokrater av tullen på Arlanda. I deras bagage hittades 244 800 kronor. Pengarna var en gåva från tyska fackförbundet Metall till Finlands Socialdemokratiska Parti som förmedlades av den socialdemokratiske partikassören Nils Gösta Damberg.

På sommaren 1976 antog LO:s kongress Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder, vilket de borgerliga partierna använde för att påstå att socialdemokraterna hotade det privata näringslivet

Det stod redan tidigt klart att det fanns en stor skillnad i synen på kärnkraften mellan å ena sidan centerpartiet och å den andra folkpartiet och moderaterna. Den 28 april gjorde centerledaren Thorbjörn Fälldin klart att han inte tänkte sätta sig i en regering som laddade kärnkraftverket Barsebäck II. De andra borgerliga partiledarna Per Ahlmark (fp) och Gösta Bohman (m) hade dock gjort klart att de ville ladda Barsebäck II även om de tonade ner det under valrörelsen.

De två ideologiskt profilerade partiledarna Palme och Bohman möttes i en valduell i Folkets hus i Stockholm den 22 april. Palme menade att: Moderaternas skatteförslag innebär att vi skulle öka de sociala klyftorna i det svenska samhället. Bohmans program är ett program för ojämlikhet och otrygghet. Bohman hävdade att: Det som hänt inom socialdemokratin under de senaste åren [...] ger en skrämmande framtidsbild av ett genomsocialiserat land. (Källa: Dagens Nyheter 23 april 1976)

Valkampanjen tog ny fart i augusti när Fälldin den 25 augusti presenterade en plan för att stänga de svenska kärnkraftverken fram till 1985. Vid en direktsänd presskonferens förklarade Fälldin att "Kärnkraften ska vara avvecklad senast 1985". Detta ledde till att kärnkraftsfrågan blev den helt dominerande i valrörelsen under september.

Partiernas valaffischer och paroller:

Rösta på Gösta - moderata samlingspartiet
Sociala reformer utan socialism - folkpartiet
Kvinnor, gör politik av era erfarenheter! - Vänsterpartiet kommunisterna
Jämlikhet, Bättre miljö, Decentralisering - Centern

[redigera] Valresultat

Parti		Partiledare	Röster			Mandatfördelning
Parti		Partiledare	Antal	%	+− %	Antal	+−
	Socialdemokraterna	Olof Palme	2 324 603	42,75	−0,81	152	−4
	Centerpartiet	Thorbjörn Fälldin	1 309 669	24,08	−1,02	86	−4
	Moderata samlingspartiet	Gösta Bohman	847 672	15,59	+1,30	55	+4
	Folkpartiet	Per Ahlmark	601 556	11,06	+1,64	39	+5
	Vänsterpartiet kommunisterna	Lars Werner	258 432	4,75	−0,58	17	−2
	Kristen demokratisk samling	Alf Svensson	73 844	1,36	−0,39	—	—
	Sveriges kommunistiska parti¹	?	17 309	0,32	+0,16	—	—
	Övriga partier	—	4 663	0,09	—	—	—
Antal giltiga röster			5 437 748	100,00		349	−1
Ogiltiga röster			19 295
Totalt			5 457 043 (91,76 %)

Antalet röstberättigade var 5 947 077 personer och antalet röstande var 5 457 043 personer. Valdeltagandet uppgick till 91,76 procent, det högsta valdeltagandet någonsin i ett allmänt val i Sverige.

¹ Enligt SCB fick SKP och "övriga partier" sammanlagt 21 972 röster. Det är oklart vilka partier utöver de ovan uppräknade som ställde upp i riksdagsvalet.

[redigera] Regeringsbildning

De tre borgerliga partierna fick 180 mandat medan de två vänsterpartierna fick 169 mandat tillsammans. Dagen efter valet begärde statsminister Olof Palme (s) skriftligen sitt entledigande. Talmannen, Henry Allard (s), entledigade statsministern och övriga statsråd, varefter han omedelbart inledde samråd med partiledarna i statsministerfrågan.

Olof Palme och Lars Werner (vpk) uttalade att valresultatet gav underlag för en borgerlig regering och att det därför borde ankomma på företrädarna för dessa partier att föreslå ny statsminister. Gösta Bohman (m) och Per Ahlmark (fp) förordade att talmannen skulle föreslå riksdagen att utse Thorbjörn Fälldin (c) till ny statsminister. Denne förklarade sig beredd att acceptera statsministerposten. De vice talmännen anslöt sig till rekommendationen att utse Thorbjörn Fälldin till statsminister.

Den 7 oktober föreslog talmannen att riksdagen skulle utse Fälldin till statsminister. Den följande omröstningen följde helt partilinjerna och gav till resultat att 174 ledamöter (c, m och fp) röstade för talmannens förslag medan 160 ledamöter (s och vpk) röstade emot det. Riksdagen hade således godkänt talmannens förslag och utsett Fälldin till statsminister.

Efter valet bildades den första borgerliga regeringen sedan 1936, Regeringen Fälldin I. Kärnkraftsfrågan löstes tills vidare genom att den nya regeringen tillät att Barsebäck 2 laddades men att kärnkraften därefter skulle regleras av villkorslagen som förbereddes av energiminister Olof Johansson (c). I uppgörelsen mellan de borgerliga partierna ingick också att kärnkraftens framtid skulle avgöras i en folkomröstning om regeringen inte kunde enas om tolkningen av villkorslagen. Beslutet att ladda Barsebäck 2 gav upphov till den så kallade svekdebatten som drevs fram av Olof Palme och vars innehåll var det svek som Palme ansåg att Thorbjörn Fälldin begått mot sitt vallöfte att inte sätta sig i en regering som laddar ett kärnkraftverk.