Sätesgård

Wikipedia

Sätesgård (eller Säteri) var en benämning (använd från 1400-talet) på gård som under medeltiden och/eller 1500-talet bebotts av frälseperson. Ett stort antal sådana är kända från medeltida källor från och med 1200-talet då ett världsligt frälse börjar framträda i Sverige. Antalet sätesgårdar beräknas under senmedeltiden ha varit närmare 500 och vid 1500-talets mitt omkring 370. En medeltida sätesgård skilde sig oftast inte utseendemässigt från en mer välbärgad bondgård. Särskilt i Småland och Västergötland där det lågfrälse inslaget dominerade var sätesgårdarna tämligen enkelt byggda med vanliga knuttimrade trähus. Någon medeltida sätesgårdshuvudbyggnad av trä finns inte bevarad.

Större sätesgårdar, d v s högfrälsets, kunde vara byggda av sten och försedda med vallgravar och andra försvarsanordningar. De kallas då befästa sätesgårdar eller fasta hus. Att bygga befästa sätesgårdar var förbjudet under tidsperioden 1396-1483. Välbevarade medeltida fasta hus är till exempel Glimmingehus i Skåne och Torpa vid sjön Åsunden i Västergötland.

I samband med Erik XIV:s kröning 1561 utfärdades särskilda bestämmelser gällande sätesgårdar och man börjar fr o m den tiden också använda begreppet säteri för dem. Genom särskilda adelsprivilegier utfärdade 1569, 1612 och 1644 skapades successivt ett strikt regelverk för hur säterier skulle vara byggda. Kraven på ståndsmässighet blev uttalade och formaliserade. Man kan enkelt uttryckt säga att begreppet sätesgård hör samman med det medeltida frälset medan säteri är kopplat till adelsprivilegierna från tiden efter Gustav Vasas regeringstid.

Under 1600-talets stormaktsexpansion byggdes säterier i ett stort antal. Som den främsta förebilden för en högadlig säteribyggnad tjänade Axel Oxenstiernas gård Fiholm, byggd efter franska och holländska förebilder av Simon de la Vallée. En medeltida sätesgårds byggnader stod i princip på de platser i terrängen som var lämpligast att bygga på medan det karakteristiska 1600-talssäteriet hade huvudbyggnad och flyglar byggda i räta vinklar mot varandra.

Med de lågadliga säterierna fuskades det däremot en hel del. I riksrådet klagades det över att "många gör säteri med en halv tunna färg". Man kan säga att metoden var kostnadseffektiv. En adelsman hade nämligen rätten att frikalla alla sina landbor inom en mils omkrets, den s k frihetsmilen, från alla ordinarie skatter till kronan. Själva säteriet och de inom dess "rå och rör" (i samma by) belägna hemmanen befriades även från extraordinarie pålagor och blev s k ypperligt frälse.

Genom reduktionen 1680 förändrades förutsättningarna radikalt. Det blev förbjudet att grunda nya säterier och de befintliga utsattes för noggranna rannsakningar. Många sätesgårdar dömdes då "under skatten" för att de inte var ståndsmässigt bebyggda. I vissa fall visade de sig vara rena "papperssäterier", d v s att det inte ens hade gjorts något försök att bygga om gårdarna till säterier. Adelns ekonomiska maktställning hade försvagats under en längre tid och 1680 års beslut förstärkte den utvecklingen. Ståndsgränserna började också allt mer luckras upp. Redan under 1600-talets första hälft finns åtskilliga exempel på ofrälse innehavare av frälsejord som byggde säteriliknande gårdar på sin mark. När stormaktstiden var förbi var också säteriernas tid det. Från 1700-talet intar herrgården säteriets plats som agrarsamhällets främsta statussymbol.

I och med adelsprivilegiernas avskaffande har säteri används som benämning på äldre större lantgårdar i allmänhet.