Slavisk mytologi

Wikipedia

Slavisk mytologi. Vår kännedom om slavisk religion och mytologi är tämligen begränsad: den grundar sig på korta notiser i historiska källskrifter (särskilt krönikorna) och i predikningar från den första kristna tiden samt på nutida folktro och rituella sånger (talrika i Ryssland).

Vi återfinner de vanliga huvuddragen: dels dyrkan av naturen (animism), dels av förfäderna. Den förnämste guden är Perun (ordet syns etymologiskt sammanhänga med isl. Fjǫrgyn), åskans gud, motsvarande Indra-Zeus-Jupiter-Tor. Med sitt regn befruktar han jorden, med sina glödande pilar ("åskviggar") dödar han drakar och troll. Hans bild, av trä med huvud av silver och skägg av guld, fanns i Novgorod och Kiev. Vid Peruns namn svor man. Det kristnade Ryssland har satt profeten Elias som åskans herre i Peruns ställe: liksom Tor och Perun åker han i sin vagn, när åskan går. Svarog var den ljusa himmelens, Dazjbog (Dabog) eller Hors, solens gudom, Stribog vindens gud. Boskapens vårdare var Velos eller Veles.

Från västslaviskt område omtalas Helmold och Saxo Svantevit (Zuantevit), vars bild, med ett väldigt svärd samt i högra handen ett oxhorn, stod i Arcona på Rügen, som krigets och årsväxtens gud. Naturen tillhör skogens och vattnets makter. Den förra, Ljesjij (av ljes, "skog"), är enligt folktron en karl lång som skogens högsta träd, liten som den minsta ört, med grönt hår och skägg; han råder över skogens fyrfota djur och fåglar; han hörs ibland böla som en tjur, gnägga som en häst, skälla som en hund; liksom skogsnymfen förvillar han folk, och man skyddar sig genom att vända kläderna avigt; han är lysten efter kvinnor; jägaren offrar åt honom bröd, herden en ko. Vattenmannen, Vodjanoj (av voda, "vatten"), bor i floder, sjöar och träsk, uppehåller sig gärna vid kvarnar; det är en karl med grönt hår och skägg, uppöst mage och alltid våta rockskört; han råder över fiskarna, har själv stor gård, boskap, hästar o.s.v. Fiskare offrar åt vattenmannen smör, slaktare en gris. Både skogsmannen och vattenmannen är borta eller sover om vintern.

Till människolivet hör rusalkan och vilan samt tomtar. Flickor och barn, som drunknat, blir enligt rysk folktro rusalkor. De håller till i vattnet, men (kring pingst) även i skog och mark. Ofta ser man dem sitta och gunga på en trädgren; de anfaller människor och kittla ihjäl dem; man skyddar sig med libsticka och malört. De spelar i folktron (och i konstpoesin) ungefär samma roll som i Norden älva och sjörå. Hos serber och bulgarer motsvaras de av vilan. Men vilan är också fe, ödesgudinna (motsvarar då parcerna). Domovoj (med en mängd olika benämningar hos olika slaviska stammar: "farfar", "husbonden", "stallvakten" o.s.v., under heden tid "Röd", d.v.s. släkten, eller "Tjuren") motsvarar även i detaljer Nordens tomte och gårdsrå; han vårdar sig om husets förkovran, ser till stall och loge o.s.v., drar till gården ifrån grannen, bor bakom spisen och är härdens väktare; man ger honom bröd, gröt, pannkakor, offrar ibland en tupp.

Slavisk folktro känner även gengångare, vampyrer och en mängd andra mystiska väsen. Med undantag för notiserna om Perun och Svantevit (från övergångstiden mellan hedendom och kristendom) syns de hedna slaverna ha haft varken tempel, bilder eller präster. Kulten bestod i böner, offer och fester samt orakel. Framför Perun brann alltid eld. Man offrade mat och dryck, husdjur, som antingen slaktades och åts eller brändes; även människor offrades. Kultorter var vatten, höjder och lundar, ofta inhägnade med pålar eller dukar. Årligen återkommande fester var

1. Krasnaja gorka, omkring vårdagjämningen, en vårfest, då "Lada" anropas: "vintern" kastas i vattnet eller brännes; den är även såningsfest;
2. Jarilo eller Kupala (kupatj, "bada", även kallad Ivan-Kupala och Sobotka) vid midsommar; den firas med sånger, med bad i källor, man springer över eldar; och varjehanda andra ceremonier omtalas; man sjunger bröllopssånger och samlar örter till läkedom och trolldom;
3. Koljada (av lat. calendae, tyder på sydeuropeiskt inflytande), vinterfesten, omkring vintersolståndet; då kan man genom varjehanda konster få se sin tillkommande.

Den döde lever i graven och får med sig varjehanda förnödenheter, han deltar i gravölet (tri'sna) och i minnesfester, som firas vissa dagar (3, 6, 9, 40 dagar) efter döden. Därjämte firades på våren en allmän dödsfest med gästabud och lekar. Men den döde lever också i en annan värld, till vilken han kommer längs regnbågen eller vintergatan eller över havet; för denna färd får han med sig en duk och ett mynt. Öst- och sydslavisk folktro och folksed har bevarat flera drag från förkristen tid än västslavisk.