Sveriges järnvägshistoria
Wikipedia
Den svenska järnvägshistorien kan sägas börja 1798, då den första dokumenterade banan ovan jord i Sverige byggdes, mellan gruvorna och hamnen i Höganäs. Rälsen var av trä och vagnarna drogs av hästar. Redan tidigare fanns det enkla spårbanor i olika gruvor, exempelvis Falu koppargruva. Liknande träbanor byggdes under de följande åren bland annat i Värmland, men det var först 1845 som greve Adolf Eugène von Rosen, de svenska järnvägarnas fader, fick kungligt tillstånd att anlägga järnvägar i Sverige. Av brist på pengar kunde han dock inte förverkliga sin plan. I stället byggde Claes Adelsköld, kallad Sveriges rallarbuse no 1 den första svenska järnvägen för allmän trafik 1849. Det var Frykstadbanan i Värmland. Hästar användes som dragkraft de första åren. 1853 beslutade riksdagen att staten skulle bygga stambanor i Sverige, men att bibanorna skulle byggas av privata företag. Till chef för arbetet utsågs 1855 överste Nils Ericson, som kom att få ett stort inflytande på det svenska järnvägsnätets utformning.
De följande åren gick utvecklingen snabbt:
- 1856 invigdes de första lokjärnvägarna
- 03-05 Örebro-Nora (privatbanorna Köping-Hults Järnväg och Nora-Ervalla Järnväg)
- 12-01 Malmö-Lund (Södra stambanan) och Göteborg-Jonsered (Västra stambanan)
- 1857 invigs Östergötlands första lokomotivdrivna järnväg mellan Bersbo och Åtvidaberg. Loken döptes till Åtvidaberg och Bersbo.
- 1859 blev banan Gävle-Falun (Gävle-Dala Järnvägar) färdig
- 1862 blev Västra stambanan, Stockholm-Göteborg, helt färdig. Restiden var 14 timmar med snälltåg, som då hade premiär
- 1866 öppnas både första delen av Norra stambanan, mellan Stockholm och Uppsala, och Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga järnväg för allmän trafik.
Förutom banorna utvecklades även den rullande materielen. Ånguppvärmning började införas i personvagnar 1871, och 1872 kom SJ:s första personvagnar med genomgångsmöjlighet. 1879 infördes samma tid vid alla järnvägsstationer, svensk normaltid 1883 kom vakuumbromsen i persontågen. Godstågen var fortfarande handbromsade. 1886 började SJ köra med sovvagnar, till att börja med endast för 1:a klass- och 2:a klass-resenärer. Boggivagnarna introducerades av SJ 1891. 1892 öppnades den första tågfärjeförbindelsen med utlandet (Helsingborg - Helsingör).
Järnvägsutbyggnaden fortsatte. 1893 öppnades trafiken på Saltsjöbanan, mellan Fåfängan/Tegelviken och Saltsjöbaden. Längre norrut blev Norra stambanan färdig till Boden 1894. Där knöts den samman med banan Luleå - Gällivare, som hade byggts på 1880-talet av ett engelskt bolag och köpts av SJ 1891. 1895 öppnades den första svenska elektriska banan för persontrafik, Djursholmsbanan (Roslagsbanan), och tågfärjeleden Malmö - Köpenhamn. 1896 övergavs antikustprincipen av staten vid järnvägsbyggande vilket dittills hade varit den princip som rådit. Detta ledde bland annat till att Ostkustbanan längs Norrlands kust kunde få förlängas från Gävle och norrut, att en västkustbana mellan Göteborg och Oslo började byggas med mera.
Utvecklingen gick vidare runt sekelskiftet. 1897 började de första svenska restaurangvagnarna att användas på linjen Uppsala - Gävle. Senare samma år kom de också på SJ. 1903 invigdes Malmbanan Gällivare - Riksgränsen - Narvik, och 1905 började SJ provköra med sina första ellok. Proven skedde runt Stockholm. 1906 tillkom A-loket, som var det första stora snälltågsloket och det första vid SJ med ångöverhettare.
Kungsleden, färjeleden mellan Trelleborg och Sassnitz, fick tågfärjor 1909 - den första tågfärjeförbindelsen med Tyskland. SJ gav sig också in på bussmarknaden, med den första linjen 1911 mellan Tanum och Grebbestad. 1914 tillkom F-loket, ett snälltågslok som också var Sveriges största ånglok. SJ fick också sin första elektrifierade linje 1915, Kiruna - Riksgränsen. Hela Malmbanan var elektrifierad 1923.
1919 beslöt riksdagen att tryckluftbroms skulle införas vid SJ, vilket genomfördes 1920-27. 1924 började elektrisk uppvärmning införas i personvagnar, och 1925 kom det första elloket litt. D, som var en stor serie standardlok i Sverige. Västra stambanan var färdigelektrifierad 1926, och 1927 infördes 24-timmarsräkningen vid de svenska järnvägarna. 1929 började SJ bygga personvagnar med vagnskorg av stål, och 1932 rälsbussar.
Elektrifieringarna fortsatte också, Stockholm - Malmö var elektrifierad 1933 och Malmö - Göteborg 1936. 1942 kunde man resa med eltåg hela vägen Trelleborg - Riksgränsen (2022 km), då Europas längsta sammanhängande elektrifierade linje. Innan dess hade Inlandsbanan slutförts 1937, det sista stora järnvägsbygget i Sverige innan 1990-talet. År 1939 fattade riksdagen beslut om ett allmänt förstatligande av enskilda järnvägar. 1940 började en lokaltågsvagn av ny modell för pendeltågstrafik, främst runt Stockholm, levereras, och 1941 kom en personvagnstyp för snälltåg med självbärade vagnskorg.
Efter andra världskriget ökades hastigheten på järnvägarna. Alvesta - Eslöv blev först i Sverige med hastighetsgränsen 120 km/h 1946, och 1948 kom Göteborgaren, ett elektriskt motorvagnståg med topphastigheten 130 km/h. Ett liknande tåg, men bara tillåtet för 115 km/h, hade året innan levererats till Bergslagsbanan och gick som GDG-Expressen mellan Göteborg och Gävle. 1949 kom SJ:s första stora diesellok. Det var två växellok littera V1 tillverkade i England. Omkring denna tid var SJ Sveriges största arbetsgivare. Var tionde svensk var anställd av SJ (runt 50 000 människor). En luftkonditionerad resturangvagn kom 1953, och de första Rapidloken för expresståg, litt. Ra, kom 1955. Restiden Stockholm - Göteborg var då nere på fyra timmar. Samma år infördes SJ:s första sträcka med fjärrblockering, sträckan Ånge - Bräcke. Redan 1936 fanns dock ett liknande system på den privata Saltsjöbanan.
3:e klass slopades 1956 i Sverige och de flesta andra europeiska länder (3 klass-vagnar ommärktes till 2 klass och 2 klass-vagnar till 1 klass). 1958 var dubbelspåret mellan Stockholm och Göteborg klart, och 1959 kom de elektriska expresstågen paprikatågen, som kallades så eftersom de var klarröda. Snäll- och expresstågen fick nya bekväma sittvagnar 1960, med nya övergångar mellan vagnarna och nya boggier, och 1962 kom Rb-loken, en förserie till de berömda Rc-loken. 1964 invigdes dubbelspåret Katrineholm - Malmö och en ny malmbana Kiruna - Svappavaara (40 km). 1966 kom ett nytt dieselmotorvagnståg littera Y3, och 1967 det första Rc-loket, samt det första blå pendeltåget (litt. X1) för SL. Själva pendeltågstrafiken inleddes 1968 i den form den har idag.
Moderniseringarna gick vidare på 1970-talet. 1970 började Rc-lok för 160 km/h levereras, och 1972 togs SJ:s sista ånglok ur reguljär tjänst. 1975 sattes ett svenskt hastighetsrekord på räls: 238,2 km/h (med provtåget X15), ett rekord som senare har slagits. 1978 öppnades sträckan Borlänge - Mora för elektrisk drift, och 1979 inleddes SJ:s lågprissatsning. Södra stambanans högsta bro, 20 meter över Höje å mellan Malmö och Lund, byttes 1982. 1983 startade City-Express på linjerna Stockholm - Göteborg och Stockholm - Karlstad, och 1988 infördes sovvagn med dusch i kupéerna. Samma år delades Statens Järnvägar upp i en trafikdel (SJ) och Banverket, som fick ansvar för bananläggningarna.
Samtidigt som dessa trafiksatsningar genomförts under efterkrigstiden har många mindre trafiksvagare banor lagts ned och revs upp. Framförallt har alla smalspårsbanorna lagts ned en efter en utom de fåtal som klarat sig undan och blivit breddade till normalspår. Orsakerna har varit skiftande till att nedläggningarna har genomförts, allt från minskat antal passagerare till att järnvägen varit ivägen för andra satsningar eller för något annat mål. Denna nedläggningsutveckling påbörjades strax innan andra världskrigets utbrott (bland annat nedläggning av linjen Lund - Bjärred våren 1939), stannade av under kriget, accelererade på 1950-talet, nådde en topp kring 1965, gick sedan nedåt för att nå en ny nedläggningsvåg i mitten och slutet av 1980-talet. Det som då hände var att många järnvägar med nästan eller enbart persontrafik klassificerades om till "länsjärnvägar" vilket innebar dödsstöten för somliga banor som gick igenom områden landstingen inte var intresserade av att bedriva tågtrafik och för andra blev det räddningen från en nedläggning åtminstone för ett antal år framåt. Även idag finns flera banor som är hotade av nedläggning, bland annat Bohusbanan norr om Munkedal.
1990-talet innebar något av en pånyttfödelse för de svenska järnvägarna. Snabbtåget X2000 sattes i trafik 1990 på linjen Stockholm - Göteborg, 1996 också Stockholm - Malmö. X2000 satte också ett nytt hastighetsrekord 1993, 276,3 km/h på det nyligen byggda dubbelspåret mellan Varberg och Falkenberg. Samma år påbörjades bygget av tunneln genom Hallandsåsen. 1995 öppnades Grödingebanan för trafik, 1997 Svealandsbanan och 1999 järnvägen till Arlanda. 2000 öppnade Öresundsbron, som gjorde det svensk-norska normalspårsnätet till en del av det kontinentaleuropeiska.
SJ bolagiserades 2001. Persontrafiken övertogs av SJ AB, och godstrafiken av Green Cargo. Samma år öppnades Landskrona - Helsingborg, en del av Västkustbanan, för trafik. Ystad - Simrishamn elektrifierades 2003, och 2004 kom det nya tvåvåningståget X40. 2005 lades Linx, en internordisk satsning med tåg mellan Stockholm-Oslo och Köpenhamn-Göteborg-Oslo, ned efter tre år.
När det svenska järnvägsnätet var som störst (1939) fanns 16 900 kilometer spår. Idag (2006) finns 11481 kilometer spår varav 9400 kilometer av dessa var elektrifierade. Förutom bygget av Bottniabanan pågår idag utbyggnad till dubbelspår på flera banor samt elektrifiering och linjerätning m.fl. investeringar.
