Tandläkare
Wikipedia
Tandläkare, person med examen från odontologisk institution eller fakultet vid universitet eller högskola samt tandläkarlegitimation. Tandläkaren ger kvalificerad tandvård. Tidigare krävdes AT-utbildning i ett år efter examen. Försök att återinföra AT-året har gjorts från landstingen men fått kalla handen eftersom detta har setts som ett försök att få billig arbetskraft.
Tandläkarutbildningen omfattar i Sverige fem års heltidsstudier och ges vid Karolinska Institutet, Göteborgs universitet, Umeå universitet samt Malmö högskola. De första två åren studeras i huvudsak basmedicinska ämnen, såsom exempelvis kemi, anatomi, fysiologi, histologi, mikrobiologi och patologi. De tre sista åren av utbildningen ägnas främst åt specialisering i diagnostik och behandling av patoligiska tillstånd i munhålan och angränsande vävnader. Tandläkarna är den enda yrkeskategori som får använda röntgen direkt efter grundutbildningen. Tandläkariet omfattar inte enbart att behandla skador på tänderna, utan även muskulatur som hör till käkområdet, t ex så behandlas alla huvudvärkspatienter vid NUS hos tandläkare och av dessa patienter så är det 50% som blir fullt behandlade av enbart tandläkare. Detta beror främst på att huvudvärk uppkommer av patologiska spänningar i käkmuskulaturen.
I andra länder, till exempel Italien, är tandläkarutbildningen en specialistutbildning inom läkaryrket.
Efter minst två års tjänstgöring som allmäntandläkare kan tandläkaren vidareutbilda sig till specialist inom oral kirurgi, ortodonti, pedodonti, parodontologi, oral protetik, bettfysiologi, endodonti eller odontologisk radiologi. Specialisttjänstgöringen (ST) kräver normalt ytterligare 3-4 års teoretiska och praktiska studier. Efter godkänd utbildning uppnås specialistkompetens och tandläkaren blir specialisttandläkare, ofta med titeln övertandläkare.
Majoriteten av de svenska tandläkarna är medlemmar av Sveriges Tandläkarförbund.
