Tollie Zellman

Wikipedia

Tollie Zellman, Beata Alice Victoria, född 31 augusti 1887 i Stockholm (Adolf Fredriks församling) död 9 oktober 1964 i Stockholm, svensk skådespelerska.

[redigera] Biografi

Tollie Zellman (t.v); här tillsammans med Sickan Carlsson i filmen Inatt eller aldrig, 1941

Tollie Zellmans far var dekorations- och kyrkomålare, och han satte dottern i Åhlinska Skolan, där många välbeställda stockholmares flickor fick bildning. Senare fortsatte hon studierna på flickläroverket i Nyköping.

Tollie Zellman scendebuterade 1906 i rollen som Signe i Solitar i Alfred Lundbergs teatersällskap. Hon blev framför allt känd som komedienn och spelade ofta vampar, primadonnor eller avdankade aktriser på scen och i film. Vid ett tillfälle berättade hon om sina barn- och ungdomsår och beskrev sig som en "klassens clown" i skolan och som en ung flicka med hemliga teaterdrömmar som under en tid jobbade som kontorist på avlöningskontoret på NK.

Nästa engagemang blev på Brunnshusteatern i Helsingfors. Sedan turnerande Tollie Zellman i landsorten i olika teatersällskap, bl.a. i Strindbergsturnén, och hos Axel Engdahl i Göteborg. 1910 kom hon till Folkteatern i Stockholm (där hon sedan var verksam under olika perioder i livet). Hon kom att arbeta på praktiskt taget alla större privatteatrar under sin levnad; hon arbetade bl.a. 1912-14 på Vasateatern, 1916-17 på Intima teatern och 1917-18 på Lorensbergsteatern i Göteborg. Under sina tidiga år som skådespelerska, innan hon befäste sin ställning i komedifacket, framträdde Tollie Zellman i många blandade roller, bl.a. i flera karaktärsroller i Strindberg-pjäser som Kronbruden, Fadren och Svarta handsken. Hon studerade även teater i Paris och var verksam som regissör vid Svenska Teatern i Helsingfors (1927-29). Hon medverkade även i flera operetter på Oscarsteatern under Gustaf Wallys tid 1941-1947 (under åren 1926-30 hade hon redan tidigare spelat där under Pauline Brunius och Gösta Ekman d.ä.:s ledning).

Tollie Zellmans framgång låg i hennes otroliga charm och oemotståndliga spelhumör; hon hade en oerhört unik och säregen spelstil som ofta beskrevs som "aristokratisk" med en inbakad karaktär av primadonna både på och vid sidan av scenen. Samtidigt fanns det ett stort djup där bakom som hon även visade när hon senare i livet fick en del "seriösa" roller, både på scen och på film.

Hennes största framgång på scen - och även i radio - var som Mrs Baxter i ett stycke av Hubert Henry Davies som hette Mollusken. Även hennes huvudroll i farsen Otrogen på Vasateatern och änkedomprostinnan Julia Hylténius i Hans nåds testamente av Hjalmar Bergman hör till hennes största scenframgångar, liksom Algot Sandbergs 33.333 och pjäsen Nu kommer Madame. Hon medverkade också i ett 50-tal filmer där några av hennes allra främsta rolltolkningar på film är som skådespelerskan Nanny Högfeldt i Karriär (1938), patienten Lily Smith i Jag dräpte (1943), den alkoholiserade stjärnan Cora Anker i Medan porten var stängd (1946) - som hon belönades med skådespelarpriset Charlie för - och hennes flummiga Tora i Lilla Märta kommer tillbaka (1948).

Tollie Zellman var också särskilt berömd för en speciell karaktäristik: sitt otroligt egna, "släpiga", lite läspande sätt att tala, som på intet sätt var tillgjort eller spelat utan alltid var så. Hjördis Petterson beskriver detta med glimten i ögat i sin självbiografi som att det kom ungefär "en stavelse i minuten". Hjördis, som berättar ömt och älskvärt om sin kollega, berättar vidare att Tollie Zellman också var ungefär lika berömd i teaterkretsar för sitt omåttligt stora "karltycke" och att alla kvinnor höll hårt i sina respektive när Tollie var i närheten.

Tollie Zellman var mor till skådespelaren Lill-Tollie Zellman. Gift 1916 med konsul Viggo Berch; 1918-1923 med kamrer Carl Holmquist.