Tullbron
Wikipedia
Tullbron är en stenvalvsbro i Falkenberg byggd mellan 1756 och 1761. Bron går över Ätran och är byggnadsminne sedan 1984. Den har reparerats och restaurerats 1927 och 1994. Bron används fortfarande för trafik och i snitt passerar 3 800 fordon per dygn[1]. Namnet på bron kommer från att man fram till 1914 var tvungen att betala för att komma över bron. Ruinen efter borgen Falkenberg ligger vid brons södra sida. Bron har givit namn åt den närbelägna högstadieskolan Tullbroskolan.
Innehåll |
[redigera] Föregångare
Bron hade en föregångare som låg mer uppströms, nära Nybyhemmet. Den låg vid stadsbildningen Ny-Falkenberg. Rester av brons kan ses i åbottnen. Efter att invånarna i Ny-Falkenberg tvingats flytta till nuvarande Falkenberg byggdes en träbro, nära där vårdcentralen ligger. Stenblock från dess landfäste går fortfarande att se. Den senaste föregångaren till Tullbron byggdes 725. Från 1739 upptogs tull på bron. Tidigare fick de boende i Årstad och Faurås härad stå för underhållet. Bron var rimligen inte av någon högre kvalité då det fanns ett talesätt om de halländska broarna som sa: "Nissa och Laga taga mången av daga, men denna stora å tager mer än bägge två".
[redigera] Byggtiden
Som ansvarig för trafiken genom Halland beslutade landshövding Hans Hummelheim att bygga en stenbro över Ätran. Bron ritades av ursprungligen arkitekten Carl Hårleman och hade 1752 blivit godkänd i alla instanser. Hårleman dog 1753. Efter hans död fortsatte Carl Cronstedt som arkitekt. Han ändrade bland utformningen så att istället för fyra valvbågar kom bron att bestå av fem valvbågar. Bygget leddes av Fridrich August Rex och arbetet ufördes av soldater från först Älvsborgs regemente och senare Västgöta-Dals regemente.
Ett möte hölls 1753 med de inblandade. Ursprungligen var tanken att bygga bron på samma plats som den tidigare bron. August Rex ansåg efter mötet att den platsen var olämplig och föreslog den plats där bron senare blev byggd. Även om Ätran var bredare där var berggrunden lämpligare. 1755 skrevs kontrakt och bygget startade juli 1756. När arbetet i oktober lades ner för året var grundfästet och någon enstaka kajdamm färdig. 1757 pågick bygget mellan april och augusti. Kajdammarna blev färdiga, pelarfästena samt den första valvbågen uppmurade. Under 1758 låg bygget nere, då solderna var i Svenska Pommern och deltog i sjuårskriget. 1759 började arbetet i juli. Alla bropelarna blev färdiga, liksom tre av valven. Under 1760 var bron i huvudsak färdig. Under slutet av året och början av 1761 gjordes räckena i ordning och körbanan stensattes.
Slutkostnaden för bron blev 34 258 daler. Stenen till bron kom från Källstorp i Slöinge, medan virket som användes vid bygget kom från Fagered. Fridrich August Rex förde dagbok vid byggandet och den finns utgiven som del av "Tullbron i Falkenberg - Dess byggnad och historia från 1753 till vår tid".
[redigera] Senare historia
Vid bron blev en ett tullhus byggt. Detta arrenderades ut på sex år i taget. Ägaren betalade en summa till staten, stod för underhållet av bron och fick de pengar som brotullen gav. I huset fanns även en krog. Från mitten av 1800-talet gick det inom en och samma släkt. De kom även att användas för flera olika ändamål. Bland annat trycktes Falkenbergs Tidning där från starten 1875 och ett litet tag framåt. Husets revs 1933. Tull togs enbart av de som reste i riktning in mot staden. De som bodde i Årstad och Faurås härader betalade halva avgiften.
Bron reparerades 1783 och 1787. Även 1876 genomfördes mindre reperationer. 1912 blev det beslutat av Falkenbergs stad skulle ta över bron från staten, på villkor att de reparerade den. Det dröjde dock till 1920 innan de skedde formellt. Staden avskaffade tullen, först för stadsborna och från 1913 för alla. En genomgripande renovering utfördes mellan maj och september 1927 av Skånska Cement. Under tiden renoveringen pågick fanns en temperorär bro strax norr om Tullbron. Renoveringen kostad 97 400 kronor, vara staden stod för 34 000, medan resten kom från stadsbidrag samt bilskattemedel.
Då området på sydsidan bygdes ut och Skrea strand blev ett populärt utflyktsmål ökade trafiken över bron. Detta medförde att stadsfullmäktig i juni 1939 beslutade att bredda bron från 7,2 till 13,5 meter. Det var starten på "brobreddningsstriden". Som alternativ till att bredda bron förekom ett förslag på att bygga en bro vid Garvareforsen. Brobreddningsstriden kom inte bara att föras på det lokala planet, utan även många rikspolitiker och andra på riksnivå kom att uttrycka sin åsikt. Bland andra Ernst Wigforss och Fredrik Ström ville bevara bron. När Gustav V passerade bron, inbjuden av de som vill bevara bron, uttrycke han att "Det vore all synd att bredda den bron".
Efter en omfattande vandring genom olika myndigheter och totalt tre beslut av stadsfullmäktige om att bredda bron blev slutresultatet att det 1955 byggdes en provisorisk gångbro vid sidan av Tullbron. Detta gjorde att uttrymmet för fordonstrafiken på bron ökade. I december 1954 hade även regeringen beslutat om ett förbud mot att bredda bron på grund av dess kulturvärde. Ursprungligen hade bron inte haft något separat gångfält då trafiken inte var så omfattande. Efterhand kom dock bron att först få en gångbana och på 1920-talet tillkom en andra gångbana.
Fram till 1962 gick rikstvåan över bron. Det året ändrades vägens sträckning, samtidigt som den bytte namn till E6. Det året bygdes även en annan bro över Ätran. Senare har även Söderbron blivit bygd. Den provisoriska gångbron har under senare år blivit riven.
[redigera] Referenser
[redigera] Källor
- Skantze, Anna, Rex, Fredrich August och Lundahl, Ernst, Tullbron i Falkenberg - Dess byggnad och historia från 1753 till vår tid (1971)
