Tunisiens historia
Wikipedia
Innehåll |
[redigera] Feniciska kolonier och romersk provins
Tunisiens historia börjar med anläggningen av de feniciska kolonierna, bland annat Karthago. De puniska (feniciska) kolonisterna semitiserade kusten, men lämnade berberna i det inre landet oberörda. Romarna övertog 146 f.Kr. arvet efter kartagerna och vasallkonungarna i Numidien, och punernas språk och civilisation fick ge vika för romarnas. Rik på säd, boskap och senare även på olja samt i besittning av värdefullt fiske, gruvor och stenbrott, vann provinsen Africa, av vilken Tunisien var den viktigaste delen ett välstånd. Karthago var den andra staden i den latinska delen av kejsarriket, och i den äldre latinska kyrkans historia intar Afrika en viktigare plats än Italien. Där uppstod först en kristen latinsk litteratur, och till denna provins hör namnen Tertullianus, Cyprianus, Arnobius, Lactantius och framför allt Augustinus.
[redigera] Vandalsk, östromersk och arabisk provins
Förlorad för Rom genom vandalernas invasion 439, återerövrades provinsen av Belisarius ett århundrade senare (533 - 534) och förblev östromersk, tills araberna under Okba-bin-Nafa erövrade den och anlade staden Kairouan (673), som var guvernörernas i Afrika residens under omajjaderna och därefter de aglabidiska furstarnas huvudstad (800 - 910). Det latinska elementet och kristendomen i Afrika försvann under en enda generation; berberna, som aldrig blivit verkligt latiniserade eller kristna, antog islam utan svårighet, men bevarade envist sin nationalitet. På dem stödde sig fatimidernas rike (910-972), och från denna tid till osmanernas ankomst var de nästan självständiga dynastierna i Tunisien, zeirider (972 - 1148), almohader (1160 - 1236) och hafsiter (1236 - 1574), verkligt nationella.
[redigera] Hafsiterna
Hafsiterna, som med undantag av tiden 1221 - 26 varit almohadernas guvernörer i Tunisien sedan 1207, förklarade sig 1236 självständiga och antog titeln "de trognes furste" samt erkändes i denna värdighet i Mecka. Deras rike sträckte sig, under sina bästa dagar, från Tlemcen till Tripolis. De prydde staden Tunis med moskéer, skolor och andra institutioner och gynnade litteraturen. Tunisien försvarade sig med framgång mot franska angrepp, av vilka de märkligaste var det, som kostade Ludvig den helige livet (1270), och hertigens av Bourbon (1390).
[redigera] Khair ed-Din Barbarossa
År 1534 störtade Khair ed-Din Barbarossa hafsiternas dynasti och upprättade en fruktad sjörövarstat. Karl V, som av hafsiterna kallats till hjälp, intog staden Tunis 1535 och befriade 20 000 kristna slavar, men erövringen var långt ifrån fullständig. Goletta hölls besatt av spanjorerna, men det inre landet var ett offer för anarki och inbördeskrig.
[redigera] Dejer och bejer
Först 1574 gjorde en av Selim II utsänd expedition det till en osmansk provins, vars civilförvaltning anförtroddes åt en pascha, med titeln bej. 1576 öfverflyttade en militärrevolution högsta makten till en dej, vald av janitsjarerna, vilka bildade ockupationsarmén. Under dejen ställdes inte långt därefter en bej som indrivare av skatter och tributen till Osmanska riket. Med Murad (1628), en korsikansk renegat, återfick bej-ämbetet sin förra betydelse, och det var 1631 - 1702 ärftligt bland Murads efterkommande. Bejernas rivalitet med dejerna och inre strider höll landet i en beständig oro. Ibrahim, den siste av dejerna (1702 - 05), som utrotade Murads hus och i sin person förenade även bejvärdigheten, stupade i Algeriet, varefter Hussein ben Ali, son av en grekisk renegat, av trupperna 1705 utropades till bej.
Under dejer såväl som under bejer var Tunisien en sjörövarstat, vars sjöröveri, av vilket landets finanser väsentligen var beroende. De europeiska makterna försökte genom direkta angrepp och avtvingade fördrag hämma sjöröveriet, men lyckades aldrig utrota det. Makterna bekymrade sig mindre om fångarnas öde än om förvärvandet av handelsprivilegier, och bejerna begagnade sig av handelsrivaliteten mellan Frankrike och England för att egga den ena makten mot den andra. Sjöröveriets slutliga upphörande kan sägas datera sig från överlämnandet till bejen 1819 av en kollektivnot från de på kongressen i Aachen samlade furstarna.
[redigera] Mitten av 1800-talet
Efter Algers erövring (1830) erhöll Tunisien större politisk vikt. I början understödde Tunisien Abd-el-kader mot fransmännen, men sedan Osmanska riket börjat göra sin överhöghet över Tunisien mera verksamt gällande, slöt bejen Sidi Achmed sig närmare till Frankrike och sökte med sin ministers, italienaren Ruffos, hjälp införa europeiska reformer vid hovet och hären. Dessa reformer var dock inte av någon nytta, så länge inget gjordes för att förbättra landets inre ställning. Vid mitten av 1800-talet brukades endast en tiondel av den odlingsbara jorden, och de årliga utgifterna för statsskulden översteg hela årsinkomsten. Muhammed es-Sadok, vilken, av fruktan för Frankrikes och Italiens ingripande, med Englands understöd åter närmade sig Porten, erhöll genom fermanen av 25 oktober 1871 arvsrätt för sin dynasti och befriades från tributen till osmanerna. Sultanen förbehöll sig endast investituren och avgörandet över krig och fred.
[redigera] 1800-talets senare hälft
Tunisiens självständighet blev dock inte långvarig. För att tukta de oberoende krumirstammarna, som oroat franskt område, ryckte franska trupper, trots bejens och sultanens protester, våren 1881 från Algeriet in i Tunisien, samtidigt med att en fransk eskader uppträdde vid kusten, och 12 maj 1881 tvangs bejen att genom fördraget i Bardo (kompletterat genom konventionen i Marsa 8 juni 1883) antaga franskt protektorat. Den verkliga erövringen av landet följde sedan under året, men mötte starkt motstånd.
[redigera] Första världskriget
Under första världskriget skickade Tunisien till Frankrike mer än 60 000 stridande och nära 30 000 arbetare och tecknade stora nationallån.
