Islam

Islam (på arabiska الإسلام (info), al-islām, med betydelsen "underkastelse [under Guds vilja]", "att ge sig hän [åt Gud]", från den etymologiska roten sīn-lām-mīm "frid") är den abrahamitiska religion som räknar Muhammed som den sista i en lång rad av profeter och Koranen som sin heliga skrift. En som bekänner sig till islam kallas muslim. Islam är idag världens näst största religion.

Allah i enkel arabisk kalligrafi.

Den viktigaste läropunkten är monoteismen, att Gud (Allah på arabiska) är en och att han ska dyrkas ensam, utan mellanhänder. Gud är världens skapare, dess försörjare, som människorna ska följa. Gud är helt suverän, olik sin skapelse på alla sätt (könlös, har inga barn, liknar inte människorna alls, etc.). Människan finns till för att tjäna Gud. Muslimer tror att en slutgiltig bedömning av människors handlingar kommer att ske en dag, men att vetskapen om när denna dag infaller endast ligger hos Gud. När den slutgiltiga bedömningen infaller kommer alla människor som har levt, lever samt ska leva att bedömas utefter om deras handlingar följer Guds väg. Beroende på hur en människa levt sitt liv kommer denne antingen till himlen eller helvetet. Men eftersom Gud är nådig så kan även den som felat få komma till himlen.

Ett av de större läroproblemen inom islam anses av vissa av dess kritiker vara abrogationsfrågan även kallad Naskh. Dessa kritiker uppfattar det som ett grundproblem är att Koranen säger sig vara oföränderlig och evig samtidigt som det finns suror som förefaller beskriva hur man går till väga när det blir ändringar i den. För mer information: Naskh.

Innehåll

1 Grundprinciperna i Islam
2 Profeten Muhammeds ställning
3 Historia
- 3.1 Muhammeds tid
- 3.2 Efter Muhammed
4 Kvinnan inom islam
5 Islam i Sverige
6 Islamisk tideräkning
7 Islamisk konst och arkitektur
8 Islamisk vetenskap
9 Litteratur
10 Se även
11 Externa länkar

[redigera] Grundprinciperna i Islam

Monoteism: Gud (Allah på arabiska) är en och den enda som är värd dyrkan.
Allah är allsmäktig, allvetande och evig.
Det finns flera profeter som har sänts till människorna av Allah och den främsta och slutgiltiga av dessa profeter är Muhammed.
Koranen är given oförvanskad från Allah till Muhammed. Andra skrifter sändes till tidigare profeter, men människor har över tiden förvanskat dessa. Gamla och Nya Testamentet är skrifter som muslimer tror sändes av Gud till Musa (Moses), Daud (David) och Isa (Jesus). Dessa kom dock att ändras av människor, men delar av det ursprungliga budskapet finns kvar.
Qadar, ödet, är också en trosprincip. Tron på Qadar innebär att allting som sker, sker med Allahs tillåtelse och vilja och att han i förväg känner till allting. Detta bör dock inte tolkas så att människor inte skulle ha en fri vilja.
Det finns ett liv efter döden där man antingen hamnar i paradiset eller helvetet, beroende på ens handlingar i jordelivet.

[redigera] Profeten Muhammeds ställning

Huvudartikel: Muhammed

Muhammed betraktas som Guds sista profet och Guds lag är med Honom slutgiltigt uppenbarad. Muhammed är en vanlig människa, men utvald av Gud. Tidigare profeter är bland annat Nuh (Noa), Ibrahim (Abraham), Musa (Mose) och Isa (Jesus) och alla anses vara muslimer (det vill säga "de som underkastar sig Gud", vilket ordet muslim betyder). Deras uppenbarelser anses ha blivit förvrängda eller förlorade över tid, vilket resulterade i, vad muslimer ser som, förvrängning av den ursprungliga monoteismen som profeterna förkunnat (då till exempel Jesus upphöjdes till Guds son och en del av en treenig Gud) och det var därför som Gud sände en ny profet, Muhammed, som skulle ta emot en uppenbarelse och predika monoteism. Detta skedde bland annat genom att han tog emot Koranen (som betyder recitation och anses vara Guds ord), vilken givits Muhammed av Gud genom ärkeängeln Jibril (Gabriel) när Muhammed var cirka 40 år. Dessa uppenbarelser kom i korta sekvenser under en lång period. Muhammeds familj och släkt anses vara de första som följde Guds ord. Det dröjde dock till efter Muhammeds död innan Koranen kom till i bokform, eftersom Muhammed var analfabet, som levde i en kultur där det främst fanns en muntlig tradition. Dessförinnan hade Guds ord spridits med hjälp av memorisering av verserna, som sedan spreds från person till person och genom att det skrivits ned på djurskinn, palmer, ben från döda djur etc.

[redigera] Historia

Islams utbredning i världen

[redigera] Muhammeds tid

Enligt den islamska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en vision av ärkeängeln Jibril (Gabriel) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som i vissa drag liknar den i kristendomen och i judendomen.

Han verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Gud som sin skapare, som ska dyrkas ensam och som man ska underkasta sig. Polyteismen kritiserades hårt. Muhammed varnade för Domedagen där Gud skulle döma varje människas gärningar och straffa med helvetets straff, eller belöna med paradisets belöning i enlighet med varje människas gärningar.

Muhammed mötte motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare flytta till Yathrib (Medina), där de var mer intresserade av hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.

De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de ledande i Mekka.

Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade generellt inte Muhammed som profet, och det ledde till att islam mer och mer betraktades som en egen religion. Man hade däremot en överenskommelse om att leva tillsammans i tolerans och fred där var och en fick behålla sin religion. Relationen med de judiska stammarna, som inte var bra från början, förvärrades över tid. Den nådde sin kulmen då Quraysh, tillsammans med andra arabiska stammar, planerade att utplåna muslimerna. Judarna ombads av muslimerna att uppfylla sin del av avtalet med muslimerna och försvara Medina, men anslöt sig till polyteisterna och bröt därmed, för andra gången, mot överenskommelsen. Muslimer fördrev eller utplånade dem (genom att avrätta de stridande judiska männen) efter denna händelse. Striderna mellan muslimerna och Quraysh ledde till slut till att Muhammed vann och kunde inta Mekka och ta över helgedomen Kaba som rensades från gudabilder från den tidigare kulten.

Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara, "Det strålande Medina". Där fick nu religionen en annan funktion, den blev samhällsordningen. Religionen påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar Koranens uppenbarelse och profetens sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet.

Som statsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer.

Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam.

Samtidigt som det fattiga Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurserna hade tömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd mot araberna som nu överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta så de såg de erövrande araberna som befriare.

[redigera] Efter Muhammed

När Muhammed dog år 632 rådde det oenighet om vem som skulle ersätta honom som ledare eftersom han inte hade några söner. Några ansåg att den nya ledaren borde vara från Muhammeds familj och hans närmaste manliga släkting var kusinen och svärsonen Ali. Gruppen som ansåg detta kallades därför Shīcat Alī, "Alis grupp". Men under Muhammeds sista sjukdom hade han utsett sin svärfar Abu Bakr till ledare för den offentliga bönen när han själv inte längre kunde, och därför erkändes han av Medina-samhället som ställföreträdare^{[källa behövs]}, kalif, för Muhammed även i politiskt avseende.

Redan 634 dog Abu Bakr och som ställföreträdare efter honom utsågs Umar ibn al-Khattab, en av Muhammeds tidigare efterföljare. Under hans tid som kalif (634-644) sker den första stora expansionen av det nya väldet. Det är också Umar som anses ha skapat den nya statens grundläggande administration och organisation.

Umar mördas år 644 och efterträds av Uthman (644-656), en annan av Muhammeds tidigare efterföljare. I och med att Uthman tog över återgick makten till den gamla aristokratin i Mekka. Uthman var medlem i den umayyadiska familjen, en av de ledande i det gamla Mekka. Han ansågs ha gynnat sina egna släktingar vid val av viktiga poster. Kritiken kom till stor del från Muhammeds kusin Ali, och när Uthman föll offer för ett attentat 656 utsågs Ali till ny kalif. Alla accepterade inte Ali och i Mekka utbröt ett uppror, i vilket till och med Muhammeds fru Aisha, Abu Bakrs dotter deltog. Upproret kvävdes men Ali flyttade sitt högkvarter till Kufa i Irak. Uthmans släkting Muawiya var guvernör i Damaskus. Som ledare för den umayyadiska familjen krävde han hämnd för mordet på Uthman. Det blev krig mellan Muawiya och Ali, med slaget vid Siffin år 657. Ali gick med på att lösa tvisten med skiljedom men det gick honom emot och en del av hans anhängare lämnade honom och vände sig emot honom (kharijiterna). Han återvände till Kufa där han mördades av en kharijit år 661.

Alis död innebar att Muawiyas maktställning stod fast. Den shiitiska gruppens imam, Alis son Hasan, accepterade att dra sig tillbaka, och levde resten av sitt liv i Medina. Nu blev Damaskus rikets huvudstad, och den umayyadiska familjen innehade kalifatet i närmare ett århundrade. Expansionen fortsatte och statens administration fick fasta former.

Man var från statsledningens sida inte särskilt angelägna om att de erövrade provinserna skulle anta islam. Anhängare av de religioner som uttryckligen tilläts i Koranen (kristendomen och judendomen) behöll sina religioner och hade ett visst självstyre under sina religiösa ledare. De betalade då en särskild skatt (dijzya) till kalifen. Denna särbehandling av andra religioner kallas millet-systemet och existerar fortfarande i vissa länder.

När Muawiyas dog år 680 tog hans son Yazīd över. Nästan samtidigt dog Hasan och hans efterträdare som shiitisk ledare blev hans yngre bror (och alltså Alis och Fatimas yngre son) Husayn. Husayn ville att shiiterna skulle få tillbaka makten så han begav sig till Irak, där han väntade sig få stöd i Kufa. Det visade sig att han hade fel. Han och hans anhängare omringades av provinsguvernörens soldater vid orten Kabalā (Kerbela), och de flesta av dem dog ("de 72 martyrerna"). Detta ägde rum den tionde i månaden Muharram (den första månaden i hidja-året). Dagen kallas Āshūrā och är en stor sorgehögtid inom shiitiska islam.

Husayns uppror slogs alltså ner. Under umayyadisk tid fortsatte riket att utvidgas. Hela Nordafrika erövrades, och år 711 gick man över sundet till Pyreneiska halvön och nådde ända upp till Frankrike (Slaget vid Poitiers år 732). I öster gick man in i Centralasien och Indien. Men missnöjet med det umayyadiska väldet växte. Umayyaderna gynnade de arabiska muslimerna på bekostnad av de icke-arabiska muslimerna. Kritikerna menade att riket hade blivit ett kungadöme (mulk), vilket var främmande för islam. Det blev väpnat uppror, främst från shiitisk sida. Detta ledde dock inte till att shiiterna tog makten igen, utan en annan grupp utnyttjade upproret för att ta makten: ättlingar till profetens farbror al Abbās, abbasiderna. Maktskiftet var klart år 750, och den umayyadiska familjen utplånades, förutom en av prinsarna. Han flydde till Spanien och blev stamfader till den umayyadiska familjen där, som så småningom blev innehavare av ett kalifat i Córdoba.

En kulturell blomstringstid följde. Shariarätten, den islamitiska lagen, utvecklades. Skolor, sjukhus och bibliotek upprättades. Antikens filosofi, matematik och medicin utvecklades och fördes vidare till det icke muslimska Europa. Filosofin, framför allt Ibn Rushd (Averroës) texter kom att spela en stor roll för Europa ända in på 1600- och 1700-talet. På matematiska områden kan fortfarande inflytande från den muslimska världen ses tydligt då man använder arabiska siffror och decimalkommat och räknar med algebra.

Men både det umayyadiska kalifatet i Spanien och det abbasiska med centrum i Bagdad försvann så småningom. I Spanien ägde "reconquista" rum, den kristna återerövringen norrifrån. Det sista muslimska fästet i Spanien föll år 1492.

[redigera] Kvinnan inom islam

Kvinnan och mannen är lika värda inför Allah inom islam. Mannen och kvinnan har dock olika roller inom islam.

[redigera] Islam i Sverige

I Sverige finns det enligt olika beräkningar cirka 400 000 muslimer, varav omkring 80 000 är registrerade i någon av landets muslimska församlingar.

I Malmö är islam den religion som samlar flest gudstjänstbesökare under ett veckoslut. Det är troligen för att det inte finns någon moské i de kringliggande svenska och danska städerna, inklusive Köpenhamn.

[redigera] Islamisk tideräkning

Den islamiska tideräkningen börjar med den dag (den 16:e juli 622 e.Kr.) då profeten Muhammed flydde från Mecka till Medina. Nyårsdagen infaller den första dagen i månaden Muharram. Fredagen är muslimsk helgdag och torsdag – fredag är veckohelg.

För angivande av årets dagar och månader används månkalendern som islamisk kalender i enlighet med Koranen. I vissa islamiska länder används den gregorianska kalendern parallellt med den muslimska kalendern för att få sin tideräkning i överensstämmelse med den övriga världens.

På grund av att antalet månvarv på ett år inte går jämnt upp i ett solvarv kommer de islamiska månaderna att hela tiden förskjutas i förhållande till månaderna i resten av världen (anno domini, AD). 365 dagars förskjutning uppnås ungefär vart trettionde år, då man tillfälligt kommer i fas igen. Nyåret inträffar vid den första nymånen efter månaden ramadan. En del muslimska länder räknar dock i solår, exempelvis Iran. Det iranska nyåret inträffar alltid vid vårdagjämningen.

[redigera] Islamisk konst och arkitektur

Huvudartiklar: Islamisk konst & Islamisk arkitektur

Förbudet att avbilda djur och människor, ikonoklasm, har funnits hos många grenar av islam. Däremot har byggnader, dekorationer och kalligrafi blivit uttryck för konsten. Moskéer och minareter har oftast en typisk byggnadsstil. Mycket av mönstret och dekorationerna i traditionell islamisk konst återfinns i orientaliska mattor.

[redigera] Islamisk vetenskap

Huvudartikel: Islamisk vetenskap

[redigera] Litteratur

Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv, av Seyyed Hossein Nasr, 2006, ISBN 9171189297.
Profetens folk : stat, samhälle och kultur i islam under tusen år av Michael Nordberg, 2001 (ny utgåva), ISBN 91-7263-216-X (Pan)
Unveiling Islam av Roger Du Pasquiet, 1993, ISBN 0946621322