Yellowstone nationalpark

Wikipedia

	Det saknas källhänvisningar i den här artikeln.
	Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln.

Bisonoxar i Yellowstone.

Yellowstone National Park är en nationalpark som ligger i Klippiga bergen i delstaterna Idaho, Montana och Wyoming i USA. Yellowstone är väldens äldsta nationalpark och täcker cirka 8 980 km² (ungefär lika stort som 2 % av Sveriges yta eller nästan tre gånger så stort som Gotland). Huvuddelen – 96 % – ligger i nordvästra hörnet av Wyoming. Parken är berömd för sin rika variation av gejsrar, varma källor och andra geotermiska företeelser. Parken är till stor del belägen i den krater (egentligen de kratrar), som bildats vid Yellowstone-vulkanens utbrott. Den senaste som inträffade för cirka 640 000 år sedan utklassade totalt det stora utbrottet vid Mount Saint Helens.

I parken lever grizzlybjörnar, vargar och fria horder av bisonoxar samt älgar. Nationalparken är kärnan i Större Yellowstones ekosystem, ett av de största intakta ekosystemen i tempererade områden som finns kvar på jorden.

26 oktober 1976 blev området upsatt som ett internationellt biosfäriskt reservat och 8 september 1978 blev nationalparken uppsatt på Unescos världsarvslista.

[redigera] Historia

[redigera] Vulkanism

Gejser i Yellowstone

Långt innan någon mänsklig aktivitet startade i Yellowstone, skedde ett vulkanutbrott av gigantiska mått, som spydde ut ofantliga mängder vulkanisk aska som täckte hela västra USA, en stor del av amerikanska mellanvästern, norra Mexiko och en del områden på östra Stillhavskusten.

Det stora utbrottet på Saint Helens 1980 i USA var bara en bråkdel så stort som det i Yellowstone för 640 000 år sedan. Det skapade en 70 km lång och 30 km bred vulkankrater ovanpå en gigantisk magmakammare.

Yellowstone får normalt ett utbrott vart 600 000:e år. Dess utbrott är de största man känner till på jorden och producerar dramatiska klimatförändringar efteråt. DNA pekar mot att utbrottet kan ha reducerat mänskligheten till att endast omfatta 10 000 människor.

Parken fick sitt namn från de gula (yellow på engelska) berg som finns i Yellowstones Grand Canyon – en djup klyfta i Yellowstoneplatån, som formats av översvämningar under gångna istider och av erosion från Yellowstonefloden.

[redigera] Mänsklig historia

De första spåren av människor i området daterar sig till för omkring 12 000 år sedan. Området var känt av ursprungsbefolkningen i Amerika som ”Mitzi-a-dazi” (gula stenarnas flod), på grund av de hydrotermiska förändringarna på järnhaltiga gula berg i Grand Canyon i Yellowstone (många tror felaktigt att färgen kommer från svavel).

De som jagade och fiskade i Yellowstoneregionen unyttjade även den stora mängden obsidian som finns i parken för att skapa skärverktyg och vapen. Faktum är att pilhuvuden gjorda av obsidian från Yellowstone har hittats så långt iväg som i Mississippidalen, vilket starkt indikerar att det en gång i tiden fanns en allmän obsidianhandel mellan infödda i Yellowstone och stammar längre österut.

[redigera] Natur

Den vanligaste trädsorten är contortatall. Andra vanliga trädsorter är granar, ädelgranar och aspar. Det finns minst 600 trädsorter, vissa finns ingen annanstans i världen.

Yellowstone har en av USA:s största megafauna. Det finns bland annat bisonoxar, grizzlybjörnar, svartbjörnar, kronhjortar, älgar, gaffelantiloper, järvar, vargar och pumor.

[redigera] Utforskandet av regionen

Lower Yellowstone Fall

1806 lämnade John Colter expeditionen Lewis & Clark för att följa en grupp pälsjägare och blev därmed troligen den första ickeindianen som besökte regionen och skapade kontakt med de infödda amerikanarna där. Efter att ha överlevt skador han åsamkats i ett slag mot Crow- och Blackfootindianer gjorde han en beskrivning av platsen han kallade ”fire and brimstone”. Den bortförklarades av många som delirium.

Bergsmannen Jim Bridger återkom 1857 från en expedition som utforskat parkens område och berättade historier om kokande källor, sprutande vatten, glasberg samt gula stenar. Dessa rapporter ignorerades i hög utsträckning då Bridger var känd för att hitta på skrönor. Icke desto mindre väckte hans historier intresse hos upptäckare och geologen F V Hayden som 1859 startade en två år lång undersökning av Missouriflodens övre region med Bridger som guide och med undersökaren W F Raynolds från US Army. Gruppen nådde upp till Yellowstoneregionen, men kunde inte fortsätta på grund av kraftiga snöoväder. Det pågående amerikanska inbördeskriget satte därefter stopp för alla försök att utforska regionen och Hayden kunde inte slutföra sitt mål de närmsta 11 åren.

Norra entreén till Yellowstone i Montana.

Efter inbördeskrigets slut organiserade en grupp Montanabor Washburn-Langford-Doaneexpeditionen ledd av undersökningsgeneralen i Montana, Henry Washburn. Med i gruppen var Nathaniel P Langford, som senare skulle bli känd som ”Nationalpark” Langford och ett armédetachement ledd av löjtnant Gustavus Doane. Expeditionen spenderade omkring en månad under 1870 för att utforska regionen, samlade in prov och namngav intressanta platser.

1871 ledde Hayden en andra, större, expedition, vilken nu var sponsrad av regeringen. Han sammanställde en omfattande rapport om Yellowstone, vilken inkluderade fotografier i storformat tagna av William Henry Jackson och målningar av Thomas Moran. Denna rapport hjälpte till att övertyga kongressen att dra tillbaka regionen från allmän auktion. Året därpå, den 1 mars 1872, skrev USA:s president Ulysses S Grant under ett lagdokument som grundade Yellowstone nationalpark.

Langford arbetade i fem år utan betalning som den första superintendenten i parken och följdes av flera andra superintendenter (som alla arbetade mot minimal ersättning). Den andra superintendenten var Philetus Norris som i själva verket ställde upp frivilligt för positionen, efter att ha rest genom Yellowstone och bevittnat dess problem med egna ögon. Under hans ämbetstid började kongressen till slut ge superintendenten en lön och minimala ekonomiska resurser för att driva parken. Han använde dessa pengar för att utöka besöksmöjligheterna och vidare utforskning av Yellowstone. Norris anställde också Harry Yount, kallad Rocky Mountain Harry, för att få kontroll på tjuvjakt och vandalism i parken. Idag anses Harry Yount vara världens första skogvaktare. Ytterligare tre superintendenter följde, men ingen var lika effektiv på att stoppa förstörelsen av Yellowstones naturresurser.

Detta pågick till 1886 då armén gavs uppgiften att sköta parken, se Yellowstones fort. Armén hade sedan huvudmannaskapet parken fram till 1916 då kontrollen gavs till en civil styrka av skogvaktare under det nyinstiftade ”National Park Service”.

En skogsbrand 1988.

[redigera] De senaste åren

En serie blixtnedslag gav 1988 upphov till en stor skogsbrand i delar av parken. Tusentals brandmän svarade på eldsvådan för att förhindra byggnader från att bli lågornas rov. Kontrovesiellt nog, så gjordes inga försök att totalt utrota bränderna utan de fick brinna till till dess höstregnen föll. Ekologer ansåg att bränder är en del av Yellowstones ekosystem och att då stoppa bränderna helt (som varit praxis tidigare) skulle resultera i en chockad, sjuk och försvagad skog. Faktum är att relativt få djur i parken dog av bränderna och efter eldsvådan har många ungträd växt upp på egen hand, gamla utblickar blev synliga åter igen och många tidigare okända arkeologiskt och geologiskt intressanta platser hittades och katalogiserades av vetenskapsmän. National Park Service har idag en policy att skapa små kontrollerade bränder för att förhindra en ny farlig okontrollerbar skogsbrand.

2003 skedde märkbara förändringar i den termiska aktiviteten. De ledde till att man stängde vissa delar av parken. Andra upptäckter inkluderar att en bula har växt fram i Yellowstonesjön. 10 mars 2004 upptäckte en biolog 5 döda bisonoxar som hade inhalerat en utsläpp av toxisk geotermiska gaser. Strax efter i april 2004 upplevde parken en våg av jordbävningar. Vetenskapsmän kan inte säga hur de ska tolka dessa nyligen uppkomna händelser. USA:s regering svarade med att satsa större resurser på att övervaka vulkankraterområdet och be besökare att följa skyltade säkra spår.