Bonifatius VIII
Wikipedia
Bonifatius VIII, eg. Benedictus Gaetani, född c:a 1235 i Anagni, Italien, död 11 oktober 1303 i Rom, var påve från 24 december 1294 till 11 oktober 1303.
Han studerade rättsvetenskap i Paris och skaffade sig där doktors grad. 1281 utnämndes han av Martin IV till kardinal (kardinaldiakon) av San Nicola in Carcere. Tio år senare utsåg Nicolaus IV honom till kardinalpräst av Santi Silvestro e Martino ai Monti. Han uppsteg efter Celestinus V på påvestolen. Så gott som omedelbart efter hans tillträde som påve invecklade han sig i strid med regeringsmakterna i ett flertal europeiska länder.
Med Erik Menved i Danmark råkade han 1295 med anledning av ärkebiskop Jens Grands fängslande i en konflikt, som 1302 slutade med kungens underkastelse och ärkebiskopens förflyttning till Riga. Bonifatius VIII blandade sig även i tronstriderna i Ungern och Polen, i de inre förvecklingarna i Tyskland, liksom i kampen mellan England och Skottland. Särskilt bitter blev kampen med kungarna av England och Frankrike. Den gällde från början kungarnas rätt att beskatta prästerskapet; deras försök i denna riktning framkallade den 25 februari 1296 ett strängt påvligt förbud i bullan Clericis laicos. Edward I gav efter, men Filip IV av Frankrike svarade med ett förbud mot silverutförsel från Frankrike, en åtgärd, som föranledde Bonifatius VIII till en inskränkande förklaring av nyssnämnda bulla. Under inflytande av de av Filip väl mottagna landsförvisade medlemmarna av familjen Colonna, med vilken Bonifatius VIII låg i fejd, försämrades emellertid snart åter ställningen, och 1301 bröt striden ut med full kraft.
Bonifatius VIII:s redan förut höga föreställningar om påvestolens makt hade genom 1300 års jubelår stegrats till det omåttliga, och samtidigt hade från fransk sida av Pierre Dubois förslag framställts om påvens uteslutande från all världslig makt. Anledning till stridens utbrott gav Filip genom att låta för högförräderi till avsättning döma och fängsla den påvlige legaten Bernhard av Saisset, biskop av Pamiers. Bonifatius VIII svarade med att till Rom inkalla ett möte av franska andliga och inför detsamma instämma kungen. Denne sammankallade då 1302 till Paris en riksdag, som tillförsäkrade honom sitt stöd. På den förutnämnda synoden i Rom, där trots kungens förbud en mängd franska andliga infunnit sig, utfärdade då Bonifatius VIII den berömda bullan Unam sanctam, vari den påvliga suveränitetsteorin i sin mest tillspetsade form tog sig uttryck.
Sedan en fransk herredag 1303 riktat de skarpaste anklagelser mot påven och beslutat att mot honom vädja till ett allmänt kyrkomöte, ämnade Bonifatius VIII skrida till bannlysning. Bullan Super Petri solio låg redan utskriven, då, genom ett angrepp på Anagni av Guillaume de Nogaret och Sciarra Colonna, Bonifatius VIII blev tillfångatagen. Han befriades visserligen redan efter några dagar genom ett upplopp i staden och fördes av familjen Orsini till Rom, där han avled 11 oktober 1303.
| Företrädare: Celestinus V |
Påve 1294 - 1303 |
Efterträdare: Benedictus XI |
[redigera] Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Bonifatius VIII
