Datalagringsdirektivet
Wikipedia
Datalagringsdirektivet (Direktiv om lagring av elektronisk data), officiellt med den fullständiga titeln Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG av den 15 mars 2006 om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät och om ändring av direktiv 2002/58/EG är en på unionell nivå antagen författning som gäller inom Europeiska unionen från 3 maj samma år, och som ska vara implementerad i medlemsländernas lagstiftning senast 15 september 2007. Direktivets åsyftade verkansområde är konsumentskydd och telekommunikationer, men det utgör också en reaktion på inträffade islamistiska terrordåd i Europa.
Direktivets implementering medför en skyldighet för telefon- och internetleverantörer att lagra överförda data i minst ett och högst tre år. De telefondata ska sparas, som är nödvändiga för att visa varifrån, när och till vem en person ringer. Även SMS lagras. De internetdata som ska sparas, är e-postmeddelanden och loggar över de webbplatser som besökts från viss dator.
Gudrun Antemar, generaldirektör för Ekobrottsmyndigheten, leder en utredning som senast 1 april 2007 skall föreslå hur direktivet skall implementeras i svensk lagstiftning.
Direktivet har varit och är kontroversiellt. Förslag till direktiv lades först fram av regeringarna i Storbritannien, Irland, Frankrike och Sverige efter bombdåden i Madrid 2004, och mötte redan då hårt motstånd. Europeiska datatillsynsmannen menade att förslaget var kränkande för den personliga integriteten och att det inte var förenligt med Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor röstade i linje med tillsynsmannens yttrande ned förslaget, som sedan också mötte kritik från näringslivets branschrepresentanter (bland annat mobiloperatörernas europeiska branschorganisation GSME).
Bombdåden i London i juli 2005 väckte nytt liv i förslaget. Ministerrådet uppmanade kommissionen att utarbeta ett nytt, detaljerat förslag. Kommissionen ansåg emellertid att rambeslutet om datalagring var sådant att den nya regleringen kunde antas som direktiv i stället för rambeslut. Inför antagandet av förslaget i Europaparlamentet 14 december 2005 var socialdemokraterna det enda partiet från Sverige vilket var för ett antagande. Röstsiffrorna blev 378 för, 197 emot, med 30 nedlagda. Såväl den socialistiska som den kristdemokratiska partigruppen var för att anta datalagringsdirektivet.
