Domkyrkotunna
Wikipedia
Domkyrkotunna kallades den för domkyrkas underhåll avsedda kronotiondespannmål, som utgick till olika belopp i olika stift, merendels med 1 tunna från varje kyrkohärbärge, det vill säga varje socken; senare kom den att omsättas penningar och ingå till statsverket, som genom landränterierna lämnade domkyrkorna kontant ersättning (kunglig förordning 23 juli 1869; kunglig kungörelse 5 oktober 1871).
Spannmålen skulle mottagas av domkyrkosysslomannen, som skulle låta försälja den på lämplig tid till domkyrkans bästa. Domkyrkotunnan blev ersättning för förlusten av de inkomster av gods och tionde, som domkyrkorna led genom Gustaf I:s reduktion, vadan den inte behövt utgå för Lunds domkyrka, vars gods och tionde den danska reformationen lämnade orörda. Som denna avgift inom Härnösands stift fortfor att lämnas till Uppsala domkyrka, kom Härnösands domkyrka att sakna densamma, varemot denna i likhet med sockenkyrkor uppbar byggnadssäd (en förhöjning däri beviljades densamma av riksdagen 1856-1858).
Skara domkyrka åtnjöt inte domkyrkotunna från alla delar av stiftet. Anledningen därtill är följande. Då hertig Karl under de liturgiska stridigheterna drog Dal jämte de delar av Skara stift, som hörde till hans hertigdöme, nämligen Värmland samt Vadsbo och Valla härad, undan den liturgiske biskopen i Skara och 1580 tillsatte en superintendent däröver i Mariestad, blev denna stads kyrka domkyrka med rätt till tunnorna från sagda områden. Ehuru superintendentens säte 1647 flyttades till Karlstad och Valla och Vadsbo härad 1658 återförenades med Skara stift, behöll Mariestads kyrka likväl domkyrkotunnan från dessa härad och figurerade i kronoräkenskaperna som domkyrka. Även Mo härad i Småland, ehuru hörande till Skara stift, erlade domkyrkotunnan till annan domkyrka, nämligen Göteborgs, som däremot inte åtnjöt sådan från Halland och Bohuslän, enär, såsom sagdt, domkyrkotunnan inte utdrogs ifrån de forna dansk-norska provinserna.
