Karl IX

Karl IX föddes den 4 oktober 1550 på Stockholms slott som den yngste sonen till Gustav I (Vasa) och Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Vid Gustav Vasas död 1560 fick Karl ett hertigdöme som omfattade större delarna av Södermanland och Närke, några socknar i Västmanland och en del av Vadsbo härad i Västergötland samt hela Värmland. Enligt Gustav Vasas testamente skulle hertigarna Johan och Karl få en delvis oberoende ställning som vasall furstar under sin storebror Erik. Kungen fick emellertid 1561 en riksdag i Arboga att besluta om att inskränka hertigdömenas självständighet, de så kallade Arboga artiklar. Vid 15 års ålder deltog han i det nordiska sjuårskriget där han förde befälet över artilleriet vid Varbergs erövring 1565.

[redigera] Upproret mot Erik

Den 4 juli 1568 gifte sig Erik XIV med Karin Månsdotter och dagen efter kröntes hon till drottning. Deras gemensamma son Gustav, som fötts i januari samma år, blev officiell tronarvinge. Hertig Karl och hans bror Johan närvarade inte vid vigseln och kröningen. Istället begav de sig fem dagar senare från Eskilstuna kungsgård, som tillhörde Karl, tillsammans med några medlemmar ur adeln och trehundra av Karls ryttare mot Östergötland. Där intog de Vadstena slott. Ytterligare medlemmar ur adeln anslöt där till hertigarnas uppror. Hertig Karl drog vidare till Stegeborg, där slottet gav sig utan strid, och sedan vidare till Norrköping som han också erövrade. Under tiden utropade sig hertig Johan till riksföreståndare och uppmanade adeln och allmogen till allmänt uppror mot Erik. Bröderna utverkade även ett stillestånd i kriget med Danmark och avlönade de utländska legoknektar som inte fått ut sin sold av kungen. Innan kungen organiserat något motstånd mot upproret hade bröderna erövrat fler slott och städer och i slutet av juli intog Karl Nyköpingshus. Under augusti fortsatte upprorsarmén norrut genom Södermanland och strider utkämpades med kungens trupper. Erik vann ett slag mot hertigarna vid Botkyrka men upprorsarmén kringgick kungens armé genom att gå över Mälaren och sedan via Västerås och Uppsala marschera mot Stockholm norrifrån. I mitten av september gjorde de halt på ängarna norr om Stockholm. Förhandlingar påbörjades med den belägrade kungen, som bland annat blev tvungen att utlämna sin sekreterare Jöran Persson. I slutet av september släpptes en styrka ur hertigarnas armé in i staden där kungen till slut gav sig till hertig Karl. Erik avsadde sig kronan och sattes i fängelse, där han så småningom avled. Kronan gick till brodern Johan.

Johan III avskaffade inskränkningarna i Arboga artiklar och hertig Karl, nu nitton år gammal, kunde ta sitt hertigdömme i besittning. Socknarna i Västmanland tillföll emellertid Gustav Vasas änka Katarina Stenbock och istället fick Karl återstoden av Vadsbo och hela Valle härad.

[redigera] Hertig Karl och Johan III

Under Johans regeringstid uppstod oenighet mellan kungen och hans bror Karl på ett flertal områden. Hertig Karl strävade efter att befästa sitt furstendömes självständighet i förhållande till kungen och han bedrev bland annat en ekonomisk politik i sitt hertigdöme som delvis var riktad mot invånarna i resten av riket, vilket ledde till en del tvister mellan bröderna. Karl vägrade också att införa den nya liturgi som Johan III införde i den Svenska kyrkan 1572, och som i var präglad av reform-katolicismen, och han tog emot präster som var motståndare till kungens kyrkopolitik. Karl gjorde dessutom anspråk på rätten att utkräva rusttjänst av adeln i sitt hertigdöme och att själv utse en lagman. Till slut gick Johan III till riksdagen som sammankallades i Stockholm 1582 och där beslutades om inskränkningar av hertigens rättigheter och befästande av kungens makt som på många sätt liknade Arboga artiklar 1561. När Johan 1585 gifte om sig med Gunilla Bielke vägrade Karl att komma till bröllopet. Karl vägrade också att erkänna stadgan från riksdagen 1582 och ett tag gick det rykten om att väpnat krig skulle utbryta mellan bröderna. Till slut gick det till förhandlingar mellan bröderna, med rådets hjälp, och en överenskommelse stadfästes vid riksmötet i Vadstena 1587. Konstitutionerna i Vadstena medförde att Karl gav efter för kungens krav på alla områden utom vad gällde kyrkopolitiken.

Samma år valdes Johan III:s son Sigismund till kung av Polen. I Kalmar stadgar reglerades hur Sverige skulle styras under en framtida personalunion med Polen. I stadgarna bestämdes att Sverige under de perioder kungen befann sig i Polen skulle styras av en regering som bestod av sju personer. Hertig Karl skulle inte ingå i denna regering utan endast ha rätt att utse en av medlemmarna. Detta skulle ha stärkt den svenska högadeln väsentligt på hertigens bekostnad. Karl motsatte sig dessa stadgar och ansåg istället att landet i kungens frånvaro skulle styras av den äldste myndige arvfursten.

När Sigismund hamnade i svårigheter i Polen krävde Johan III 1589 att han skulle lämna den polska tronen, vilket motsattes av rådet. Detta och oenighet om rikets ekonomi ledde till en brytning mellan kungen och rådet, och Johan försonades med sin bror Karl. Bestämmelserna i Vadstenakonstitutionen och i Kalmare stadga avskaffades och Karl återfick sin självständiga ställning i sitt furstendöme. Hertigens inflytande över rikets styrelse ökade också på bekostnad av högadeln i rådet. Flera av rådsmedlemmarna, bland annat Erik Sparre, Hogenskild Bielke och Per Brahe, beskylldes för brott och förlorade sina ämbeten. Resterande medlemmar av rådet tvingades gå ed på att de inte skulle säga emot kungen om han valde att inte följa deras råd.

Våren 1590 sammankallades en riksdag i Stockholm där en ny arvförening antogs. I den fastslogs att arvsrätten främst skulle gälla Johans manliga avkomlingar men det beslutades att hertig Karl skulle styra landet i händelse av att en myndig regent saknades. Johan och Karl fortsatte att stå på god fot med varandra fram till kungens död 1592.

[redigera] Konflikten med Sigismund

Omedelbart efter Johan III:s död övertog hertig Karl jämte rådet regeringen till Sigismunds hemkomst. Kungens förestående ankomst ledde till en försoning mellan hertig Karl och rådsmedlemmarna. I början av mars 1593 hade han sammankallat ett möte i Uppsala med fyra biskopar, omkring trehundra präster samt Karl själv och medlemmarna av rådet. Vid detta Uppsala möte antogs den augsburgska bekännelsen och Abraham Angermannus, som tvingats i landsflykt under Johan III, valdes till ärkebiskop. När Sigismund anlände till Sverige åtföljdes han av den påvlige nuntien Germanico Malaspina. Kurian i Rom hyste förhoppningar om att Sigsimunds trontillträde skulle leda till att Sverige åter blev katolskt. Vid sin ankomst till Stockholm fick han emellertid en skrivelse från Karl där han uppmanades att stadfästa beslutet från Uppsala möte och godkänna valet av Angermannus som ärkebiskop. Vid Johan III:s begravning i Uppsala domkyrka i februari 1594 fick de katolska prästerna i Sigismunds följe lämna begravningståget innan det trädde in i domen.

Därefter sammankallades det till kröningsriksdag där kravet att Sigismund skulle erkänna besluten från Uppsala möte upprepades. Förhandlingarna blev långdragna; efter en vecka hotade hertig Karl att upplösa riksdagen och lämna Uppsala om inte Sigismund gick med på kraven och Sigismund blev till slut tvungen att ge efter. Han försökte då tillförsäkra katolikerna i Sverige frihet att utöva sin religion men även detta avslogs. I sin kungaförsäkran fastslog Sigismund Uppsala mötes beslut och att inga tjänster eller ämbeten fick tillsättas med katoliker.

När Sigismund sommaren 1594 skulle återvända till Polen framkom både Karl och rådet med förslag angående regeringens utformning. Karl krävde för sin del riksföreståndares makt; rådet däremot föreslog att styrelsen av riket skull handhas av rådet och hertigen samfällt.

"Hertig Karl skymfande Klaus Flemings lik", målning av Albert Edelfelt från 1878

Eftersom Sigismund inte ville anförtro en fullständig regeringsmakt åt vare sig rådet eller hertig Karl, förkastade han bägges förslag. I stället utfärdade han för dem tillsammans en fullmakt på regeringen, som lämnade deras maktställning obestämd, och vid deras sida satte han en sex stycken ståthållare i olika delar av riket. Dessa skulle lyda direkt under kungen. Till ståthållare valde han sådana vars lojalitet mot honom var att lita på.

Varken hertig Karl eller rådet fann sig i den nya situationen och i september 1594 nådde de gemensamt en "regeringsförening" där hertigen utsågs till rådets förman och riksens föreständare under kungens frånvaro. Hertigen i sin tur förband sig att handla i ömsesidigt samtycke med rådet i alla viktiga angelägenheter. Därefter krävde Karl en fullmakt från kungen för detta uppdrag, och hotade att sammankalla ständerna till riksdag om han inte fick som han ville. Kungen avslog Karls krav och förbjöd ett sammankallande av ständerna. Karl fortsatte ändå att styra landet som riksföreståndare och avsatte eller åsidosatte kungens ståthållare. Det enda undantaget var Klas Fleming som blivit ståthållare i Finland och som vägrade lyda hertigen eller rådet.

På hösten 1594 nedkom hertig Karls andra hustru, Kristina av Holstein-Gottorp, med en son på Stockholms slott. Sonen döptes till Gustav Adolf och skulle så småningom bli kung Gustav II Adolf. Kristina av Holstein hade varit förlovad med Sigismund, men 1592 hade hon som nittonåring blivit gift med hans farbror, hertig Karl.

År 1595 sammankallade Karl en riksdag i Söderköping. Valet av ort berodde på att Karls äldre bror hertig Magnus av Östergötland avlidit och att begravningen skulle hållas i närbelägna Vadstena. Riksdagen fastställde att hertig Karl skulle vara riksföreståndare i kungens frånvaro. Dessutom förbjöds den katolska gudstjänsten och det beslutades att alla katoliker skulle landsförvisas. Följande år skrev Sigismund och förklarade riksdagen olaglig och ogiltigförklarade dess beslut.

[redigera] Kriget mot Sigismund

Staty över Karl IX i Göteborg

Dittills hade rådsherrarna gjort gemensam sak med Karl. Men då han med vapenmakt ville angripa ståthållaren i Finland, Klas Fleming, som var upptagen med ett bondeuppror kallat klubbekriget, vägrade de ge sitt bifall. Karl avsade sig då, hösten 1596, regeringen, men vädjade på samma gång till ständerna; och i trots av kungens förbud samt av att denne överlämnade regeringen åt rådet ensamt, sammanträdde dessa 1597 i Arboga och bekräftade åter Karls riksföreståndarskap. I detta möte deltog endast ett av riksråden, Karls kusin Axel Stensson Leijonhufvud (1554–1619). De övriga ville inte, när det blev fråga om en öppen brytning med kungen, följa hertigen. Inte heller ärkebiskopen Abraham Angermannus, som infunnit sig vid riksdagen men utan sitt prästerskap, eller borgarståndet stödde Karls konfrontationspolitik. Karl fick förlita sig på bönderna.

Karl satte sedan igång ett antal militära expeditioner. Bland annat erövrade han Älvsborg och Kalmar. Samma år avled Klas Fleming på Åbo slott och hertig Karl for över till Finland med en militär styrka och angrep bland annat Åbo slott. De öppna striderna ledde till en total brytning mellan Karl och rådsmedlemmarna. De flesta begav sig till Polen och Sigismund där de försökte förmå kungen att återvända till Sverige. År 1598 ställde en polsk riksdag en här på femtusen man till kungens förfogande – en större här hade föreslagits men förkastats, då Sigismund hoppades på stöd av svenska trupper och inte ville att de polska trupperna skulle dominera allt för mycket och sticka svenskarna i ögonen. Samma sommar for kungen över Östersjön och erövrade Kalmar slott och Kronobergs slott. Ett par svenska kavalleri regementen, Västgöta ryttare och Smålands ryttare sällade sig även till kungens här. Kort därefter landsteg tog en styrka under en av Sigismunds män, Samuel Laski, utanför Stockholm och intog staden utan motstånd.

Sigsimun begav sig med sin armé till Stegeborg, där hans syster Anna Vasa huserade. Karl hade samtidigt samlat en här i Östergötland och med den styrkan ryckte han mot Stegeborg. Efter en strid som klart gått Sigismuns väg men där denne skonat sina motståndare drog de båda sidorna sig tillbaka och förhandlingar inleddes med hjälp av sändebud från Mecklenburg, Preussen och Brandenburg men dessa bröt samman då Karl, som nu verkade ha bestämt sig för att definitivt överta makten i Sverige, ställde oantagliga krav. Under tiden hade hertig Karls flotta anlänt till Östergötlands skärgård och hotet från sjösidan fick Sigismund att dra sig inåt landet till Linköping, varvid Karl snabbt intog Stegeborg. Den 25 september 1598 drabbar kungens och hertig Karls arméer samman vid broarna över Stångaån utanför Linköping. Slaget vid Stångebro slutade med en seger för Karl. Sigismund tvingades efter en överenskommelse i Linköping överlämna de svenska rådsherrarna till Karl och sända tillbaka sin här till Polen, men skulle själv stanna kvar i Sverige tills en "fri riksdag" fällt dom mot dem. Sigismund infann sig emellertid inte till riksdagen utan återvände till Polen.

[redigera] Karl IX som kung

Karl hade omedelbart efter Sigismunds avfärd åter övertagit regeringen, och han satte igång att ta itu med Sigismunds anhängare i landet. Bland annat avsattes Angermannus som ärkebiskop och sattes i fängelse för att han i det avgörande läget inte ställt sig på Karls sida i konflikten. I Kalmar och Finland, som längst förblev Sigismund trogna, började den blodiga räfsten (se Kalmar blodbad); i Linköping ställdes år 1600 de rådsherrar som flytt till Sigismund men efter slaget vid Stångebro utlämnats till Karl, jämte några andra inför rätta i en ständernas domstol (se Linköpings blodbad). Även under de följande åren fick Karls stränghet, till följd av högadelns missnöje med hans styre, flera av hans motståndare att genom frivillig landsflykt räddade sig från ett svårare öde.

År 1599 hölls riksdag i Jönköping där man beslöt att uppmana Sigismund att återvända till Sverige och anta den protestantiska religionen, eller skicka sin son att uppfostras i denna lära av hertig Karl. Annars skulle han gå miste om kronan. Följande år beslutade riksdagen i Linköping antogs Karl som kung och Johan III:s linje undantogs från arvsföljden. Karl själv undvek dock tillsvidare att ta sig kunganamn utan fortsatte att regera som riksföreståndare fram till 1603. Riksdagen i Norrköping 1604, där Johan III:s son hertig Johan av Östergötland avsade sig anspråken på tronen, fastslog en ny arvförening till förmån för Karls arvingar. Han kröntes i Uppsala domkyrka 1607.

Karl rekonstruerade rådet 1602 i enlighet med landslagen i avseende på antal medlemmar och deras uppgifter. Vissa av de gamla ätterna fick plats i det nya rådet, men även flera nya. Dessutom tillsattes sex stycken hovråd under rikskanslern. Även det nya rådet kom att förespråka adelns intressen i förhållande till kungamakten och det motsatte sig även kungens krig i öster som de ansåg hindrade Sverige att fullt koncentrera sig på faran från danskarna. Kung Karl kunde aldrig känna sig riktigt säker på sin tron och så sent som 1605 avrättades den gamle rådsmedlemmen Hogenskild Bielke.

[redigera] Karl IX:s krig

Staty över Karl IX i Karlstad

Efter Sigismunds förlust vid Stångebro hinner Karl se ytterligare fyra krig, av vilka han endast såg ett avslutas och det som en svensk förlust. Det första av dessa krig var delvis en fortsättning på kriget mot Sigismund och brukar kallas andra polska kriget.

När Sigismund återvänt till Polen lovade han att svenska Estland skulle tillfalla Polen i utbyte mot nya truppstyrkor. Karl bestämde sig för att anfalla och i augusti 1600 landsteg han i Reval med sin här. Den ryckte in i Polen och hade till en början framgång mot de oförberedda polackerna. Den polska riksdagen vägrade till en början att stödja kriget, som de betraktade som en privat angelägenhet för Sigismund, och han fick förlita sig helt på legosoldater. De svenska framgångarna fick dock den polska riksdagen att ändra sig och i januari 1601 ställde de sig bakom kungen. De följande åren gick det sämre för svenskarna och den svenske befälhavaren i Polen, Johan av Nassau saade upp sig 1602. Efter riksdagen i Norrköping 1604 påbörjade Karl arbetet att sätta upp en ny armé och inledde utskrivningar av manskap. I augusti 1605 avseglade Karl från Stockholm med en flotta om 40 skepp mot floden Dünas utlopp. Han erövrade Dünamünde och belägrar därefter Riga. Den 17 september 1605 drabbade Karls här samman med en polsk armé under Jan Karol Chodkiewicz vid Kirkholm. Slaget blev en polsk seger och svenskarna förlorade över 5 000 man. Karl själv räddades från att bli tillfångatagen av en baltisk adelsman, Henrik Wrede, som gav honom sin häst sedan Karl förlorat sin egen. Efter slagat marscherade Karl till Reval med resterna av sin armé och fortsatte sedan hem till Sverige. På grund av dalande popularitet i Polen kunde inte Sigismund utnyttja den polska segern i Baltikum och tvingades ta hem stora styrkor för att förhindra revolt i Polen.

En riksdag i mars 1608 beviljar kung Karl ytterligare medel till kriget och han utlovade frälsebrev till alla som kunde ställa upp en ryttare eller fotsoldat. En ny armé kunde översändas men svenska framgångar uteblev. År 1610 dras Sverige in i ett krig med Ryssland (se De la Gardieska fälttåget och Ingermanländska kriget) och 1611 angrips Sverige av Danmark som erövrar Kalmar slott (se Kalmarkriget). Samma år slöts ett stillestånd med Polen och det polska kriget återupptogs inte förrän 1616 under kung Gustav II Adolf.

[redigera] Karl IX:s förvaltning

På hemmaplan genomförde Karl ett antal reformer. Bland annat genomförde han en allmän förordning om mått och vikt där alnen och viktualievikterna relgerades. På Hisingen anlade han, med hjälp av Holländare en ny stad, Göteborg. I Bergslagen anlade han statliga järnbruk, och de första vallonerna invandrade under denna tid. År 1607 grundade Karl IX Skultuna Messingsbruk i Västmanland, ett bruk som fortfarande är i drift.

Åren 1607-1608 lät Karl IX trycka ett antal lagar, bland annat Kristoffers landslag, som kompletterades med ett tillägg bestående av Moses lag. Därmed blev det dödsstraff på brott som svordom, olydnad mot föräldrar och äktenskapsbrott. De mosaiska lagen kom att gälla som världslig lag tillsammans med landskapslagarna.

Karl IX avled i Nyköping den 30 oktober 1611 och begravdes i Strängnäs domkyrka. Hans ryttarstaty (modellerad av John Börjeson) restes 1904 i Göteborg, då det Hisingska Göteborg (se Göteborgs historia) anlagts av honom. I en annan av hans stadsanläggningar, Karlstad (från hans hertigtid), avtäcktes hans staty (modellerad av Christian Eriksson 1908) den 19 juni 1926.

[redigera] Barn

Barn med Maria av Pfalz:

Margareta Elisabet (1580-1585).
Elisabet Sabina (1582-1585).
Ludvig (född och död 1583).
Katarina Vasa (1584-1638) gift med pfalzgrefven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken.
Gustav (född och död 1587).
Maria (1588-1589).

Barn med Kristina av Holstein-Gottorp:

Gustav II Adolf (1594-1632), kung av Sverige 1611-1632.
Maria Elisabet (1596-1618) gift med Johan, hertig av Östergötland.
Kristina (1598-1599).
Karl Filip (1601–1622).

Barn med älskarinnan Karin Nilsdotter:

Carl Carlsson Gyllenhielm (1574-1650).

[redigera] Se även

Sveriges regenter

Vasaätten (1523-1654)

[redigera] Källor

Rosén, Jerker, Sten Carlsson (red.) Svensk historia I. Tiden före 1718 (1962) Stockholm: Bonnier. sid. 455-487.

Henriksson, Alf, Svensk historia I (1963), 1996. Stockholm: Bonnier. sid. 329-393. ISBN 91-0-056167-3.

Sundberg, Ulf, Svenska krig 1521-1814 (1998) Stockholm: Hjalmarson & Högberg. sid. 88-145. ISBN 91-89080-14-9.
Larsson, Lars-Olof, Arvet efter Gustav Vasa (2005) Stockholm: Prisma. ISBN 91-518-4773-6.

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org../../../k/a/r/Karl_IX_8a18.html

Kategorier: Sveriges regenter | Födda 1550 | Avlidna 1611

Karl IX

Wikipedia

Innehåll

[redigera] Hertig Karl