Första konciliet i Nicaea
Wikipedia
Det första konciliet i Nicaea, som ägde rum mellan den 20 maj och 25 juli 325 under kejsar Konstantin den stores regeringstid, var det första ekumeniska (av grekiska oikumene ’världsomfattande’) kyrkomötet där omkring 250 kristna biskopar från hela romerska riket deltog.
Avsikten med konciliet (även kallat synod) var att lösa konflikter i kyrkan i Alexandria rörande gudomlighetens natur, i synnerhet frågan om likvärdigheten mellan treenighetens första och andra person. Alexander, biskop i Alexandria, betraktade dem som likvärdiga i polemik mot presbytern Arius, som givit arianismen dess namn. Mötet tog ställning mot arianerna. Konciliet resulterade också i att alla kyrkor, genom sina biskopar, enades om vilken dag påsken skulle firas, så att uppståndelsens högtid, den viktigaste kristna högtiden, firades gemensamt på en dag som inte följde den judiska kalendern. Ett viktig beslut var att treenigheten blev kyrkans åsikt nu. Arianismen, som bestrid detta synsätt, avvisades som kätteri.
Konciliet var historiskt betydelsefullt eftersom det var det första försöket att uppnå konsensus i den kristna världen genom att sammankalla representanter för alla kristna, teologiska läror. Kristologin utvecklades samtidigt som Konstantin, genom att sammankalla mötet, initierade den kejserliga kontrollen över kyrkan som kom att utmärka bysantinska riket. Genom Nicenska trosbekännelsen fick ekumeniken en viktig föregångare som ledde till en serie kyrkomöten, trosbekännelser och kanoner avsedda att bli normerande för alla kristna. Mötet enade kyrkan och bidrog till tydliga riktlinjer i kontroversiella ärenden, vilket kom att få stor betydelse i kyrkans historia och därmed även Europas historia.
Vid detta koncilium beslutades även om viktiga organisatoriska spörsmål. En hierarki bland de främsta ledarna, som kallades biskopar, i kyrkorna fastställdes, som under de närmaste århundradena förändrades för att få den rangordning som ännu gäller bortsett från inom de reformerta kyrkorna. Från och med Nicaeakonciliet var Roms biskop den främste, och därefter biskoparna i Konstantinopel, Antiochia, Alexandria och Jerusalem. Biskopen av Jerusalem och biskopen av Konstanionopel erkändes dock först på 400-talet. Vid konciliet i Konstantinopel beslutades att dessa högsta biskopar skulle benämnas patriarker. Under Nicaeakonciliet inrättades även ärkebiskopsämbetet och metropoliter, och de tilldelades biskopsstift.[1]
[redigera] Litteratur
- Ayres, Lewis, Nicaea and its Legacy: An Approach to Fourth-Century Trinitarian Theology. Oxford: Oxford University Press 2006.
[redigera] Se även
- Ekumeniska koncilier
- Nicaea
- Andra konciliet i Nicaea
- Konstantinska vändningen
- Konstantinska donationen
