Falskt medvetande
Wikipedia
Falskt medvetande är ett begrepp inom marxistisk teori, som bygger på hypotesen att institutioner i kapitalistiska samhällen förleder proletariatet – och möjligen även andra samhällsklasser – rörande kapitalismens natur, så att de undertryckta samhällsklasserna inte inser sina objektiva intressen. I synnerhet betyder det att alla ideologier syftar till att bygga upp ett falskt medvetande. (Att Marx och Engels inte betraktar kommunismen som behäftad av samma problem beror på att de inte själva betraktade sin rörelse, kommunismen, som en ideologi utan som en vetenskap.)
Det finns inga belägg för att Karl Marx själv någonsin skulle ha använt begreppet, men det förekommer i ett citat från Friedrich Engels från 1893:
- Ideologi är en process som utförs av den så kallade tänkaren. Detta sker medvetet, det är sant, men med ett falskt medvetande. De verkliga krafter som driver honom förblir okända för honom; i annat fall skulle det helt enkelt inte vara fråga om en ideologisk process. Därför inbillar han sig falska eller skenbara motiverande krafter.
Begreppet används ganska vitt bland svenska vänsterideologer, men även inom radikalfeminismen, där det dock har en annan innebörd: här tolkas det så att kvinnor förleds att acceptera männens överordning och att de inbillar sig att de är fria fast de i själva verket är förtryckta.
Den danske marxistiske teoretikern Gotfred Appel lanserade på 60-talet en teori, ”Snyltarstatsteorin”, grundad på idén om falskt medvetande, som gick ut på att arbetarklassen i västvärlden var ”mutad” av borgarklassen och att all politisk kamp för att befria proletariatet därför är meningslös och att det enda som återstod för de upplysta var att bilda revolutionära celler och invänta en annan samhällsordning.
[redigera] Kritik
Teorin om ”falskt medvetande” kritiseras för det mesta med att den är ett gummibegrepp: vilken ideolog som helst kan påstå att ingen annan (majoriteten) förstår hans ideologi för att alla är förledda av sina falska medvetanden, eller ”hjärntvättade”. Detta leder till att man uppfattar resten av samhället som en medveten eller omedveten konspiration, och urartar följaktligen i en icke falsifierbar konspirationsteori.
Marx och Engels betraktade sin teori om den dialektiska materialismen som en vetenskaplig sanning och såg det som en vetenskapligt grundad nödvändighet att arbetarna skulle göra uppror mot kapitalismen. Om någon arbetare motsatte sig detta berodde det därför rent logiskt på att denna hindrades av något, och därav följer teorin om falskt medvetande. Skulle däremot grundantagandet att historiens utveckling styrs uteslutande av dialektiskt-materialistiska lagar vara felaktigt, faller naturligtvis hela resonemanget.
