Funktionalism (arkitektur)
Wikipedia
- För andra betydelser av "funktionalism" se Funktionalism.
Funktionalism (av latin: fungor, "utföra", "fullborda") syftar på en period i arkitekturens historia som i Sverige var aktuell under 1920-talet, 1930-talet och 1940-talet, främst under 1930-talet med förespråkare som exempelvis Sven Markelius, Gunnar Asplund, Uno Åhrén, Eric Sigfrid Persson och Kooperativa förbundets arkitektkontor men internationellt företräddes redan 5-10 år tidigare av till exempel Le Corbusier och Walter Gropius. Några utmärkande drag för denna period eller stil är ljusa, ofta vita, putsade fasader, platta tak och kompositformer uppbyggda av grundläggande geometriska volymer (kub, rätblock, cylinder etc).
I vardagligt språkbruk brukar "funktionalism" eller "funkis" avse modern arkitektur eller modernismen efter andra världskriget i största allmänhet. Detta språkbruk är knappast meningsfullt eftersom mer eller mindre all arkitektur sedan sekelskiftet 1900 som inte uttryckligen försökt upprätta en ny stil, som till exempel nationalromantik och jugend, åtminstone gjort anspråk på att vara funktionsanpassad. Stilriktningar aktuella på senare tid som starkt påverkats av funktionalismen kallas ofta nyfunktionalism, nymodernism eller till och med superfunktionalism. I vissa sammanhang används termen "den vita funktionalismen" för att klargöra att det är arkitektur från mellankrigstiden som avses.
Andra riktningar inom arkitektur, design och konsthantverk som utgått från samma formideal – "form följer funktion" – och ofta tjänat som föregångare till eller varit arvtagare till funktionalismen är Taylorism, De Stijl, Bauhaus, konstruktivism, International style, nybrutalism och strukturalism.
[redigera] Exempel på funkishus i Sverige är:
- Malmgården
- Ribershus
- Nymble
[redigera] Se även
Denna artikel behöver bilder. Är du upphovsinnehavare till en passande illustration får du gärna ladda upp den.
