Miljonprogrammet

Wikipedia

Bostadshus från 1964 i Stockholmsförorten Bredäng. Fotograf: Jordgubbe.

Miljonprogrammet är den vardagliga benämningen på bostadsbyggandet i Sverige under perioden 1965-1974. Målet var att under perioden bygga en miljon bostäder, majoriteten lägenheter, detta för att lösa den akuta bostadskris som rådde i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, samt förbättra boendestandarden, då det fanns många lägenheter med låg standard. Dessutom byggdes många villor. Samtliga fick statlig subvention av räntan, marknadsräntan var annars relativt hög.

Det byggdes cirka 1 006 000 bostäder, med ett nettotillskott på 650 000 eftersom många gamla hus av låg kvalitet revs. Denna artikel beskriver i första hand byggandet av lägenheter.

Innehåll

1 Bakgrund
2 Byggandet
- 2.1 Stadsplaneringen
- 2.2 Husbyggandet
3 Nutid
4 Externa länkar
5 Litteratur

[redigera] Bakgrund

Under 1950- och tidigare delen av 1960-talet förelåg i Sverige en akut bostadsbrist. Dels, och kanske framför allt för att det inte fanns tillräckligt med lägenheter för att förse den snabbt växande befolkningen med bostäder, dels för att den generella svenska bostadsstandarden var låg, med trångboddhet och nedslitenhet som vanligt förekommande bostadsförhållanden. Denna trångboddhet hade redan tidigare sökts få en lösning efter tidens bostadsbyggarideal, kanske främst genom byggandet av ABC-städer som Vällingby och Farsta, men trots att dessa områden väl stämde in med de rådande bostadsidealen och att de – åtminstone till en början – med marginella undantag hyllats som idealiska bostadsområden så kvarstod bostadskrisen.

Råslätt, söder om Jönköping

1964 fattades i riksdagen ett beslut om att en miljon bostäder skulle byggas fram till och med 1974. Detta för att en gång för alla komma till bukt med bostadsbristen. Det stiftades också en lag som tillät kommuner att bygga bostäder utanför sin kommungräns. Annars hade inte kommuner utanför Stockholm kunnat bygga så mycket.

Den vanliga benämningen ”miljonprogrammet” till trots var miljonprogrammet inte ett utarbetat program i ordets rätta bemärkelse. Ett riksdagsbeslut togs 1964 om att en miljon bostäder skulle byggas under perioden 1965–1974, och att kommunerna runt om i Sverige skulle erbjudas gynnsamma ekonomiska villkor om de beslutade att bygga storskaligt. Större planer, särskilt detaljplaner som innehöll fler än 1000 bostäder, premierades extra. Storskaligheten som blivit miljonprogrammets kännetecken kan ses i ljuset av ekonomisk rationalism – att sjösätta ett byggnadsprojekt var långt mer ekonomiskt säkert om de utformades för fler hyresgäster.

[redigera] Byggandet

[redigera] Stadsplaneringen

Tidens rådande arkitektoniska- och stadsplanerarmässiga ideal talade för att – i stället för att bygga en traditionell rutnätsstad – bebygga nya områden, skapa mycket ljusinsläpp i lägenheterna, mycket rekreationsyta runtomkring husen och att ha kommunikationer och offentliga serviceinrättningar planerade på strategiska platser i förhållande till bostadshusen. Utöver detta kännetecknas de bostadsområden som brukar ses som symboler för miljonprogrammet av den strängt genomdrivna SCAFT-planen, en plan för trafikseparering, som gick ut på att i högsta möjliga mån skilja biltrafik och gångtrafik åt. Detta gav upphov till många gångtunnlar, gångbroar, breda motorvägar och stora parkeringsplatser, men ledde även till att gångvägarna som frilades blev helt bilfria.

Olika typer av spårtrafik drogs i större städer från den centrala orten till miljonprogrammets mer perifera områden. Så byggdes exempelvis Stockholms tunnelbana och Göteborgs spårvagnsnät ut väsentligt i samband med att nya områden byggdes i de respektive städernas utkanter. Denna utbyggnad gjorde att många kranskommuner till de stora städerna, i ambitionen att få spårbunden trafik, lät bygga områden i utbyte mot löften om spårtrafik. Så skedde till exempel med området Vårby Gård utanför Stockholm och Angered utanför Göteborg.

Bostadsområdena som byggdes under miljonprogrammet planerades oftast intill olika typer av affärscentrum, och dessa centrum planerades utifrån en fyrgradig hierarkisk skala; citys regionscentrum, som kan ses som alla centrums centrum (exempelvis Stockholms City), stadsdelsgruppscentrum (exempelvis Skärholmen i Stockholm), stadsdelscentrum (som exempelvis Bredäng i Stockholm) och bostadsgruppscentrum (som exempelvis Sätra). Därutöver tillkom en ännu mindre typ av centrum, med serviceinrättningar som i princip inte är fler än en liten livsmedelsbutik. Denna typ kan exemplifieras med Mälarhöjden eller Rissne i Stockholm. Beroende på storlek fick centrumen olika vikt i utdelandet av serviceinrättningar.

Panorama över Svenshög i Arlöv

[redigera] Husbyggandet

De rådande idealen vid den här tiden får närmast ses i termer av automobilisering, hård planering, funktionalism, samt en vilja att komma ifrån den trånga stenstaden. Detta i kombination med en ekonomiskt snäv ram påverkade utseendet på miljonprogrammets hus avsevärt. Drygt hälften av miljonprogrammets hus är småhus, som villor, parhus och radhus, och andra hälften är flerfamiljshus av typen höghus, lamellhus, punkthus, skivhus, och så vidare. Bara en fjärdedel av husen har sex våningar eller fler. Det vanligaste byggmaterialet är tegel. Ungefär 25 % av Sveriges befolkning bor i miljonprogramhus.

Totalt byggdes 349 654 bostäder i småhus (310 090 i tätort och 39 564 i glesbyggd) och totalt 592 834 bostäder i flerbostadshus (varav 387 781 i tätort och 205 053 i glesbygd).

Husbyggandet under miljonprogrammet präglades av effektivitet och ekonomisk rationalitet. Före riksdagsbeslutet om en miljon lägenheter hade 1960 Östberga söder om Stockholms innerstad byggts. Detta område var det första större bostadsområdet i Sverige byggt på prefabricerade betongelement, en byggmetod som gick ut på att uppföra en tillfällig fabrik där betongelement gjöts på själva byggarbetsplatsen. Dessa monterades senare till hus med hjälp av lyftkranar. Metoden kortade, effektiviserade och industrialiserade byggandet avsevärt, och användes frekvent i byggandet av större husområden inom miljonprogrammet. I modifierad form används metoden än i dag. Denna metod hade avsevärda ekonomiska fördelar, men hade nackdelen att den – i synnerhet i kombination med tidens brutalistiska ideal som förespråkade oputsade och råa fasader – tenderade att ge husen ett generellt fyrkantigt och stelt – och emellanåt grått – uttryck.

Vid byggandet av skivhus ställdes ofta lyftkranarna som skulle sätta de prefabricerade elementen på plats på räls, detta för att underlätta byggandet ännu mer. Då denna räls krävde plan mark, revs terräng och träd ner – till skillnad från under byggandet av förorter under exempelvis 1950-talet – och ny växtlighet planterades då byggnaderna färdigställts.

I samband med byggandet av miljonprogrammet byggdes infrastruktur såsom vägnät, avloppssystem och elnät ofta ut i städerna. För att få detta ekonomiskt gångbart gjordes byggandet storskaligt, så att lägenheter kunde hyras ut till fler, och således ge mer hyresinkomst per kvadratmeter. Av samma anledning är trapphusen i miljonprogrammets hus ofta små, trånga och inte sällan fönsterlösa – husen planerades för att hyra ut så stor och så attraktiv yta som möjligt, vilket omöjliggjorde stora trapphus och gjorde fönster till en angelägenhet för lägenheterna.

Förorten Tensta norr om Stockholm

[redigera] Nutid

Under perioden 1965–1975 byggdes 25 % av hela Sveriges nuvarande bostadsbestånd. Detta har satt stora avtryck i den fysiska tätortsmiljön i så gott som varenda svensk tätort. Lägenheter såväl som villor byggdes efter ungefär samma sorts stadsplanering med trafikseparering, funktionsseparering, återvändsgator, grönområden med mera. Än i dag dominerar dessa områden byggda vid denna tid större delen av varenda tätortsmiljö. Efter 1975 har stadsplaneringen i huvudsak gått ut på så kallad frimärksplanering där bostäder, industrier, service, med mera has tillfogats i mindre skala efterhand samtidigt som många drag som var utmärkande för miljonprogrammet såsom trafikseparering har behållits.

Under det senaste decenniet har tiotusentals av de bostäder som uppfördes under miljonprogrammet rivits. Främst gäller detta på vissa mindre orter som Katrineholm, Strömsund, Karlskoga och Emmaboda, som har tvingats riva av sitt stora bestånd av tomma bostäder som uppstått efterhand som efterfrågan minskat och de kommunala bostadsbolagen fått fler och fler tomma bostäder. Det har även förekommit vissa rivningar i större städer; Norrköping rev 600 lägenheter för att bygga om Navestad till ett bättre område och Göteborg har genomfört liknande projekt. Då handlar det ofta inte om att riva hela hus utan om att riva ned höghusen till 2–3 våningar och behålla dem som radhus eller dylikt.

De stora bostadsområden som blev resultatet har kritiserats mycket för att vara sterila och anonyma. De har också den för modernistisk arkitektur så vanliga egenheten att de varken synes vända sig till människor som vill bo lantligt eller de som vill bo i en tätbefolkad miljö. I stället utgör områdena ett slags mellanting, där relativt höga likformiga hus ligger utplacerade i naturen. Lägenheter (bostadsrätter) i äldre stenstadsmiljö är mer populära (har högre priser) än likvärdiga i miljonprogramsmiljö, även på samma avstånd från centrum. Ett liknande program fanns i Östtyskland, men där handlade det i stället om tre miljoner bostäder. Dessa byggdes på ett liknade sätt som i Sverige, och liknar dem till utseendet också, liksom de som byggdes i Sovjetunionen. På senare tid har ändå röster höjts för att åtgärder bör vidtas för att exempel på miljonprogrammets bostäder ska bevaras som byggnadsminnen. I många av områdena finns dock fortfarande mycket sociala problem och åtskilliga av områdena är knappast populära ur ett bostadskundperspektiv^{[källa behövs]}. Under 2000-talets första årtionde har de fyllts efter att tidigare haft en hel del tomma lägenheter. Det beror på att det återigen är svår bostadsbrist, åtminstone i de största städerna.