Gustaf Carlson
Wikipedia
Gustaf Carlson, född 1647 i Stockholm, död 1708 i Nederländerna, greve, militär, oäkta son till Karl X Gustav och rådmansdottern Brita Allerts.
Han fick sin första uppfostran hos Karl IX:s oäkta son, riksamiral Carl Carlsson Gyllenhielm, och kom sedermera till biskopen i Linköping, Samuel Enander, samt fann efter Karl X Gustafs död skydd hos änkedrottning Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, som åtog sig honom "till kärlig ihågkommelse av sin salig herre".
Erik Lindsköld ledde hans studier och följde 1659-1668 med honom på en resa genom Tyskland, Holland, England, Frankrike och Italien. Vid tjugoett års ålder gick Gustaf Carlson in i den franska hären, blev överste för Upplands regemente 1673 och tjänade efter krigsutbrottet 1675 med utmärkelse vid den svenska armén i Pommern, där han från 1678 var chef för ett värvat regemente. År 1679 råkade han i brandenburgsk fångenskap, var 1680 i Stockholm, men övergav Sverige efter ett par år, sannolikt av harm över att ej ha fått ett riksrådsämbete, och gav sig i holländsk krigstjänst. Där blev han generallöjtnant, följde Vilhelm av Oranien på tåget till England 1688 och kämpade vid hans sida på Irland 1690. Sedermera tillbringade han sitt liv med bokliga sysselsättningar i den nederländska provinsen Friesland, där han avled barnlös 1708 på sitt slott Ter Hoorne.
År 1674 hade Gustaf Carlson upphöjts i grevligt stånd, med Börringe och Lindholmen som grevskap.
