Iron Maidens historia
Wikipedia
| Iron Maidens historia | |
|---|---|
 |
|
| Ursprung | London |
| Land | England |
| Aktiva | 1975 - idag |
| Musikgenre | Heavy metal |
| Skivbolag | EMI |
| Medlemmar | Bruce Dickinson Janick Gers Steve Harris Dave Murray Adrian Smith Nicko McBrain |
| Hemsida | Officiell webbplats |
Huvudartikeln om Iron Maiden finns att läsa här.
Från att vara ett mediokert pubband till att vara ett av världens största rockband. Vägen har varit lång och problemfylld. Många har kommit och gått. Fast en sak har alltid varit desamma. Steve Harris, Iron Maidens basist, keyboardist, grundare, producent och låtskrivare. Historien om Iron Maiden börjar i Leytonstone, en förort till West Ham där en ung man ser en film kallad Mannen med Järnmasken tillsammans med sin mamma.
[redigera] 1975 - 1980, bandets början
[redigera] Iron Maiden skapas
Iron Maidens historia började 1975, med att Steve Harris, som tidigare spelat i grupperna Gypsy Kiss och Smiler, bestämde sig att starta ett eget band. Han hade blivit frustrerad då de övriga medlemmarna antingen inte kunde eller inte ville spela hans sånger. Han tillbringade hela 1975 att sätta ihop den grupp som skulle bli den första uppsättningen av Iron Maiden. Bandet bildades på juldagen och bestod av Steve Harris (bas), Dave Sullivan (gitarr), Ron Matthews (trummor), Paul Day (sång) och Terry Rance (gitarr)[1]. De flesta medlemmarna hittades genom annonser i tidningar och några genom kontakter. Namnet till bandet kom Harris på tillsammans med sin mor efter att ha sett filmen Mannen med järnmasken. Iron Maiden som är engelska för järnjungfru, ett tortyrredskap som användes under medeltiden.
Bandet repeterade tillsammans i ett år och spelade mest covers i början. Senare gick man över till Harris egna låtar och bandet fick några spelningar där man mest spelade covers. Bandet hjälptes även åt att komma på nya idéer. Under denna period kom nya låtar fram som till exempel Iron Maiden, Wrathchild, Prowler och Transylvania. Purgatory kom även till under denna tid men den hette då Floating och lät ganska annorlunda. Bandet spelade ofta live, mest på barer och pubar, och blandade covers och egna låtar i början. Den första officiela spelningen gjordes den 21 Maj 1976[2].
[redigera] Sångaren byts ut
Denna tid var inte helt lätt för alla i bandet, främst gitarristerna som inte spelade riktigt som Harris ville. Han ville ha mycket tempobyten, spela stämmor och spela snabba solon. Detta kunde de två gitarristerna Dave och Terry inte så bra. Men de blev inte dem första som offrades, utan istället sångaren Paul Day. Han saknade tillräckligt med energi och karisma som krävdes för bandet när de stod på scenen. Han hade helt enkelt för lite självförtroende[3]. Istället tog de in den gamla sångaren i Smiler, Dennis Wilcock[4].
Wilcock var mer framåt på scenen och var även ett stort KISS-fan. Han kom med förslagen att föra in showelement i liveframträdanden. Han kom sminkad med en stor stjärna runt ögat som Paul Stanley i KISS. Under Prowler (som handlar om en blottare) klädde han ut sig till blottare i trenchcoat. Under ett gitarrsolo klädde han ut sig till vampyr och låtsades att bita gitarristen i halsen. Största höjdpunkten var under "Iron Maiden" då sångaren brukade föra ett trubbigt svärd över munnen och spy ut munnar med låtsasblod. Detta gillade Steve och resten av bandet för det skapade uppmärksamhet, precis det Harris ville.[5] Två flickor svimmade till och med av showen under en spelning. Wilcock föreslog också en gitarrist som han tyckte var jättebra. Hans namn var Dave Murray.
[redigera] Dave Murray går med och andra hoppar av
Steve tänkte ge Murray chansen att spela, vilket skulle förändra bandet. Först tänkte Harris att han skulle lägga till en tredje gitarrist i den dåvarande uppsättningen, för att han märkte att Murray var en mycket skicklig gitarrist. Detta var rätt ovanligt att ett band hade tre gitarrister men band som Lynyrd Skynyrd hade lyckats med det, så då kunde Iron Maiden göra det. Dock var inte den ena gitarristen Terry med på det, han tyckte det räckte med två stycken. Harris gav dem ett ultimatum; antingen släpper de in nya i bandet eller så fick de sluta. Detta var strax före julen 1976. De båda gitarristerna Dave Sullivan och Terry Rance beslöt sig för att lämna bandet efter Harris ultimatum. Steve var mer eller mindre nöjd med detta eftersom han tyckte att bandet alltid måste gå i första hand, även före jobben, och det tyckte inte Terry och Dave.
1977 bestod bandet av Dennis Wilcock på sång, Steve Harris på bas, Dave Murray på gitarr och Ron Rebell på trummor. Murray skötte jobbet så pass bra i början att han kunde sköta gitarrjobbet helt själv, han kunde till exempel spela gitarr med bara tänderna. Till slut var bandet tvungna att hitta en ny gitarrist eftersom de ville spela två stämmor. De fann Bob Sawyer som hängde på samma ställen som bandet, och de tog in honom även om han inte var det som bandet riktigt behövde. Han började även tävla mot Murray på scenen, vem som kunde spela bäst och snabbast. Det var ödesdigert då han var mycket sämre än Murray.
[redigera] Stora förändringar
Under de två kommande åren skulle Iron Maidens medlemmar byta skepnader ofta. Den första som sparkades var från bandet var faktiskt Dave Murray. Efter att Bob Sawyer skvallrat till Dennis Wilcock om en dispyt (som han gjort större än vad den var) så tvingade Wilcock Steve att låta Murray gå. Murray gick till ett annat band, Urchin, där hans gamla kompis Adrian Smith spelade. Smith skulle också bli en Iron Maiden-medlem senare.
Sawyer fick gå från bandet strax efteråt, och Harris gjorde en chansning för bandet. Han satte ut en annons i en tidning där han sökte en keyboardist. Tony Moore rekryterades och gjorde bara en spelning med bandet. Efter den spelningen slutade han, för keyboards passade inte alls in med Iron Maiden. Den spelningen slutade mer eller mindre med katastrof. Matthews dök inte upp den kvällen så Barry Graham hoppade in i hans ställe. Han skulle senare bli känd under 1980-talet som "Thunderstick" i hårdrocksbandet Samson. Thunderstick spelade uruselt och skrek åt folk i publiken. Dock skulle spelningen sluta med en fördel. I publiken stod Doug Sampson, som Harris tidigare spelat med i Smiler. Efter spelningen kom Harris fram till honom och erbjöd honom att börja spela med Iron Maiden.
Strax efter den förödande spelningen med Thunderstick på trummor så hade sångaren Dennis Wilcock beslutat sig för att sluta i bandet. Han var trött på Steves (enligt honom) dominanta stil och ville att bandet skulle hålla sig mer åt KISS och Alice Cooper-hållet. Det var alltså bara att börja om från början, nu hade bandet bara en trummis och basist. Harris tog kontakt med Murray igen som fortfarande spelade i Urchin, och Murray sa genast ja till att spela i bandet.
Murray, Harris och Sampson började repa på det nya lagret av låtar som Harris skrivit. Bandet försökte hitta en sångare, men det var inte lätt, de ville inte ha vem som helst, utan någon som kunde ta på sig rollen som en ledare för bandet på scenen och en som hade en bra röst för bandet. De fortsatte att repa över sommaren och hösten.
[redigera] Paul Di'anno
Senhösten 1978 åkte bandet till en pub i Leytonstone för att lyssna på musik. Harris träffar en gammal kompis som ger ett förslag på en sångare, Paul Di'Anno. Två veckor efter kliver Di'Anno in i Iron Maidens replokal. Han uppskattas mycket av bandet och han låter näst intill perfekt.
Tidigare hade den nya sångaren bara sjungit i punkband, men han hade en stark röst som passade bandet, och en personlighet som var bättre än Wilcocks. Bandet började boka nya spelningar, och började känna på sig att de var på gång. Publikantalet började växa inför varje spelning, och fler och fler covers försvann från spelningslistan. Folk ville höra Iron Maidens låtar och publikrekord på de olika pubarna slogs titt som tätt.
[redigera] Eddie the Head kommer till
Med på singeln Running Free fanns även en av de allra viktigaste karaktärerna i hela Iron Maidens historia; Eddie. Den tecknade Eddie skapades av den mask bandet brukade ha bakom sig på sina livespelningar och tecknades av Derek Riggs. Det var Rod Smallwood som fann honom när han sökte något som kunde stå för bandet, eftersom ingen medlem var stod ut såpass. Han fick syn på en jazzaffisch på EMIs kontor och frågade vem som hade målat den. "Derek Riggs" svarade de. Rod bad omdelbart att få träffa honom så han kunde visa vad han mer hade gjort. Bland en hög med teckningar som skulle vara omslag till science fictionböcker fanns Eddie. "Han var ett slags galet punkmonster, men så fort jag såg det så visste jag. Där är det!" har Rod sagt. Han bad bara Riggs att göra håret lite längre så det inte såg så uppenbart punkigt ut. När bandet såg bilden med några andra visste de också direkt att det var den Eddie de ville ha. Förslaget att Eddie skulle bli en del av Iron Maidens scenshow kom från den dåvarande VD:n för EMI, Rupert Perry. Han var med på en konsert en kväll och föreslog Rod Smallwood "att de skulle ta upp den där varelsen på scenen". Rod höll med och tyckte det var en bra idé. I början var det bara Rod själv endast iförd en Eddiemask. Han hoppade runt på scenen under introt för att få igång publiken. Folk uppskattade detta och Rod forsatte att göra det inför varje spelning. Sedan var det olika turnémanagers som gjorde det. Och vidare gick det, ju större bandet blev, desto större blev Eddie. Med albumbet Powerslave från 1984 så var Eddie en 4,5 meter hög bandagerad mumie som slungade blixtar. Den första "långa" Eddiefiguren var 2,5 meter lång och uppstod inför turnén The Beast on the Road.[6]
I februari 1980 började Iron Maiden turnéra med Neil Kays Metal for Muthas. Metal for Muthas var ett samlingsalbum med gräddan av NWOBHM som dykt upp. De fick ihop nio band bland andra Iron Maiden som hade Wrathchild och Sanctuary på samlingsalbumet. Turnén som följde böjd på flera band från skivan och blev Dennis Strattons första upplevelse med att spela live med bandet. Mottagandet var enormt under turnén och bandet skapade mer fans. De sista veckorna av turnén fick dock ställas in för Iron Maidens del för Steve Harris var tvungen att göra klart slutmixen på debutalbumet.
[redigera] Första demon
Bandet försökte söka sig mer åt västra London eftersom det var där talangscouter från skivbolag höll till på olika pubar och klubbar. Det var svårt att få gig där, punken var fortfarande stor i Londoncity. Det var då bandet bestämde sig för att spela in en demo. Iron Maiden bokades in på Spaceward, en 24-timmarsession som började på morgonen den 31 december, 1978. Bandet hade alltså ett dygn att få klart demon, de fick de billigt eftersom det var nyårsafton. De spelade in fyra låtar, "Iron Maiden", "Invasion", "Prowler" och "Strange World". Eftersom de inte hade några pengar kvar fick de inte redigera sin inspelning och göra vissa tillägg. Så de återvände två veckor senare men då hade teknikern raderat hela mastertapeet. Så de fick släppa sin demo helt oredigerad.
Bandet gav sin demo till DJ i London vid namn Neal Kay, en heavy metal guru som hade sina heavy metal kvällar på ett ställe som kallades "The Bandwagon Heavy Metal Soundhouse". Han fattade tycke för de han hörde. Han började spela den på sin klubb. "Prowler" växte snabbt och blev en av de mest spelade låtarna på "Soundhouse" som stället kallades i folkmun. Bandet fick en spelning på klubben som blev helt full med folk. Deras demon hjälpte dem även att få spelningar på andra ställen, men det var på Soundhouse de slog igenom riktigt.
En annan person fick även tag på en kopia av demon, Rod Smallwood. Han hade tidigare varit manager åt flera olika band, men hade beslutat sig för att sluta efter olustiga skilsmässor från tidigare klienter. Men när han fick tag i Iron Maidens demo så beslutade han sig för att börja om på nytt och han tog kontakt med Steve. Det skulle förändra både bandet och Rod Smallwoods framtid.
[redigera] Rod Smallwood
Den första spelningen Smallwood skulle se med Iron Maiden ställde faktiskt Harris in. Arrangören ville att de skulle hålla tiden, medan Harris ville att de skulle vänta på att deras fans kom till stället. När Harris inte fick som han ville bad han arrangören att dra åt helvete. Harris bad Smallwood om ursäkt och de bestämde att träffas på en spelning på "The Swan" några dagar senare. Men vid även den blev det problem. Sångaren Paul Di'Anno hade bara en halvtimme innan spelningen blivit arresterad för vapeninnehav när han hade en stilett på sig när han stod med några tjejer utanför lokalen. Rod Smallwood bad då Steve att de skulle spela ändå och att Steve skulle sjunga. Det gjorde de och Smallwood blev imponerad av Steve och Daves karisma och känsla över att spela på scenen.[7]
[redigera] Vägen mot skivkontrakt
En reporter på tidningen Sounds gjorde i samtidigt en recension av Iron Maiden live. Han mindes att Iron Maiden var det bästa bandet han såg den kvällen. Journalisten som skrev om Maiden, Geoff Barton, fick sedan skriva mer om den brittiska rockscenen som började dyka upp. Han trodde Iron Maiden bara utgjorde toppen av ett isberg. Han gav ett namn på det hela: NWOBHM - New Wave of British Heavy Metal (Nya vågen av brittisk heavy metal). Band som Def Leppard, Samson och Praying Mantis dök upp. Den växande scenen sammanfattades på tolv sidor i slutet av 1979 och med rubriken "KERRANG!" Kerrang är idag en egen tidning. Detta var starten på en stor succé världen över och många nya heavy metallband skulle komma till. Detta gav mycket influenser och inspiration till ungdomar, till exempel Lars Ulrich, trummis i metallbandet Metallica lyssnade på Diamond Head och gick på en Iron Maiden konsert under tidigt 80-tal och blev helt såld. "Det förändrade mitt liv" har han sagt.[8]
Bandet hade sin första fotosession för artikeln i tidningen Sounds och strax efteråt blev den ena gitarristen, Paul Todd kickad från bandet. Hans ersättare Tony Parsons blev inte kvar längre än bara några veckor. Under den här tiden hade bandet även skaffat sin första riktiga turnébuss. En tretons buss som bandet kallade "gröna gudinnan" hade Steve köpt för 3000 pund som han hade lånat av sin faster Janet. Tidigare hade de haft en utsliten liten buss som försäkringen knappast gällde på. Bandet övernattade oftast i den gröna gudinnan eftersom de inte hade råd med hotell. Tack vare artikeln i Sounds hade Iron Maiden gjort sig mer kända utanför London och de kunde spela på andra platser.
Efter bara ett par veckor blev den gröna gudinnan stulen, med alla utrustning i den. Allt som allt var det värt mer än 12 000 pund. De satte in en annons i tidningen Melody Maker där de vädjade att de i alla fall kunde få tillbaka sin utrustning med garantin inga "ytterligare frågor". Några dagar senare ringde polisen och sa att de hittat tjuvarna, några tonåringar, och hela bussen med utrustningen.
På bussen rådde även "kvinnoförbud", en regel som skulle brytas första dagen. Vic Vella fick med sig två tjejer att de faktiskt var så tjänstvilliga att de hade hand om turnécateringen när bandet hade råd med detta. Alkoholen flödade även för det här unga bandet, som så många andra band. Paul Di'Anno kom till exempel en gång så full till bussen med en tvättlina full med damunderkläder runt huvudet. Di'Anno var även den värsta på att spela spratt med de andra i bandet. I turnébussen var det hans ärtbössa som ständigt kom fram.
Iron Maiden resten längre ut i landet och gjorde sig mer och mer kända i England. De agerade också domare i en luftgitarrstävling tillsammans med hårdrocksbandet Motörhead. Motörhead frågade även Maiden om de ville vara förband åt dem på en välgörenhetsgala, som de självklart ville. Och de tog den ökänt tröga Motörheadpubliken med storm.
Allt detta tydde på att bandet behövde släppa en skiva om de skulle hålla uppe sin kändiskap och kunna fånga mer människor med sin musik. En representant från Chrysalis Records hade sett bandet spela några kvällar men han gav de inget svar på om det kunde bli en skiva. Rod Smallwood väntade med att kontakta de stora skivbolagen innan han kände att den rättan tiden var inne. Men när en stor intervju med Maiden skulle släppas i Sounds så kontaktade han flera och bad dem komma och se och lyssna på bandet. Rod bokade in Maiden på Londons berömda Marquee Club där många brittiska rocklegender hade startat sin karriär. Han övertalade flera stora skivbolag som EMI, CBS, A&M och Warner Bros att komma över. Marquee Club som fyllde ungefär 800 personer sålde slut snabbt. Dock erbjöd inte CBS eller Warner Bros ett skivkontrakt, A&M dök inte ens upp. Men som tur var hade EMI en annan inställning. Rapporten som scouten för EMI, John Darnley, skrev till sin chef Brian Shepherd övertalade honom att själv se Iron Maiden spela. Det gjorde han tio dagar senare där Maiden hade ännu en lyckad spelning som denna gång ledde till skivkontrakt.
[redigera] Sökandet efter en andra gitarrist fortsätter
Även om bandet höll på att utvecklas och få en bredare publik så saknades fortfarande en andra gitarrist. De provade en gitarrist som hette Paul Cairns. Han fungerade dock inte alls, han kom sent till sitt första gig med bandet. Han var kvar i bandet i tre månader. Den andra som rekryterades till bandet, Paul Todd, fick inte ens komma till den första spelningen för sin flickvän. Han fick tillslut provspela med bandet, men han passade inte in. Dave Mac var namnet på den fjärde gitarristen som prövade i Iron Maiden, men han platsade inte heller. Efter det var det Tony Parsons, som kom med bandet i september, 1979, men som var kvar i bandet i bara drygt två månader[9]. Dock höll det stora publikantalet alltid i sig och bandet hade en stor skara fans som nästan alltid såg deras spelningar. En av dem var Keith Wolford som senare skulle sköta bandet fanclub i många år. Han var även den förste som hade en Iron Maiden tröja, han hade själv gjort en där det stod "Charlotte Rules Ok", en hyllning till Dave Murrays låt Charlotte the Harlot. Han var även den som formgav den första officiella tröja, en röd t-shirt med Iron Maidens logga i svart text.
[redigera] Första EP:n
Det kontrakt som Brian Shepherd lovat Iron Maiden med EMI skulle ta längre tid än väntat. Och det gällde att ligga i för att inte kontraktet skulle försvinna, så bandet kunde inte ligga på latsidan. Iron Maiden beslutade tillsammans med sin manager Rod att släppa en EP i bara 5000 exemplar. De valde att ta med tre låtar från sin tidiga demo de spelat in under nyåret 1978-79. Prowler, Invasion och Iron Maiden blev de tre. Idén med någon sorts singel eller EP hade kommit tidigt. Många, många fans hade frågat efter skivor på Iron Maidens spelningar. Men det fanns ingen. Harris hade även ett namn åt EP:n, "The Soundhouse Tapes". Det var ett lätt namn och de hade helt enkelt gjort sina låtar kända på Soundhouse. På omslaget använde de ett färgfoto, föreställande en barbröstad Paul Di'Anno som med näven i vädret vände sig till publiken. Bilden togs av en Soundhousestammis. Harris textade själv för hand hela omslaget. EP:n var aldrig tänkt att säljas i butik utan kunde bara beställas genom postorder för 1,20 pund och började säljas den 9 november, 1979. Alla 5000 exemplar hade sålt slut på två veckor. Skivbolag ringde Rod snart efteråt eftersom många ungdomar gick runt i affärerna och frågade efter "The Soundhouse Tapes" som inte fanns. Men bandet ville inte trycka fler skivor, de hade verken tid eller nog med sånger för att ännu släppa ett större album.
Tillslut kom i alla fall Iron Maidens kontrakt med EMI. Avtalet blev fem stycken album plus ett förskott på 50 000 pund. Men sådana avtal var lätta att brytas om det inte skulle gå bra för bandet, så Rod förhandlade så de fick tre stycken säkra album. Och EMI:s avtal med Iron Maiden var inget "stort kontrakt". Metalmusiken var inget som satsades stort på, skivbolaget trodde att de inte hade någon framtid. Vid den här tiden var det även svårt, rockmusiken har alltid varit utanför och inte fått något stöd från konventionell radio och tv. MTV fanns inte på den här tiden heller.
Iron Maiden kom till EMI:s byggnad i december 1979 för att skriva på sitt kontrakt. Bilder på bandet drickandes gratis öl och med kontraktet i handen publicerades följande vecka i branschtidningen Music Week tillsammans med en artikel som berättade om kontraktet. Den tillfällige gitarristen Tony Prarsons hade fått sparken ett par veckor tidigare och Iron Maiden bestod av Steve Harris, Dave Murray, Paul Di'Anno och Doug Sampson när de hade fått sitt kontrakt.
[redigera] Clive Burr och Dennis Stratton
I och med att The Soundhouse Tapes gavs ut så gav också Iron Maiden ut på sin första längre klubbturné i Storbritannien. Listan på besökta klubbar kan man hitta på maidenfans.com. Under denna tid hann Iron Maiden skaffa sig en duktig bokningsagent, Jack Jackson, som än idag arbetar för bandet. Det var till exempel tack vare honom Iron Maiden senare fick vara förband åt Judas Priest och KISS. Och nu när bandet fått sitt skivkontrakt var de tvungna att lägga all sin tid på sitt band och säga upp sig från sina jobb. Till exempel så jobbade Harris under denna tid som gatsopare och Murray som lagerarbetare.
Rod Smallwood skapade under denna tid ett eget managementbolag för att kunna stödja Iron Maiden helt och hållet. Han bestämde sig för att uppkalla namnet på bolaget efter en kommande Iron Maiden singel, "Sanctuary". Det passade bra och var ett namn som tillhörde även bandet, Sanctuary Records grundades.[10]
I december spelades Iron Maidens första radiokonsert och sändes i programmet Friday Rock Show på radiokanalen Radio 1. Fyra låtar spelades. Programmet fick mycket positiv respons och de två nya låtarna Running Free och Sanctuary var två av de som spelades. Det här radioprogrammet spelades också in som en kvartett och behovet efter en andra gitarrist var stort. Adrian Smith tillfrågades men han hade nyss fått skivkontrakt med sitt band Urchin och ville satsa på sitt eget band. Bandet satte då ut en annons i Melody Maker och fann Dennis Stratton. Stratton kom till provspelningarna där han pratade lite med Steve och blev sedan erbjuden platsen i bandet. Stratton sattes direkt på lönelistan och repetitionerna för det första albumet började genast. Dennis Stratton tyckte dock att tempobytena och den nya rocken Iron Maiden spelade var väldigt konstigt och förvirrande i början. Det tog ett bra tag innan han lyckades sätta sig in i dem.
Samtidigt så bestämdes det att trummisen Doug Sampson skulle ersättas. Enligt Harris klarade inte Sampsons hälsa det oavbrutna schemat av spelningar. Sampson som var ung skötte inte sin hälsa och fick influenser och virus efter varandra. Att hitta en ersättare för Sampson var viktigare än att hitta en andra gitarrist. De kunde spela live med en gitarrist, men inte utan trummis. Dennis Stratton berättar om en kompis så både kunde spela trummor och var på jakt efter ett nytt band. Clive Burr kom och gjorde en provspelning för bandet. Burr såg bra ut och kunde verkligen spela och bandet gav honom jobbet. Detta var annandag jul, 1979.
[redigera] 1980 - 1981, bandet slår igenom
[redigera] Debutalbumet
I januari 1980 slog sig bandet ner i Kingsway Studios i London för att spela in sitt debutalbum för EMI. I grunden skulle inspelningen vara en genomkörning av deras liveshower. Men bandet hade problem med att hitta en bra producent. De provade med teknikern Guy Edwards, men bandet blev missnöjda med det "grumliga" ljudet och la snabbt ner det. Det enda som överlevde från den inspelningen var låten Burning Ambition som sedan hamnade på b-sidan av deras första singel Running Free. Efter Edwards provade de producenten Andy Scott som själv var gitarrist i glamrockbandet The Sweet. Men med honom fungerade det inte heller. Scott insisterade på att Harris skulle använda plektrum istället för den fingerteknik på basen som Harris föredrog. Bandet var nära att ryka ihop med producenten när hans manager krävde att han skulle få producera hela albumet innan första singeln var klar. Brian Shepherd ingrep och föreslog att de skulle prova veteranen Will Malone, som hade producerat Black Sabbath och Meat Loaf. Bandet hade inget annat val med livespelningar som närmade sig att prova med den gamla Malone. Men Malone var inte intresserad av att leda bandet. Mer eller mindre hela skivan producerade de tillsammans med Kingsways Studios egen tekniker Martin Levan.
Även skillnader i bandmedlemmarna syntes under inspelning, främst hos den nye gitarristen Dennis Stratton. Han hittade på annorlunda versioner av låten Phantom of the Opera och Steve ansåg att han mer eller mindre förstörde hela låten. Stratton var ett högt aktat fan av Wishbone Ash och Queen och gillade inte att spela de råa låtarna av Iron Maiden som till exempel Iron Maiden eller Prowler.
Bandet fortsatte dock och hade i februari åtta stycken låtar färdiga att mixas. Samtidigt så hade Running Free gjorts klar och skickats till EMI några veckor tidigare. Den släpptes som första singel den 15 februari i Storbritannien, 1980 och blev även Iron Maidens första hit. Den sålde mer än 10 000 exemplar första veckan och gick direkt in på den brittiska singellistans 44:e plats, vilket var en glad överraskning för både bandet och skivbolaget EMI. Allt detta ledde till att bandet skulle få medverka i tv-programmet Top of the Pops, ett 30-minuters program som återspeglade veckans gånga topplista. I slutet av varje program fick en artist framför en låt, och Iron Maiden insisterade att de skulle få göra det live. Det var mycket ovanligt och hade inte gjorts sedan sextiotalet. Top of the Pops var först emot livespelningen men gick tillslut med på det. Det var även ett mycket bra sätt att få reklam för bandet.
[redigera] Debutalbumet släpps
I mars fick Iron Maiden sin hittills största chans när de lyckades få platsen som förband åt Judas Priest på deras Englandsdel av turnén. 15 konserter sammanlagt i England och på stora konsertarenor som bandet bara drömt om. Priest såg Iron Maiden som konkurrenter och skulle få för mycket uppståndelse för att vara ett förband. Under hela turnén fanns det en viss irritation mellan Judas Priest och Iron Maiden. Den sista konserten för Maiden var på Birmingham Odeon den 27 mars 1980. Därefter gav bandet sig ut på Metal for Muthas-turnén med flera andra band vilket slutade 10 april. 14 april så släppte EMI Iron Maidens debutalbum. En vecka senare låg den på topplistan - som nummer fyra. Bandet blev otroligt överraskade. Albumet sålde över 60 000 exemplar på en månad. Skivan innehöll åtta Iron Maiden låtar som vissa än idag spelas live. Fem av låtarna - Prowler, Phantom of the Opera, Transylvania, Strange World och Iron Maiden - hade Steve Harris skrivit själv, två tillsammans med Paul Di'Anno (Remember Tomorrow och Running Free) och en hade Dave Murray skrivit - Charlotte the Harlot. De flesta av låtarna hade spelats live i flera år, och därför ställde de inte till större problem i studion.[11]
[redigera] Andra singeln
Iron Maidens första stora egna brittiska turné startade snart efter, den 15 maj var den första spelningen i Drill Hall i Lincoln. Bandets turné avslutades på Readingfestivalen - som var den dåvarande största utomhusfestivalen i Storbritannien - den 23 augusti. Det var ett stort ögonblick för Iron Maiden som skulle spela förband åt flera i bandet barndomshjältar - gruppen UFO. Deras största publik hittills var det även på konserten, cirka 40 000.
Till att matcha turnén hade även en andra singel släppts - Sanctuary - som blev en livefavorit, en låt som oftast spelades i slutet av konserterna. På omslaget hade Eddie målats av Derek Riggs ännu en gång. Denna gång var det ett kontrovers omslag med en knivbeväpnad Eddie som har dräpt en kvinna i minikjol - den dåvarande premiärministern Margret Thatcher. Granskar man omslaget har Eddie stött kniven i Thatcher för att hon rivit ner Maiden-afficher. Dock sattes en svart rektangel framför ögonen på Thatcher för att skydda henne lite. En ironisk bild ansåg Iron Maiden som de trodde skulle skapa mycket uppståndelse. Och det gjorde den. Den 20:e maj 1980 publicerade tidningen The Daily Mirror den ocensurerade omslaget under rubriken "Det är mord! Maggie offer för rockattack!" Åter igen fick Iron Maiden mycket publicitet och spelningarna under sommaren 1980 kom det mycket mer folk än tidigare. Den enda motgången bandet stötte på var sångaren Paul Di'Anno som tappade rösten gång på gång. Genom att han stod och sjöng och vrålade på scen varje kväll var en stor del av de bidragande orsakerna.
Enligt de andra bandmedlemmarna, främst Harris, så klagade Di'Anno mycket över sina röstproblem, ibland så mycket att man trodde det var riktigt allvarigt. Men när han väl stod på scen brukade det inte vara någon fara, har Harris sagt i en intervju. [12] Ibland låg han i omklädningsrummet och skrek att han inte kunde fullfölja spelningen de hade, men bandet lyckades alltid efter mycket tjat få upp honom på scen. En spelning i Grimsby orkade bandet inte med honom och Steve kom fram till att det inte gick och de körde utan Paul. Han blev mållös och stod och tittade på när de andra spelade. Paul har på senare dagar förklarat att han tog en del droger och att han inte visste han hur han som 22-åring skulle hantera en egen stor turné och massor utav fans.
[redigera] Turnén med KISS
Under turnén märkte även bandet att de inte tjänade mycket på en topp 30-singel och ett topp 5-album, inga pengar rullade in. De tjänade bara 60 pund i veckan när Sanctuary blev en hit. De flesta pengarna gick åt att hålla bandet flytande så de kunde fortsätta turnéra så mycket som möjligt. Riskfyllt, men det fungerade.
Detta var något som gitarristen Dennis Stratton inte tyckte om, han var fem år äldre och hade en familj att försörja. Han påstod att han tjänade mindre när han gick med bandet än innan han gjorde det. Dock fick han pengar av managerna Rod Smallwood för att kunna försörja sin familj. För att hålla bandet mer levande efter den stora turnén under sommaren i Storbritannien så ville bandet ut i Europa och tunéra. Rod övertalade Iron Maidens skivbolag EMI att ta betala så Iron Maiden fick följa med på det amerikanska rockbandet KISS, som skulle på Europaturné.
Det var ett gyllne tillfälle för det unga engelska heavy metallbandet att visa vad man gick för publik man aldrig hade spelat för förut. Readingfestivalen var dagen innan de skulle börja på sin turné med KISS och de flög bakfulla till Portugal efter att ha firat en framgångsrik spelning inför storpublik som bandet hade varit mycket nervös inför. Turnén i Europa gick bra och Iron Maiden hade börjat sälja bra av sin debutskiva ute i Europa. Det hände även att KISS-fansen slogs med Iron Maiden-fansen. Dock kom de två banden bra överens och Bassisten Gene Simmons i KISS berättade även för bandet att han gillade deras skiva mycket.
I september började turnén i Storbritannien och där var bandet såpass stora att de inte behövde vara ett förband, därför tog de en paus från turnerandet - något de inte gjort sedan Paul börjat i bandet två år tidigare. Dock blev det problem när bandet kom tillbaka till turnén den 11 september. Problemet var Dennis. Han var inte alls som de andra i bandet, hade annan personlighet och ville spela mer annorlunda musik. Han delade mindre tid med bandet, åkte ibland med KISS roddare eller med EMI folk istället för med sitt band och hade inte helt enkelt sitt hjärta i Iron Maiden. Rod Smallwood pratade med Dennis Stratton som förklarade att han gillade att ta det lugnt när badet inte spelade och att han lyssnade på den musik han gillade och slappnade av. Rod tyckte inte om detta och ville att Dennis skulle åka i bandets buss. Dennis höll inte med och det oundvikliga kom. Den sista spelningen Dennis Stratton genomförde med bandet var på Drammenshallen i Oslo, Norge den 13 oktober 1980, den sista kvällen på Kissturnén. Därefter var Dennis Strattons tid i Iron Maiden nästan slut. Han fick dock gör en grej till med bandet, inspelningen av videon av bandets nästa singel, covern Women in Uniform. Det officiella avskedet kom den 1 november. Dennis gick sedan vidare och bildade gruppen Lionheart som fick skivkontrakt i USA.
Det var även som förband till Kiss som Iron Maiden uppträdde i Sverige första gången. Spelningen tog plats Eriksdalshallen i Stockholm
[redigera] Adrian Smith
Redan innan Dennis Stratton blev officiellt sparkad så tog bandet kontakt med en gitarrist som de tidigare velat ha, Adrian Smith. Smith hade tidigare tackat nej att gå med bandet för att satsa på sitt eget band Urchin. Mot slutet av 1980 hade Urchin splittrats efter ett kort skivkontrakt med DJM och Smith hade spelat i diverse småband medan han funderat om vad han egentligen ville göra. Han var verkligen i behov av ett nytt band. Smith åkte dit och gjorde en provspelning för bandet. Efter provspelningen diskuterade bandet en kort stund om de skulle ta med Adrian vilket nästan blev självklart efter den provspelning han gjort för bandet, hans enagemang var stort och bandet gillade detta. Detta var första gången Smith fick betalt för att spela. Hans första jobb med Iron Maiden var för tysk tv.
Uppgiften sedan var att skriva ihop nytt material till en ny skiva. Året 1980 avslutades med en liten turné för att värma upp Adrian tillsammans med bandet. Han anpassade sig snabbt till bandets teknik och sound. Han kompade även den andra gitarristen Murray mycket bra. Murray hade stilen med att komma med oförberedda solon med ett leende medan Adrian ansträngt gör sina solon väl förberedda. Detta gav en speciell känsla mellan de två gitarristerna. Turnén som innefattade tolv spelningar avslutades på The Rainbow i London. Konserten filmades och gavs ut som en halvtimmes konsertvideo på EMI, kallad Live at the Rainbow. Till turnén hade de även spelat in en ny singel, en cover. Låten blev Women in Uniform av det australiska bandet Skyhooks som hade varit en hit i hemlandet samma år. Bandet var inte positivt till att göra en cover till singel men beslöt sig för att prova. Bandet blev inte alls nöjda med sin nya singel men Zomba ville ha en "hitsingel". En video spelades in till den, den första för Iron Maiden. Det blev ingen hitsingel, den gick in på en 35:e plats på singellistan och försvann sedan från den. Efter detta lärde Steve Harris sig en läxa och lät aldrig någon utanför bandet bestämma över deras musik.
[redigera] Martin Birch producerar andra skivan
Bandet hade redan låtar klara för det nästkommande albumet men stod åter inför ett problem, vem skulle producera det? De ville inte ge Will Malone eller Tony Platt en andra chans. Bandet ville hitta någon som var engagerad i bandet och den musik de ville skapa. Det blev Martin Birch. Iron Maiden tog kontakt med Brichs agent som sedan ringde upp honom. Birch som hade hört talas om Iron Maiden och lyssnat på deras debutskiva hade redan tänkt att han velat producera deras nästa album. Efter att det klickat mellan bandet och producenten direkt så gick de in i studion igen i december 1981. Platsen var Battery Studios där de även spelat in sin senaste singel. Albumet som de skulle spela in skulle heta Killers. Martin var deciplinerad när det gällde inspelningen och var noga med att få bandet känna sig så bekväma som möjligt när de spelade in och försökte fånga den energi och musik de framförde live in på skiva.
Det fungerade så bra mellan producenten och bandet att han kom att producera skivor för den i över tio år. Brich fick senare, när Iron Maiden blev stora, en massa erbjudanden om producentjobb som till exempel Metallica men som han tackade nej till. Han ville helt koncentrera sig på Iron Maiden.
Killers blev ett album som kom att innehålla 10 låtar som nästan alla var skrivna av Steve Harris. Flera låtar som Wratchild hade redan spelats live och var favoriter. Till omslaget målades Eddie med en blodig yxa i handen som var Dave Lights idé. Derek Riggs målande Eddie i Manor Park, en av de tuffar kvarteren i East End och tittar man noga kan man både urskilja Ruskin Arms, där Iron Maiden brukade spela, och Kinky Sex Shop, där Charlotte (se låten Charlotte the Harlot) strippar i röd belysning på övervåningen.
[redigera] 1982 - 1985, de gyllene åren
[redigera] Nicko McBrain ersätter Clive Burr
Clive Burr började att tröttna på det hårda turnélivet och beslutade sig för att hoppa av Iron Maiden. Han spelade in albumet The Number of the Beast och hängde med på den efterföljande turnén. Hans sista spelning med Maiden blev den 10 December 1982 i Niggata, Japan. Under The Beast on the Road-turnén så hade bandet Trust varit förband till Iron Maiden och Steve Harris hade blivit imponerats av deras trummis, Nicko McBrain. Nicko ville tillbaka till England där han kom ifrån, Trust var nämligen ett franskt band. McBrain fick komma på en uttagning och han lyckades ganska bra, han fick genast lära sig de tre första albumen utantill. Nickos första album blev Piece of Mind och han gjorde scenbebut den 2 Maj 1983 i Hull, England. Under 1980-talet så uppstod rykten om att Iron Maiden var satanister, Maiden svarade på detta genom att låta Nicko prata in ett meddelande på låten Still Life. Det är uppenbart att Nicko är påverkad av något när han pratar, troligen alkohol. Han säger ungefär detta:
"Hmm, Hmmm What ho sed de t'ing wid de t'ree bonce Don't meddle wid t'ings you don't understand."
Detta var inspelat baklänges som ett meddelande till de som spelade Iron Maidens skivor baklänges för att hitta satanistiska meddelanden. Bandet har dementerat detta flera gånger om. [13]
[redigera] Bruce Dickinson ersätter Paul Di'Anno
Iron Maiden hade problem med sin frontman, Paul Di'Anno. Han hade kommit försent till många konserter och vid ett tillfälle så fick Steve Harris sjunga alla sånger då Paul hade blivit gripen för vapeninnehav. Di'Anno kallades till ett möte där han fick reda på att han skulle ersättas av Samsonsångaren Bruce Dickinson.
Med Bruce spelade de in ett av de mest kritikerrosade Iron Maidenalbumet någonsin, The Number of the Beast 1982. Paul Di'Anno gick vidare till gruppen Gogmagog där bland andra Janick Gers spelade.[14]
[redigera] Iron Maiden på världsturné
1982 så släppte Iron Maiden det nya albumet, The Number of the Beast, Detta ledde till 180 konserter under en 8 månader lång världsturné (The Beast On The Road) i Europa, USA och Japan. Iron Maidens blandning av heavy metal, melodiska riff och intelligenta texter gjorde dem världskända. Även deras förhållningsätt till musiken, deras fantastiska scenshower och öppenhjärtliga förhållningsätt till sina fans. Efter den turnén blev trummisen Clive Burr trött på livet som rockstjärna och ersattes av Nicko McBrain. Nästa skiva hette ”Piece of Mind”. På denna skiva finns en av Iron Maidens största klassiker, The Trooper.
[redigera] 1985 - 1990, bandet exprimenterar
[redigera] Den största turnén någonsin
1984 gavs albumet Powerslave ut med låtar som 2 Minutes to Midnight, Aces High och Rime of the Ancient Mariner. Under åren 1984 och 1985 gav sig Iron Maiden ut på den största hårdrocksturnén någonsin, World Slavery Tour. Bandet hade aldrig turnéat hårdare än under denna period, så det bestämdes att bandet skulle ta 6 månaders paus efter turnén.[15]
Vissa i bandet återhämtade sig snabbare än andra, och detta ledde till att Nicko McBrain och Adrian Smith startade ett sidoband, kallat The Entire Population of Hackney. Bandet skrev många låtar som senare hamnade på Iron Maidenssinglarnas B-sidor. På en sång, Reach Out, så sjöng till och med Adrian Smith.[16]
Bandet gav ut sitt första riktiga livealbum 1985, Live After Death som anses vara ett av världens bästa livealbum. 1986 gavs albumet Somewhere in Time ut och bandet hade dittills bara växt sig större och större.
Bandet hade under denna tid skrivit flera episka låtar som handlade om böcker, filmer och poesi, bland annat Alexander the Great som handlar om Alexander den Store och To Tame A Land som är en episk låt om Frank Herberts bok Arrakis - ökenplaneten.
1988 provade bandet på något helt annorlunda till deras sjunde studioalbum, Seventh Son of a Seventh Son. Albumet var Iron Maidens första konceptalbum som handlade om en mystisk historia om en pojke som var synsk, baserad på boken Seventh Son (sv. Sjunde Sonen) av Orson Scott Card.
På albumet användes keyboard för första gången på allvar, tidigare hade gitarrsynthar funnits med till viss del på Somewhere in Time. Många anser att Seventh Son of a Seventh Son är det bästa Iron Maiden albumet någonsin. Bandet var också huvudbandet på den årliga Monsters of Rock-festivalen i Castle Donington, England. Där nådde de ett världsrekord i "största PA-utrustningen" - det tog hela fem dagar att sätta upp systemet.
[redigera] 1990 - 1999, Blaze Bayley ersätter Bruce Dickinson
[redigera] Janick Gers
1990 så hoppade Adrian Smith av bandet. Han hade beslutat sig för att dra sig tillbaka från musiken en längre tid, men pausen blev kortvarig då han 1992 gjorde ett gästspel i Maiden under Donington Live 1992 på låten Running Free. 1996 så startade Adrian ett band kallat Psycho Motel. Iron Maiden var hursomhelst i behov av en ny gitarrist. Bruce Dickinson hade just spelat in sin första soloskiva, Tattooed Millionaire med bland andra den lovande gitarristen Janick Gers. Han fick komma till en uttagning och spela för bandet, och de fattade snabbt tycke för honom, bland annat för hans scenpersonlighet. Han är en väldigt aktiv gitarrist som hoppar och skuttar runt på scenen. 1992 så skrev han sin första låt i Maiden, Be Quick or Be Dead som kan räknas som en klassiker.
[redigera] No Prayer for the Dying och Fear of the Dark
Efter ytterligare en massiv turné sa Maiden att de skulle ta en paus från musiken ett år, och rykten spreds om att bandet höll på att splittras, och misstankarna blev inte mindre av att Bruce funderade på en solokarriär. 1990 fick Adrian Smith nog och hoppade av och han ersattes av Janick Gers. Med den nya gitarristen spelade man in den åttonde skivan ”No Prayer for the Dying”, med detta album återgick Maiden till deras gamla stil. När gruppen avslutade sin turné 1991 avslöjade Dickinson att han skulle hoppa av för att jobba med ett band han själv skapat, The Skunkworks.
1992 så släpptes albumet Fear of the Dark, som innehåller en av Iron Maidens mest kända sånger, just Fear of the Dark. Afraid To Shoot Strangers, som fanns med på detta album, blev den låt som skulle passa framtida sångaren Blaze Bayleys röst bäst av alla tidigare Maidenlåtar. Låten släpptes, med Blazes röst, som B-sida till Futureal.
[redigera] Blaze Bayley ersätter Bruce Dickinson
1993 släpptes livealbumen ”Real Live/Dead One”. Dickinsons sista konsert med Maiden denna gång, Rasing Hell, spelades in och släpptes på video. Dickinsons ersättare blev till slut Blaze Bayley. Han hade gått med i Iron Maiden efter att han och Dougie White stod kvar som sista ansökande i en audition. Juldagen 1993 så fick Bayley beskedet, han skulle bli Iron Maidens nästa medlem. 1994 ängades mestadels till att träna in den nya medlemmen i bandet. En mindre europaturné med start i Tjeckien den 2 februari 1994 skulle ha blivit Blaze Bayleys livedebut med Maiden, men Bayley hade skadats i en motorcykelolycka,[17], så hans livedebut med maiden kom inte förrän under The X Factour-turnéen.
[redigera] The X Factor
Bayleys första skiva var ”The X-Factor” som släpptes den 2 Oktober 1995. De mest minnesvärda sångerna på detta album skulle bli de tre första, Sign Of The Cross, Lord Of The Flies och Man On The Edge. Albumet har blivit känt som Irons Maidens mörkaste någonsin. Hans livedebut gjordes under The X Factour som drog igång den 28 september 1995 i Jerusalem, nästan två år efter att han hade gått med i bandet.
Detta var första gången som Iron Maiden spelade i Mellanöstern. Denna turné hade verkligen inte startat problemfritt, men publiken var rätt nöjd med Bayleys prestationer. Dock, under en konsert i Chile, Augusti 1996 så försökte ett antal människor ur publiken ta sig upp på scenen. Efter att det hade lugnat ner sig så började det igen. De som stod närmast scenen började att spotta på Bayley. Han svarade med att ge dem en utskällning utan dess like. (Som kan ses [här]) Konserten flöt sedan på problemfritt.
Under turnén så släpptes samlingsskivan Best of the Beast med låten Virus som är väldigt unik, sett ur Iron Maidens perspektiv, den har nämligen aldrig har släpps på något album, och ändå finns med som "Best of"-låt. Hela 1996 spenderades till turnéer, och fick avbrytas i April 1996 då Bayleys allergi gjorde sig påmind under den Afrikanska delen av tunern. bandet tog en månads paus, men turnén försatte sedan tills den avslutades den 7 September 1996 i Mexico, där den avslutades.[18]
[redigera] Virtual XI
3 Månader senare, i Essex, England, så påbörjades inspelningarna utav Iron Maidens elfte album, Virtual XI. Kända låtar från detta album som är värda att nämnas är: Futureal, The Clansman och The Angel and the Gambler. Den sistnämnda har tyvärr inte gjort sig känd som en speciellt bra låt. Den anses ha varit orsaken till det låga säljningsantal av denna skiva, då The Angel and the Gambler släpptes som singel inför Virtual XI. Albumet släpptes den 23 Mars 1998. En månad senare drog den obligatoriska releaseturnén igång i England med en specialspelning i Norwich. Hursomhelst, turnén startade officelt i Frankrike, Lille. Tyvärr så gjorde sig Bayleys allergiproblem sig påminda igen och turnén ställdes in från den 16 Juli till den 2 Augusti. Därefter pågick turnén problemfritt. Blaze Bayleys sista spelning med Iron Maiden blev den 12 December 1998 i Buenos Aires, Argentina. Detta var slutet på en era som många har åsikter om. En del anser att detta var den värsta svackan i Iron Maiden någonsin, Andra menar att Blaze Bayley var perfekt för Iron Maiden, att Blaze hade revolutionerat bandet. Hursomhelst så var nu Bayleyeran över.[19] Blaze Bayley gick vidare och startade ett eget band, kallat Blaze Bayley. De släppte redan år 2000 ett album. Blaze Bayley skrev i sina credits att han bland annat hade Steve Harris, Nicko McBrain, Dave Murray, Janick Gers och Rod Smallwood att tacka för sin framgång.
[redigera] 1999 - idag, återföreningen
[redigera] Bruce & Adrian kommer tillbaka
Nu när Maiden stod utan sångare så förföll det sig att både Bruce Dickinson och Adrian Smith ville spela för större publik, så de båda tog kontakt med Steve Harris. Bruce Dickinson ska ha sagt att detta var en av de få gånger som Steve Harris hade gett honom en kram[20]. Nu var Maiden en sexett, och hade 3 gitarrister vilket gav dem mera möjligheter musikaliskt sett. PC spelet "Ed Hunter" släpptes, som även är ett samlingsalbum som fansen själva röstat fram på deras officiella hemsida. Turné blev det även. Under den lovade Bruce att ett nytt album skulle släppas följande år, löftet hölls och alla förväntningar uppfylldes under namnet: "Brave New World". Den sista konserten för turnén Metal 2000/Brave New World Tour spelar bandet i Rio De Janeiro för 250 000 fans. Ett live album och dvd blev det utav denna konsert under namnet Rock In Rio.
[redigera] Ed Hunter och återföreningsturnéen
1999 så släppte Iron Maiden så dataspoel, och en truné drog i gång för att göra reklam för spelet. Nu när Adrian och Bruce var tillbaka så blev detta också återföreningsturén. Många klassiska låtar spelades som inte kunde framföras när Blaze var i bandet, hans röst var allt för olik Bruces för att det skulle funka. Ett samlingsalbum med namnet Ed Hunter släpptes också.[21]
PC-spelet Ed Hunter släpptes i maj 1999. Soundtacket bestod av 20 Iron Maidenlåtar som bandets fans hade röstat fram på Iron Maidens hemsida under december, 1998. Man kände lätt igen sig i spelet då banorna var inspirerade från olika albumomslag. Spelet handlar om en agent som ska frita Eddie (därav namnet Ed Hunter). 20 olika banor fanns tillängliga.[22]
[redigera] Dance Of Death och A Matter Of Life And Death
Dance of Death var det trettonde studioalbumet av det brittiska heavy metallgruppen Iron Maiden som släpptes den 8 september 2003. Det räknas som en av de mest kontroversiella albumen av Iron Maiden någonsin. Det första man ser av detta är omslaget som skiljer sig stort från föregående album. Omslaget har även varit det som talats mest om av fansen, de flesta tycker att det är ett av de fulaste omslagen till ett album någonsin. När Iron Maiden lade ut omslaget på sin hemsida innan släppet av albumet trodde många av fansen att det var ett skämt, albumomslaget var fullt av bildliga misstag.[23].
2005 så gav sig bandet ut på en turné som fick namnet The Early Days Tour. Turnén började i slutet på maj i Europa, fortsatte till Nordamerika och avslutades i augusti samma år i Storbritannien. Under hela turnén spelade man bara sånger från de fyra första albumen: Iron Maiden, Killers, The Number of the Beast och Piece of Mind.[24]
2005 så släpptes även samlingsalbumet The Essential Iron Maiden. Albumet släpptes bara i USA då bandet ansåg att deras image behövdes bättras där.
A Matter of Life and Death släpptes 30 augusti i Sverige och den sålde guld redan andra dagen. Skivan har toppat albumlistorna i Finland, Sverige, Italien, Tyskland och Tjeckien.[25]
Den 4 oktober 2006 påbörjade Iron Maiden sin nya världsturné i USA. Iron Maiden spelade att spela fyra konserter i Sverige - en extra hade lagts till för att rusningen var så stor.
I november 2006 avslutade Iron Maiden och deras manager Rod Smallwood sitt 25-år gamla samarbete med Sanctuary Records - vilket även Smallwood var med och bildade. Tillsammans startade de ett nytt bolag, Phantom Music.[26]
[redigera] Fotnoter
- ^ http://www.answers.com/topic/list-of-iron-maiden-band-members
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=tour00_mfm/dates00_mfm&lang=eng&link=tours
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album0_soundhouse/interviews0_soundhouse&lang=eng&link=albums#interview3
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album0_soundhouse/diary&lang=eng&link=albums#image20
- ^ Wall, Mick, Run to the Hills: den officiella biografin om Iron Maiden. Göteborg: Reverb 2005. ISBN 91-975684-0-6
- ^ http://www.chartattack.com/damn/2000/08/1601.cfm
- ^ Wall, Mick, Run to the Hills: den officiella biografin om Iron Maiden. Göteborg: Reverb 2005. ISBN 91-975684-0-6
- ^ Sidan 90, Wall, Mick, Run to the Hills: den officiella biografin om Iron Maiden. Göteborg: Reverb 2005. ISBN 91-975684-0-6
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=sounds&lang=eng&link=features
- ^ http://en.allexperts.com/e/s/sa/sanctuary_records.htm
- ^ Wall, Mick, Run to the Hills: den officiella biografin om Iron Maiden. Göteborg: Reverb 2005. ISBN 91-975684-0-6
- ^ Wall, Mick, Run to the Hills: den officiella biografin om Iron Maiden. Göteborg: Reverb 2005. ISBN 91-975684-0-6
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album04_pom/commentary04_pom&lang=eng&link=albums#track6
- ^ http://www.dmme.net/interviews/dianno.html
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=tour05_powerslave/tour05_powerslave&lang=eng&link=tours
- ^ http://us.geocities.com/vegueta37/entire.html
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/index.php?url=tour10_xfactor/dates10_xfactor&lang=eng&link=tours
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album10_xfactor/commentary10_xfactor&lang=eng&link=albums
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album11_vxi/commentary11_vxi&lang=eng&link=albums
- ^ http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,807875_NOJ_p_,00.html
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=tour11b_edhunter/tour11b_edhunter&lang=eng&link=tours
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=tour11b_edhunter/tour11b_edhunter&link=tours&lang=eng
- ^ http://www.maiden-world.com/articles/dance-of-death-cover-mistakes.html
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=tour13b_ripsup/tour13b_ripsup&lang=eng&link=tours
- ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album14_amolad/commentary14_amolad&lang=eng&link=albums
- ^ http://www.phantommusic.com/index_sv.htm
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Iron Maidens historia
