Köl

Wikipedia

Kölen på en segelbåt

Köl är den del av ett fartyg som sitter längst ner under vattenytan. Båtens eventuella barlast är ofta placerad i eller mycket nära kölen.

På segelbåtar med köl utgör denna del en förutsättning för att båten ska kunna segla. Dess uppgift är tvådelad då den dels ska motverka den krängning som uppstår genom att vinden drar i seglet och vill på så sätt välta båten, dels hindra båten från att gå i sidled när den kryssar eller seglar bidevind. En segelbåt utan köl kallas jolle. En seglande jolle har centerbord istället för köl för att motverka krafterna i sidled. Jollar saknar också barlast, därför måste besättningen själva motverka de krängande krafterna.

Eftersom kölen är det som sticker längst ned under ytan är det även den som utsätts mest vid en grundstötning. Olika kölkonstruktioner är olika känsliga. Generellt kan sägas att desto smalare köl desto känsligare är den. En långkölad båt där även rodret sitter bak på kölen har betydligt bättre chanser att klara en grundstötning än en fenkölad båt. Mer eller mindre fantasifulla försök har gjorts att minska skadorna vid grundstötningar. Till exempel finns så kallade kölskydd som är ett gummiskydd som fästes på framkant av kölen och ska ta upp en dela av energin vid en grundstötning.

Den historiska utvecklingen vad det gäller kölar på segelbåtar har gått från att vara en stock som resten av båten byggdes utifrån och i den färdiga båten bara stack lite längre ner än resten av båtten till att idag i sin mest extrema form vara en vinge med en stor bulb i änden med barlasten i och vissa båtar, till exempel VO 70-båtar, kan med hjälp av hydraulik vinkla kölen mot lovart (mot vinden).