Kyrkobyggnad

Wikipedia

Denna artikel eller detta avsnitt bör skrivas utifrån ett globalt perspektiv.
Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information.

Kyrka hänvisas hit. För andra betydelser, se Kyrka (olika betydelser)

Gustaf Vasa kyrka, Stockholm.

Den nyromansk Onslunda kyrka.

En kyrka eller kyrkobyggnad är en byggnad avsedd för kristen gudstjänst. Kyrkan tillhör en församling inom något trossamfund. Gudstjänst kan firas i vilken miljö som helst, men många trossamfund har särskilda ritualer för invigning av nya kyrkor och dekonsekrering av kyrkobyggnader som ska tas ur bruk.

I de flesta västerländska kyrkor återfinns, om också ofta förenklade och omdanade, den romerska basilikans huvuddrag: apsid, kor (med eller utan krypta), tvärhus eller tvärskepp eller korsarmar, långhus eller långskepp, förhall, och dessutom ibland ett eller flera torn.

Absiden var ursprungligen avsedd för biskoparnas stol, men blev i vissa fall senare plats för altaret. De romanska kyrkorna i Sverige ha så gott som undantagslöst absid.

Koret (körrummet eller sångrummet) var tillgängligt endast för prästerskapet.

I korskyrkorna (se nedan) räknas korsarmarna, som ofta ävenledes varförsedda med apsider, jämte mittkvadraten (skärningsytan emellan kyrkans längd- och tvärriktning) till koret, i vilket fall korkvadraten med apsiden dock kallades högkoret.

Under koret kunde finnas en pelarsal, kryptan, kraftkyrkan (se nedan).

Under senare delen av medeltiden tillbyggdes en särskild byggnad, i regel invid korets norra sida, den s. k. sakristian, avsedd för prästens förberedelse till gudstjänsten, förvaring av kyrkans dyrbarheter, sammankomster m. m. Apsiden begränsades mot koret av tribunbågen, under det att koret i sin tur avskildes från skeppet genom triumfbågen, som nedtill kompletterades genom en låg mur eller ett skrank (korskranket). Då de romanska triumfbågarna sköto långt fram på golvet och sålunda dolde en del av koret för menigheten, har de i regel under senare tiden borttagits. Ett exempel på en romansk triumfbåge finns i Torpa kyrka, Västmanland.

Långhuset eller skeppet (långskepp i motsats till tvärskepp) - den menigheten räddande arken eller Petri skepp, från vilket Kristus talar - var avsett för menigheten. Långhuset kunde vara en-skeppigt (de flesta landskyrkor i Sverige), två-skeppigt (vanligen på Gottland), tre-, fem- eller någon gång sjuskeppigt. Sidoskeppen är vanligen lägre än mitt- eller huvudskeppet. (Jfr dock Hallkyrka.) Väggarna emellan sidoskeppcn, vindsutrymmen och mittskeppet var ibland prydda av ett pelargalleri, det s. k. triforiet (Skara domkyrka). Här löpte stundom en gång mitt i kyrkan. Ovan triforiet kunde finnas en rad fönster, kleristoriet.

Längst i väster fanns förhallen, vanligen skild från skeppet genom ett galler (narthex). Förhallen var huvudsakligen katekumenernas och botgörarnas plats, (i Dalby kyrka i Skåne finnes en präktig romansk förhall ännu i behåll.) Ovan eller på sidorna om förhallen reste sig tornet eller tornen (se Torn). De större kyrkornas förhall ersattes under senare hälfter, av medeltiden i småkyrkorna av ett vapenhus (se d. o.).

I avseende på grundplanen kan särskiljas mellan långkyrkor, med given längdaxel, och centralkyrkor, med en reguljär grundplan i förhållande till en mittpunkt. Särskilda slag av centralkyrkor är rundkyrkor och de korskyrkor, som har korsarmarna lika långa som kor och skepp. Vanligen är dock korskyrkor långkyrkor.

Hallkyrka har mittskepp och sidoskepp lika höga, klövsadelskyrkor är en nästan uteslutande på Öland förekommande romansk kyrktyp med torn i såväl väst som öst. Försvarskyrkor innehåller särskilda anordningar för ett positivt försvar. De uppträda vanligen i trakter lätt utsatta för fientliga anfall. Till försvarskyrkorna kan räknas även de nordiska rundkyrkorna.

Bland mera bekanta svenska försvarskyrkor kan nämnas S:t Pers kyrka i Sigtuna och Källa på Öland, bägge dock nu ruiner.

Kraftkyrkan är en på pelare vilande sal, vanligen sträckande sig under kyrkans kor och apsid (se Krypta).

I Upplandslagen talas om hundareskyrka (troligen huvudkyrka i hundarets medelpunkt) och tolftakyrka (trol. mindre kyrka, bykyrka, inom hundaret).

Bland träkyrkornas grupp är stavkyrkan en av resvirke byggd kyrktyp av särskilt intresse. Den första i Sverige omtalade kyrkbyggnad är den kyrka, som Heriger på 830-talet enligt "Vita Ansgarii" lät uppföra på sin gård. Men Ansgarius' och hans efterträdares missionsverksamhet skred under de största svårigheter endast långsamt fram, och de äldsta minnen av kyrkbyggnader vi har i Mälardalen är kyrkruinerna i Sigtuna, vilka efter allt att döma kan hänföras till 1000-talets början. I S:t Klemens' ruin i Visby har vid undersökningar, som verkställts av E. Ekhoff, anträffats grunder till två (tre) föregångare till den nuvarande kyrkan, och den äldsta av dessa grunder förskriver sig sannolikt från 900-talet. Under 1000-talet syns kyrkbyggnader på Gotland varit allmänna. I Västergötland når den kristna kyrkbyggnadskonsten med säkerhet ned i 1000-talet under det att åtskilligt tyder på, att kristendomen i vissa delar av hedendomens gamla stamland Uppland inte slagit fullt igenom förrän under slutet av 1000-talet. I stort sett visar också de äldsta bevarade kyrkbyggnaderna i Götalandskapen en typ, som är äldre och till sina huvuddrag överensstämmande med den romanska basilikan, under det Svealandskapens äldsta kyrkor visa en yngre, enkel rektangulär typ.