Basilika
Wikipedia
Denna artikel handlar om kyrkotypen Basilika. Se också Basilika (krydda).
Basilika i arkitektonisk mening är en kyrkobyggnad av halltyp - förebilden för alla kristna kyrkobyggnader. Den första byggdes på 300-talet i Rom; fram till dess hade kristendomen och dess gudstjänst varit förbjuden i romerska riket. Basilikans långsmala rum avslutas med en halvcirkelformad utbyggnad, absid, som i gotiken motsvaras av koret. Basilikorna är orienterade i östlig-västlig riktning vilket beror på att Kristus enligt kristen tradition vid sin återkomst kommer att visa sig i öster.
Tre av Roms fyra patriarkalkyrkor, San Pietro in Vaticano (Peterskyrkan), San Giovanni in Laterano (Laterankyrkan) samt San Paolo fuori le Mura, tillhör kristendomens första basilikor, samtliga konsekrerade (invigda) på 320-talet. De har sedan dess genomgått omfattande om- och tillbyggnader.
Den romerska förvaltningsbyggnaden var basilikans förebild, och dess struktur med mittskepp med klerestorium och sidoskepp avskilda från mittskeppet av kolonnader utgjorde förebild för de kristna rummen ända in på 1800-talet. Ett ståtligt exempel är Maxentiusbasilikan på Forum Romanum i Rom.
[redigera] Basilika i kanonisk mening
Basilika är förutom en viss typ av kyrkobyggnad också en kanonisk (kyrkorättslig) term för att beteckna vissa kyrkobyggnader som av historiska eller andra skäl åtnjuter en särskild status inom den katolska världen. Dessa kyrkor är vanligtvis exempta, det vill säga undantagna från den ordinarie kyrkliga jurisdiktionen.
Särskilt betydelsefulla är de fyra huvudbasilikorna (basilicae maiores) i Rom: Lateranbasilikan, Peterskyrkan, San Paolo fuori le Mura och Santa Maria Maggiore.
Andra kända basilikor i kanonisk mening är exempelvis Sankt Franciskus basilka i Assisi och basilikan Sacré-Cœur i Paris.
