Langobarder
Wikipedia
Langobarder (eller longobarder) var en germansk stam som 568 invaderade Italien och erövrade dess norra delar. Det langobardiska riket i Italien varade fram till Karl den stores erövring år 774.
Den italienska beteckningen lombarder används ibland om folket under deras tid som härskare över Italien. De har vidare gett sitt namn till regionen Lombardiet, som dock omfattar endast en del av det langobardiska riket.
Langobarderna omnämns redan i Tacitus Germania, och han placerade dem till vad som idag är norra Tyskland. Enligt Paulus Diaconus, som levde under 700-talet, hade de utvandrat från södra Skandinavien på 500-talet. I likhet med andra stammar som utvandrat därifrån (t ex goterna och vandalerna) talade langobarderna ursprungligen ett östgermanskt alternativt nordgermanskt språk. Det kom emellertid starkt att påverkas av omgivande stammars västgermanska.
Ordet "langobard" har traditionellt ansetts syfta på deras långa skägg. Numera anses namnet istället komma från de långskaftade yxor, långa hillebarder, som de använde i strid. Många germanska folk hade oklippta skägg, men langobarderna var de första i Italien som använde de långskaftade yxorna, och det är därför mer troligt att detta var det särskiljande drag som gav folket dess namn.
[redigera] Se även
Denna artikel om ett folkslag eller kulturgrupp är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer
