Magdalena Rudenschöld

Wikipedia

Magdalena Rudenschöld, född 1 januari 1766, död 5 mars 1823. Dotter till det svenska riksrådet och friherren (eg greven) Carl Rudenschöld och grevinnan Kristina Sofia Bielke.

Magdalena Rudenschöld blev i tonåren hovdam hos Gustaf III:s syster, prinsessan Sofia Albertina. Hon var 1785-1793 älskarinna till Gustaf Mauritz Armfelt, ett förhållande som höll på att kosta henne livet när Armfelt i sin frånvaro dömdes till döden för konspiration mot kungen.

Magdalena blev arresterad den 18 december 1793 och 1794 dömd till döden för medhjälp till landsförräderi. Straffet ändrades till schavottering och spinnhus på Långholmen.Hon fråntogs sitt adelsnamn och sin frökentitel och omnämns i äldre Långholmshandlingar som »Magdalena Carlsdotter, f. d. fröken»:

Man satte mig i en hyrvagn, omgifven af stadsvakter. jag förblev sanslös hela vägen till spinnhuset, ett stycke utom Hornstull, och öppnade ej mina ögon förrän på eftermiddagen, då jag fann mig helt allena, liggande på golfvet i en mörk arrest med en vattenskål och ett glas vin bredvid mig. Ännu hade jag ingenting smakat på hela dygnet. Då jag tog i vinglaset hörde jag skrik: 'hon lefver ännu'. Jag såg upp till fönstret och fann där utanför uppstaplade alla spinnhushjonen, som betraktade mig. Jag ville då stiga upp och flytta mig i en vrå undan deras åsyn, men fann mig oförmögen att stå på mina fötter, och återföll tillbaka på golfvet.

Magdalena frisattes i november 1796, med den första statshandling som Gustav IV Adolf undertecknade, och förvisades till Gotland. Första åren fick hon ej lämna ön, men sedan blev hon fullständigt fri. Med en betjänt fick hon senare en son, Sonen Eric Ekmansdorff Karlsson föddes 5 juni 1798 i Finntorp i Tryserums socken i Kalmar län. Han blev sedan officer i Wilmarstrand i Finland.

Magdalena Rudenschöld flyttade 1801 till Schweiz, och återkom till Sverige 1813. Hon dog i Stockholm den 5 mars 1823, femtiosju år gammal. Magdalena Rudenschiöld sägs ha begravts på Klara kyrkogård, "utanför kyrkväggen".

Kvar på fängelseväggen lämnades ett poem på franska:

Que le bonheur arrive lentement! 
Que le bonheur s'éloigne avec vitesse! 
Dans le cours de ma triste jeunesse 
Si j'ai joui ce ne fut qu'un moment; 
Je suis punie de ce moment d'ivresse... 

L'espoir qui trompe a toujours sa douceur 
Et dans nos maux souvent il nous console; 
Mais loin de moi l'illusion s'envolé; 
Et l'espérance est morte dans mon coeur, 
Ce coeur hélas! que le chagrin dévore, 
Dans le passé veut resair encore 
De son bonheur la fugitive aurore 
Et tous les bien qu'il n'a plus anjourd' hui. 

Mais du présent, l'image trop fidèle 
Sans cesse s'attache à mes rêves trompeurs 
Et hélas! sans pitié la verité cruelle 
Viens m'avertir de répendre des pleurs. 

Översättning:
How happiness arrives slowly!
How happiness moves away with speed!
In the course of my sad youth
If I enjoyed it was only one moment;
I am punished of this moment of intoxication... 

The hope which misleads always has its softness
And in our evils often it comforts us;
But far from me the illusion flown away;
And the hope died in my heart,
This heart alas! that sorrow devours,
In the past wants to still resair
its happiness fugitive the dawn 
And all them although it today does not have any more anjourd'. 

But of the present, the too faithful image
Unceasingly sticks to my misleading dreams
And alas! without pity the cruel verity
Come to inform me répendre tears.