Megadeth
Wikipedia
| Megadeth | |
|---|---|
 Megadeth live vid Sauna Open Air Festival, Finland. |
|
| Land | USA |
| Aktiva | 1983 - 2002 2004 - idag |
| Musikgenre | Thrash metal |
| Skivbolag | Combat Records (1984−1986) Capitol Records (1986−2000) Sanctuary Records (2001−2006) Roadrunner Records (2006−idag) |
| Medlemmar | Dave Mustaine Glen Drover Shawn Drover James LoMenzo |
| Tidigare medlemmar | David Ellefson Marty Friedman Nick Menza Gar Samuelson (deceased) Chris Poland Chuck Behler Jeff Young Jimmy DeGrasso Al Pitrelli James MacDonough |
| Hemsida | Officiell hemsida |
Megadeth är ett amerikanskt metal-band lett av Dave Mustaine och bildat 1983 som sålt mer än 15 miljoner skivor. I slutet av 1980-talet skapade Megadeth framgångsrika thrash- och speed metal-album och räknas till The Big Four of Thrash tillsammans med Metallica, Slayer och Anthrax. På 1990-talet fortsatte bandet att vara aktivt men övergick stundtals till lättare former av heavy metal. 2002 splittrades Megadeth men återförenades igen 2004. Dess maskot, som figurerar på de flesta skivomslag, heter Vic Rattlehead.
Innehåll |
[redigera] Bandet
[redigera] Bakgrund
Kort efter att sologitarristen Dave Mustaine blev sparkad från Metallica på grund av alkoholproblem och interna konflikter skapade Mustaine, gitarristen Greg Handevidt och basisten David Ellefson Megadeth 1983. Mustaine blev bandets sångare och huvudansvarige låtskrivare såväl som gitarrspelare. Kort därefter tillkom trummisen Lee Rausch och den temporäre gitarristen Kerry King (från Slayer), efter att Handevidt lämnat bandet. Senare samma år blev Rausch utbytt mot Gar Samuelson, och Chris Poland tog över gitarren från King. Både Poland och Samuelson var ursprungligen jazzmusiker.
Hösten 1984 blev de signerade hos Combat Records, och i maj 1985 släppte de sitt första album, Killing Is My Business... And Business Is Good!. Bandet fick ett gage på 60000 kronor för inspelning och produktion, men spenderande av halva summan på droger lämnade mycket att önska i termer av ljudkvalitet. Även med den relativt fattiga produktionen, blev Megadeths debut väl mottaget som ett album med blandade delar av thrash/speed metal och jazz.
November 1986 släppte de sitt andra album, Peace Sells... But Who's Buying?, vilken hade en bättre produktion och ett mer sofistikerat låtskrivande än debutalbumet och är sedd av många kritiker som Megadeths bästa skiva och ett genombrott inom thrash metal. Senare samma år signerade sig Megadeth hos Capitol Records, vilka också köpte rättigheterna till Peace Sells... från Combat Records. Vid denna tidpunkt ansågs Megadeth vara en de fyra stora aktörerna inom thrashgenren.
Gar Samuelson och Chris Poland blev sparkade av bandet efter en turné i Hawaii. Ersättare var trummisen Chuck Behler och gitarristen Jeff Young.
I mars 1988 gav den nya banduppställningen ut sitt tredje album, So Far, So Good... So What!. Albumet misslyckades med att förvalta succén från Peace Sells..., fansen gillade endast ett fåtal sånger såsom In My Darkest Hour och Mary Jane. En nyinspelning av Sex Pistols Anarchy In The UK på albumet var särskilt utpekat och var sett som en symbol för albumets flopp.
Banduppställningen som spelade in So Far, So Good... So What! blev kortlivad, eftersom Young och Behler blev sparkade 1989, ersatta av respektive Nick Menza och Marty Friedman. Den nya bandsättningen kom att bli den mest stabila och framgångsrika i Megadeths karriär, inspelning av fyra kritikerrosade album, skapade Megadeths rykte som ett band som inte bara kunde spela metal, utan också skapa kommersiellt gångbar musik. Bandets inriktning skulle komma att ändras många gånger inom det följande årtiondet när Megadeth försökte slå sina rivaler Metallica genom att tona ner thrash-influenserna och på så sätt vinna acceptans hos den stora folkmassan som ett melodiöst metalband, något som skulle göra många långtidsfans bittra vars band de sett som ledande förespråkare för thrash-metal.
1990, hur som helst, visade Megadeth inga tecken på förändring. Bandets fjärde album, Rust in Peace, är fortfarande ansett av många som det mest tekniskt sofistikerade och nydanande speed-/thrash-metal albumet genom alla tider.[1] Megadeths karaktäristiska brännande och nihilistiska texter samt råa, snabba thrash-metalackord blev till slut fångade med en klar, precis produktion, som tillät alla nyanser från Mustaines gitarrkompositioner att bli hörda. Mycket likt Metallicas ...And Justice For All två år tidigare, visade Rust In Peace en nivå av teknisk komplexitet med en antydan av progressiv metal.
Juli 1992 gav Megadeth ut albumet Countdown to Extinction som blev en omedelbar succé. Albumet nådde #2 på Billboards albumlista, och sålde multi-platina. Mustaine själv sade att han mätte sina framtida succéer mot dem från Countdown. Albumet innehöll enklare sångstrukturer, trallvänliga refränger, och sången i centrum, samma steg som Metallica hade tagit på det svarta albumet (släppt elva månader tidigare) med stor finansiell framgång. Mustaine och resten av bandmedlemmarna var ändå frustrerade eftersom Billy Ray Cyrus höll dem utanför Billboardlistans första plats med Achy Breaky Heart.
Följande album, Youthanasia, levererades 1994, och även detta blev en stor succé (#4 på Billboard), med fortsatt inriktning på den redan inslagna väg som startade med Countdown to Extinction. Youthanasia innehöll ett ännu mer avslappnat sound och generellt sett sånger med långsammare tempo.
Deras nästa album, titulerat Cryptic Writings kom 1997. Detta album hade mer popinfluenser än de tidigare. Nick Menza lämnade bandet 1998, ersatt av Jimmy DeGrasso. Popinfluenserna nådde sitt klimax på nästkommande album Risk, 1999, vilket mötte sviktande försäljningsframgångar. Marty Friedman lämnade bandet en kort tid därefter och ersattes av Al Pitrelli.
För att hitta ett sätt att avsluta sitt kontrakt med Capitol Records, släppte bandet en samlingsplatta, Capitol Punishment... The Megadeth Years (2000). Denna samling inkluderade två nya låtar som de enligt kontrakt var skyldiga att ge till Capitol. Under 2001 signerade sig Megadeth på Sanctuary Records. Kort därefter, släppte de ett nytt album, som fick titeln The World Needs a Hero, vilket var uppskattad av många fans för sitt gedigna metalsound.
Den tredje april, 2002, annonserade Mustaine i ett pressmeddelande att han tänkte lämna bandet, officiellt på grund av en olycka som orsakade en nervskada på hans vänstra arm. De kvarvarande medlemmarna beslutade att Megadeth skulle upphöra som ett resultat av detta beslut. Denna händelse såg ut att bli slutet på bandets nästan 20-åriga karriär.
Sjukgymnastik hjälpte Mustaine att gradvis rehabilitera sin arm. Efter att han skrivit sitt första soloalbum och skött handhavandet av nyutgåvorna av Megadeths tidigare album, kontaktade han medlemmarna från tidiga Megadeth för att hjälpa honom spela in sitt nya album men utan större framgång. På grund av tryck från hans skivbolag blev han tvungen att ändra skivan från en soloskiva till en Megadethskiva. Skivan fick namnet The System Has Failed (2004) och har Vinnie Colaiuta på trummor, Chris Poland (tidigare bandmedlem på 80-talet) på sologitarr och sessionsmusikern Jimmy Lee Sloas på bas.
I början av juli 2004 läckte hela albumet ut på internet. Mustaine sades vara mycket upprörd över detta, men det planerade releasedatumet stod fast. The System Has Failed gjorde debut på #18 på Billboardlistan, och mottogs med mestadels positiva recensioner från kritikerna, sedd som en återkomst till Megadeths gyllene dagar i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Kort efter det att The System Has Failed släppts, annonserades Glen Drover, tidigare från King Diamond och Eidolon, som Megadeths nya gitarrist.
I juli 2004 stämde Ellefson sitt gamla band på 18,5 miljoner dollar när han skickade en stämningsansökan till New Yorks federala domstol där han påstod att han var förtjänt av en större del av bandets förtjänster. I januari 2005 avslog den federala domstolen ansökan och lade ner målet när de upptäckte att Ellefson hade förbrukat sin rätt i och med en uppgörelse i maj 2002 med bandet. Megadeth och Mustaine svarade med att skicka en stämning mot Ellefson för att ha brutit mot gällande avtal. Denna stämning, som är avlagd i delstaten Kaliforniens statliga domstol, ledde inte till fällande dom.
Under första kvartalet 2006 ersattes basisten James MacDonough av James LoMenzo som tidigare spelat med bland annat Ozzy Osbourne.
15 Maj 2007 kommer nya albumet United Abominations som innehåller en ny inspelad version av A Tout Le Monde och några helt nya låtar.
[redigera] Kuriosa
- Under slutet av 80-talet så ville Mustaine att Dimebag Darrel (Pantera, Damageplan) skulle bli ny gitarrist i Megadeth. Detta blev inte av då Dave Mustaine inte gick med på Dimebags krav att hans bror, Vinnie Paul, skulle bli ny trummis i Megadeth.
[redigera] Medlemmar
- Dave Mustaine - sång, gitarr (1983-)
- Glen Drover - gitarr (2004-)
- James LoMenzo - elbas (2006-)
- Shawn Drover - trummor (2004-)
[redigera] Tidigare medlemmar
- Lor Kain 1983
- Greg Handevidt 1983-1984
- Kerry King Inhoppare 1984
- Chris Poland 1984-1985, 1985-1987. Kort återkomst 1989
- Mike Albert Inhoppare 1985
- Jay Reynolds 1987
- Jeff Young 1987-1989
- Marty Friedman 1990-1999
- Al Pitrelli 2000-2002
- Matt Kisselstein 1983
- David Ellefson 1983-2002
- Jimmy Lee Sloas 2004 (studiomusiker)
- James MacDonough 2004-2006
- Richard Girod 1983
- Dijon Carruthers 1983-1984
- Lee Rausch 1984
- Gar Samuelson 1984-1987
- Chuck Behler 1987-1988
- Nick Menza 1989-1998. Kort återkomst 2004
- Brian Howe 1998 (studiomusiker)
- Jimmy DeGrasso 1998-2002
- Vinnie Colaiuta 2004 (studiomusiker)
[redigera] Diskografi
- Killing Is My Business... And Business Is Good! (1985)
- Peace Sells... But Who's Buying? (1986)
- So Far, So Good... So What! (1988)
- Rust in Peace (1990)
- Countdown to Extinction (1992)
- Youthanasia (1994)
- Hidden Treasures (1995)
- Cryptic Writings (1997)
- Risk (1999)
- Capitol Punishment... The Megadeth Years (Samlingsplatta) (2000)
- The World Needs a Hero (2001)
- Rude Awakening (Liveplatta) (2001)
- Killing Is My Business... And Business Is Good! (Nyutgåva) (2002)
- Still alive... And Well? (Live-/samlingsplatta) (2002)
- Peace Sells... But Who's Buying? (Nyutgåva) (2004)
- So Far, So Good... So What! (Nyutgåva) (2004)
- Rust in Peace (Nyutgåva) (2004)
- Countdown to Extinction (Nyutgåva) (2004)
- Youthanasia (Nyutgåva) (2004)
- Cryptic Writings (Nyutgåva) (2004)
- Risk (Nyutgåva) (2004)
- The System Has Failed (2004)
- Greatest Hits: Back To The Start (Samlingsplatta) (2005)
- United Abominations (kommer under 2007)
[redigera] Se även
[redigera] Referenser
[redigera] Externa länkar
