Nils Fredrik Biberg

Wikipedia

	Denna artikel behöver wikiformateras.
	Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering.

Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till!
Se Diskussion:Nils Fredrik Biberg för detaljer. Se även fler artiklar med brister

Nils Fredrik Biberg 1776-1827

Nils Fredrik Biberg,, universitetslärare och filosof, född i Härnösand den 20 januari 1776, död d. 25 Mars 1827. Föräldrar: lektorn Isak Biberg och Katarina Unæus. Gift med Anna Sofia Lundström.

Biberg blev 1793 student i Uppsala. där han 1797 promoverades till filosofie magister (primus). 1799 docent i estetik och sex år därefter ordinarie adjunkt i filosofiska fakulteten, kallades han 1806 till lärare för Sveriges dåvarande kronprins och erhöll 1808 professors fullmakt. Han utnämndes 1810 till professor i praktisk filosofi, på vilken plats det var honom förbehållet att väcka till liv det filosofiska studiet och genom sitt snilles kraft höja det till en livaktighet och själfständighet, förut okända i den gustavianska högskolans annaler. Samma år invaldes han i Vitterhetsakademien. Bibergs spekulation, som egentligen vände sig till det praktiska området av filosofin, utmärkte sig genom ett ovanligt djup och hade en avgjort idealistisk riktning. I avseende på kunskapens förklaring var hans ståndpunkt rent rationalistisk. "Förnuftet, såsom en förmåga att förnimma väsendet, var kunskapskälla. Sanningens kriterium var dess visshet, eller delaktigheten av den visshet, som ligger i ett väsendes visshet om sitt eget själf eller medvetande." BIberg kan i många hänseenden betraktas som en föregångare och vägbrytare för det filosofiska system, som av Boström sedermera utvecklades. Biberg ägnade inte enbart av plikt utan av verklig kärlek för sitt kall däråt en flit, som med skäl kunde kallas outtröttlig. Dessa överdrivna ansträngningar uppbars i flera år av en mer än vanligt stark hälsa; men slutligen tog naturen ut sin rätt. Ett nervöst lidande, som låtit förnimma sig redan i hans yngre år, återkom med fördubblad styrka och försatte honom i en sinnessjukdom, till vilken snart kroppsliga plågor sällade sig och ändade hans liv.

Hos Biberg var mångsidig lärdom förenad med ett ovanligt skarpsinne. Hans skrifter utmärka sig för stor klarhet och åskådlighet, vilka egenskaper jämväl tillhörde hans muntliga framställning. Också utövade han ett ej ringa inflytande på sina lärjungar, bland vilka i främsta rummet bör nämnas Boström, som tog djupt intryck både av hans filosofi och hans personlighet.

I sin filosofi sökte Biberg - mot det s. k. konstruktiva förfaringssätt, som på hans tid var förherskande inom den filosofiska forskningen i Tyskland - göra gällande den åsigten, att menniskoförståndets uppgift icke kan vara någon annan än att bringa till klarhet och medvetenhet ett givet innehåll, alltså ej att frambringa eller ur sig själv hemta ett sådant. Förnuftet däremot, lärde han, är en från förståndet artskild förmåga, i och genom vilken menniskan har hos sig närvarande ett översinligt och absolut innehåll, vilket likväl, såvidt det skall verkligen (actu) fattas av henne, måste ikläda sig hennes förståndsverksamhets ändliga former. Mot den samtida filosofiens panteistiska tendens framhöll B., att Gud är en konkret personlighet samt absolut självständig och oberoende av det and- , liga. Därigenom sökte han lägga grunden till en teistisk världsåskådning. Endast genom en sådan kunde enligt hans mening menniskans praktisk-religiösa behov tillfredsställas. För den praktiska filosofien eger Biberg stor betydelse, först och främst därigenom att han baserar all förpligtelse och all rättighet ytterst på en religiös grundval. Inom etiken framhöll han vidare, att det sedliga livet är individuelt och konkret, samt att till följd däraf den moraliske lagen måste fullständigt bestämma varje medveten och fri yttring av menniskans verksamma lif - en synpunkt, somblivit skjuten något åt sidan i den Fichteska och i synnerhet i den Kantiska etiken. I nämnda afseende kan Biberg ställas vid sidan av Schleiermacher, till vilken han i sina etiska undärsökningar anslöt sig i mer än en punkt, och vars lära om de s. k. etiska formalbegreppen han sökte än vidare utföra och bearbeta. vad rätts- och samhällsläran vidkommer, påpekade Biberg de svårigheter, som måste vara förenade med det av Fichte gjorda försöket att omedelbart ur menniskans väsende förklara rättslagen såsom en från sedelagen artskild förnuftig praktisk lag. Emellertid stannade han själv vid att ur den mänsklige individen förklara de rättsliga bestämningarna. Det ursprungliga i all rätt, lärde han, är menniskans befogenhet att fritt besluta och i sinnevärlden utföra sin viljas beslut, och denna befogenhet har sin grund i hennes naturliga själv bestämdhet, vilken, såsom medel och vilkor för sedligheten, auktoriseras och får sin helgd av förnuftet. Långt ifrån således att, såsom Fichte hållit före, hava sin grund i den mänskliga sammanlevnaden, är rätten fastmer eri ursprunglig bestämning hos varje menniska. Men då nu menniskorna faktiskt leva tillsammans, bjudär förnuftet, att de ordna sitt samlif i överensstämmelse med rättens fordringar, vilket åter är möjligt endast därigenom, att de inskränka sin i begreppet gränslösa rätt och upprätta staten. Endast i och genom staten kan menniskan sägas hava verkliga (aktuella) rättigheter i sitt förhållande till andra. Då staten icke kan eller bör komma till stånd utan genom den sammanstämmande viljan hos sina blivande medlemmar, kan han med rätta sägas vara konstituerad genom ett samhällsfördrag; man bör emellertid ej föreställa sig afslutandet av detta fördrag såsom en historisk tilldragelse. Det bör fastmer fattas såsom ideelt, d. v. s. såsom en fiktion, som är nödvändig för rättsförhållandenas förklaring. För övrigt skildras staten av Biberg såsom en levande organism, vars lemmar är de mänsklige individärna och som giver eri rättslig bestämdhet åt hela det mänskliga livet - således även åt den mänskliga kulturen. - Ehuru Biberg i huvudsak, vad straffteorien vidkommer, qvarstår på den Kant-Fichteska vedärgällningsteoriens ståndpunkt, om än med en viss lutning åt Hegels uppfattning, har han dock, genom att skarpare betona vissa högre tendenser hos denna teori, i viss mån gått utöver densamma. Utgör staten ett organiskt helt, så måste straffet fattas såsom en verksamhet från statens sida, varigenom denne ställer en av sina lemmar i ett rätt förhållande till sig; och detta sker därigenom, att det partiella upphävande av rättsordningen, som brottet innebär, i och genom straffet återfaller på den brottslige själv. Men denrättsförlust, som straffet innebär, får likväl aldrig tänkas såsom gränslös. Fastmer är brottslingen, efter ntståndet straff, åter försonad med samhället. Bland B:s skrifter må nämnas: Grekernas episka och tragiska skaldekonst, sedd ur dess religiösa synpunkt (inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad.-, infördt i d. X av dess handl. 1816), Om jalsk och sann liberalism ("Svea" 1823), Om jalsk och sann liberalism. Ytterlig a/re upplysningar av tidskr. Sveas redaktion (1824). För övrigt utgaf han några disputationer (på latin). Samlade skrifter (3 dlr, utg. av C. O. Delidén 1828-30) innehålla bl. a. föreläsningar, huvudsakligen i filosofisk rätts- och samhällslära, samt Lärobok i den filosofiska kriminalrätten (3:dje delen), säkerligen det i sitt slag fullständigaste arbete den svenska literaturen eger. Dessutom efterlemnade han en stor mängd ännu otryckta manuskript. (Jfr E. Widmark, "Historisk översigt av Fichtes naturrätt och Bibergs kritik därav". 1854, samt A. Nyblseus, "Den filosofiska forskningen i Sverige".) L. H. Å.