Nils Johan Berlin

Wikipedia

Nils Johan Berlin, född 18 februari 1812 i Härnösand, död i Stockholm 27 december 1891, professor i kemi m.m., ämbetsman.

Berlin blev filosofie magister (dåvarande motsvarigheten till filosofie doktorsgraden) år 1833 vid Uppsala universitet och sedan han vintern 1833-34 åtnjutit Jöns Jacob Berzelius personliga handledning samt arbetat på hans laboratorium, blev han sistnämnda år docent i kemi, varefter han idkade medicinska studier och promoverades till med. doktor år 1837. Två år därefter förordnades han till farmacie adjunkt vid Karolinska institutet och samma år till lärare vid apotekarsocietetens farmaceutiska institut. År 1842 kallades han till professor i kemi vid Helsingfors universitet, men tackade nej, när kung Karl XIV Johan, på sundhetskollegiets framställning, tilldelade honom ett årligt anslag vilket utgick tills han kunde erhålla en professur inom Sverige. Detta skedde år 1845, då han förordnades till e.o. professor i farmakologi vid Lunds universitet, där han år 1847 utnämndes till professor i kemi och mineralogi. Åren 1854-55 var han rektor för universitetet. År 1862, då en nyupprättad professur i medicinsk och fysiologisk kemi skulle tillsättas, kallades Berlin till denna plats. År 1864 utnämndes han till generaldirektör och t.f. ordförande i Sundhetskollegium och var åren 1873-83 ordförande därstädes. Han var ledamot av Vetenskapsakademien från år 1844. Han var även direktionsledamot eller ordförande i åtskilliga allmännyttiga inrättningar samt användes ofta i offentliga uppdrag. Åren 1867-73 var han ledamot av riksdagens första kammare som representant för Malmöhus län.

Berlin var en framstående akademisk föreläsare och som författare av läroböcker främjade han i hög grad den kemiska, mineralogiska och farmakologiska bildningen i Sverige. Genom sina för folkundervisningen avsedda skrifter gjorde han sitt namn känt i en stor del av Europa. Berlins Lärobok i naturläran för folkskolor och folkskollärareseminarier (1852) utkom i en mängd upplagor och Läsebok i naturläran för Sveriges allmoge (1852) utkom i en rad upplagor på svenska, norska, danska, tyska, finska och delvis även på grönländska. Utöver dessa var hans mest betydande verk: Anvisning till de allmännaste gifters upptäckande på kemisk väg (1845), In pharmacopæam suecicam commentarius medico-practicus (1846; 4:e uppl. 1869), Den svenska pharmacopéen öfversatt och kommenterad (1849-51) och Elementarlärobok i oorganisk kemi (1857; 3:e uppl., bearbetad av Christian Wilhelm Blomstrand, 1870). Dessutom publicerade Berlin en rad vetenskapliga artiklar i in- och utländska tidskrifter. En biografi över Berlin författad av Almén finns i Hygiea 1892. Mineralet berlinit är uppkallat efter Berlin.