Propaganda fide
Wikipedia
Propagandan (av lat. propagare, "fortplanta, utbreda"), eller fullständigare "Congregatio de propaganda fide" (Samfundet för trons utbredning) kallas påven Gregorius XV:s stiftelse av 1622, varigenom han gav en fast enhet och bestämd sammanhållning åt det förut mindre planmässigt bedrivna missionsverket bland "kättare" och hedningar.
Urban VIII anknöt härtill 1627 ett eget seminarium som förberedande bildningsanstalt för de till alla världens ändar utgående missionärerna, vilka så vitt möjligt rekryterades av de olika missionsplatsernas egna infödda efter förebild av det redan 1552 av Ignatius av Loyola stiftade Collegium Germanicum, som sedermera sorterade under propagandan. Genom rika donationer och framför allt genom inrättande av ett tryckeri, som kunde förse samtliga vidsträckta missionsområden med nödiga breviarier samt andakts- och läroböcker på många språk, har denna Gregorius XV:s anstalt under lång tid kommit att utgöra själen i hela den romersk-katolska missionsverksamheten.
Propagandan har sina lokaler i Rom. Till 1908 hade den över missionsområdet all den makt, som eljest var fördelad på alla de andra kongregationerna. Detta gällde med viss inskränkning även efter 1908. Den var efter 1908 års kurieomorganisation alltjämt den största av alla kongregationerna och bestod av två avdelningar: propagandan i allmänhet (20 kardinaler) och propagandan för de unierade grekerna (upprättad av Pius IX 1862, 14 kardinaler); generalprefekt blev 1908 påvekandidaten 1903 Maria Gotti. Dess regeringsområde minskades dock 1908 därigenom, att Storbritannien, Nederländerna, Kanada, Förenta staterna o.s.v. överfördes från missionsområdet till den organiserade kyrkan, varemot Ryssland, Sydamerika, Mexiko m.fl. lades under propagandan; över Sverige var den alltjämt den egentliga katolska kyrkoregeringen. 1908 miste den bestämmandet över frågor rörande tro, riter och ordenspersoner; trots detta var den ännu en av katolicismens centralpunkter.
