Rökstenen

Wikipedia

Rökstenen
Signum:	Ög 136
Område:	Östergötland
Placering:	Röks kyrka
Tillkomsttid:	800-talet
Ristad av:	okänt (Varin)
inskrifter - runor - stenar

Rökstenen är en av Sveriges mest kända runstenar och även försedd med världens längsta runinskrift, totalt cirka 760 tecken.^[1] Rökstenen är belägen vid Röks kyrka i Ödeshögs kommun, Östergötland.

Stenen är ett block av ljusgrå finkornig granit, cirka 382 centimeter hög (varav 125 centimeter under marken), 138 centimeter bred samt mellan 19 och 43 centimeter tjock. Stenblocket har förmodligen hämtats i närheten.^[2] Alla stenens sidor, även den del som vetter uppåt, är nästan helt täckta med runor. Runorna är i regel av kortkvisttypen. Skiljetecken förekommer endast efter större avdelningar av inskriften, ej mellan ord. Samma runa ristas aldrig två gånger i följd, inte ens då den skulle stå både i slutet av ett ord och början av nästa ord, dock med undantag av rad 19.^[3]

Innehåll 1 Historia 2 Texten 3 Tolkningar 3.1 Brates tolkning 3.2 von Friesens tolkning 3.3 Wesséns tolkning 3.4 Häger och Villius tolkning 4 Externa länkar 5 Se även 6 Referenser 6.1 Litteratur 6.2 Källor

[redigera] Historia

Rökstenen restes sannolikt under första halvan av 800-talet. För detta talar det ålderdomliga språket som är en mycket ålderdomlig form av runsvenska och som skiljer sig från språket på 1000-talets runstenar. Påståendet att Theoderik dött för nio mansåldrar sedan placerar också runstenen i början av 800-talet. Runristaren har använt ett alfabet med endast 16 tecken vilket förmodligen gjort texten svår att förstå även för samtiden.

Man vet inte var stenen ursprungligen stod placerad men troligen stod den nära dess nuvarande plats. Röks kyrka byggdes på 1100-talet och intill den byggdes en bod för att förvara tiondet. I dess stenmur murades runstenen in med framsidan utåt. I början av 1600-talet upptäcktes den av riksantikvarien Johannes Bureus som ritade av den och publicerade en teckning av stenen i sin Monumenta Sveo-Gothica hactenus exsculpta, utgiven 1624. Under 1670-talet var fornforskaren och sekreteraren i Antikvitetsverket Johan Hadorph på platsen och återgav stenen på ett träsnitt i sitt verk Bautil. I Carl Fredric Broocmans beskrivning över Östergötland från 1760-talet står det: "Af gamla Minnes-märken är uti Kyrkobods-muren en Runsten insatt, som är aldeles obegripelig och oläslig."

När den gamla kyrkan revs 1843 tillsammans med tiondeboden upptäcktes att stenen hade runor på alla sidor. Prosten Hedmark ritade av de tidigare okända sidorna och därefter murades stenen in i vapenhuset i den nya kyrkan. 1862 togs dock stenen ut ur väggen på uppmaning av Vitterhetsakademien och restes vid den västra kyrkogårdsmuren. 1933 flyttades stenen till sin nuvarande plats utanför kyrkogården, placerad under ett skyddande tak.^[4]

[redigera] Texten

Namnet "Rökstenen" är något av en tautologi: stenen heter så eftersom den hittades i orten "Rök", men orten har möjligen fått sitt namn efter stenen. Det är möjligt att stenen på 800-talet restes i vad som var bygdens medelpunkt och att kyrkan 300 år senare byggdes på samma plats.^[5] Det fornnordiska ordet røk betyder ungefär "stapel" eller "toppigt föremål".

Ristningen är jämnt och fint huggen och är uppenbarligen utförd av en yrkesman. Arbetet verkar vara noggrant planerat för att ristningen helt ska utnyttja det utrymme som stenen erbjuder. Under arbetets gång har säkert stenblocket legat på marken och texten har varit ritad eller målad på stenen innan själva ristandet. Språket och stavningen ger intryck av en ristare som har stor vana av att använda skriftspråk. Delar av texten har dessvärre gått förlorade. På baksidans högra kant finns en skada som troligen uppkommit i samband med att den togs ur kyrkoboden 1843. Även på vänstra smalsidan finns det en skada som av vittringen att döma uppkom långt innan kyrkan byggdes^[6].

Rökstenen berättar en säregen och dunkel historia om flera kungar och återger troligen delar av en nordisk mytologi som sedan dess gått förlorad. Sannolikt är skriften avsiktligt dunkel, kanske för att briljera eller visa hur insatt i myter och berättelser ristaren varit. I texten används poetiska ord och vändningar, valrauf, "krigsbyte", meðr Hraiðgutum, "hos reidgoterna", hæstR GunnaR, "Gunns häst" och an urði fiaru, "blev utan liv".

Det finns en rad tolkningar av texten och orsaken till skillnaderna är flera. Större delen av texten är ristad med den yngre runraden som endast hade 16 tecken, däribland två tecken för "a" (vanligt "a" och nasalt "a") och två för "r" (vanligt "r" och palatalt "r"). Samma tecken måste därför användas för flera ljud, "t" kan stå både för "t" och "d", "b" kan betyda både "b" och "p". Orden i varje mening skiljs inte åt genom mellanrum utan skrivs istället ihop och därför kan man inte avgöra ifall det uttryck som återkommer flera gånger i texten, "sakumukmini", ska förstås som "sagum ungmænni þat" ("jag säger för de unga") eller "sagum mogminni þat" (jag säger det folkminnet)^[7].

Ristaren har också använt sig av lönnrunor och förskjutningschiffer. Rad 23 är skrivet med ett förskjutningschiffer. Där står "airfbfrbnhnfinbantfąnhnu" vilket inte betyder något. Om man ersätter varje tecken av det närmast följande blir det istället "sakumukminiuaimsiburiniþ". På andra ställen har ristaren använt den äldre runraden med 24 tecken, möjligtvis för att förvirra läsaren. På ovansidan finns tre snedställda kors där korsarmarna har olika antal streck. Dessa lönnrunor (rad 27 och 28) kan tolkas på olika sätt.

Nedan följer den tolkning av den gåtfulla texten som finns angiven på Riksantikvarieämbetets informationsskylt bredvid Rökstenen.

Rad	Modern svenska	Fornsvenska
1	Till minne av Vämod står dessa runor	aft uamuþ stonta runaR þaR
2	Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen	n uarin faþi faþiR aft faikion sunu
3	Jag säger de unga det, vilka de två stridsbytena var	sakum ukmini þat huariaR ualraubaR uaRin tuaR
4	som tolv gånger blev tagna som krigsbyte	þaR suaþ tualf sinum uaRin numnaR t ualraubu
5	båda på en gång från man efter man. Det säger jag som det and-	baþaR somon o umisum monum þat sakum ona
6	-ra vem som för 10 släktled sedan miste livet	rt huaR fur niu altum on urþi fiaru
7	hos reidgoterna och han dog	miR hraiþkutum auk tu
8	hos dem till följd av sin skuld	miR on ub sakaR
9	Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas	raiþ þiaurikR hin þurmuþi stiliR
10	hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på	flutna strontu hraiþmaraR sitiR nu karuR o
11	sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar	kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika
12	Det säger jag som det tolfte var Gunns häst	þat sakum tualfta huar histR si ku
13	ser föda på slagfältet, där tjugo konungar	naR itu uituoki on kunukaR tuaiR tikiR sua
14	ligger. Det säger jag såsom det trettonde, vilka	þ o likia þat sakum þritaunta huariR t
15	tjugo konungar satt på Själland under fyra	uaiR tikiR kunukaR satin t siulunti fia
16	vintrar, med fyra namn, födda	kura uintur at fiakurum nabnum burn
17	åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs sö-	iR fiakurum bruþrum ualkaR fim raþulfs su
18	ner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hord-	niR hraiþulfaR fim rukulfs suniR hoislaR fim haruþ
19	-s söner, fem Gunnmund, Björns söner.	s suniR kunmuntaR fim birnaR suniR
20	Nu för de unga säger fullständigt envar (?)... eftersporde (?).	nuk m--- (m)-- alu --(k)(i) ainhuaR -þ... ...þ ... ftiR fra
21	Jag säger de unga det, vem av Ingvalds-	sagwm mogmeni (þ)ad hOaR igOld
22	-ättlingarna som blev gäldad genom en hustrus offer	iga OaRi gOldin d gOonaR hOsli
23	Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling	sakum ukmini uaim si burin ni
24	är född. Vilen är det. Han kunde krossa	þR troki uilin is þat knuo knat
25	en jätte. Vilen är det. Nit.	i iatun uilin is þat
26	Jag säger de unga: Tor	sakum ukmini þur
27	Sibbe viets väktare	sibi uia uari
28	avlade nittioårig (en son)	ul niruþR

[redigera] Tolkningar

Den "Tjodrik den dristige" som omtalas på stenen är sannolikt identisk med den gotiske kungen Teoderik den store. År 801 lät Karl den store flytta en stor ryttarstaty av Teoderik från Ravenna till Aachen, en ryttarstaty där Teoderik har skölden över vänster axel och en lans i den högra. Avsnittet om Tjodrik är skriven på versmåttet fornyrdislag.

Uttrycket "Gunns häst" är en omskrivning för vargen. Gun var en av valkyriorna som valde ut vilka krigare som skulle dö på slagfältet. Tolkningen av "Själland" på rad 15 är osäker och kan även översättas som "sjölunden" eller "lunden vid Sya", en plats 30 kilometer från Rök. Namnet "Ingvaldsättlingarna" på rad 21 kan ha något samband med Ingvaldstorp, en by strax söder om Rök.

På rad 26 omnämns guden Tor genom ett komplicerat chiffer. Det finns många berättelser där Tor dödar en jätte. På rad 27 används ett chiffer för texten "sibi uia uari". Det kan tolkas som "Sibbe, viets väktare" och kan ha ett samband med platsen Sibberyd. En alternativ tolkning är "Sibbe från Vi" och skulle kunna ha ett samband med grannsocknen Väversunda.^[8]

[redigera] Brates tolkning

Erik Brate, runforskare, publicerade ett flertal skrifter om Östergötlands runinskrifter. 1918 publicerades hans skrift om Rökstenen där han ger följande tolkning:

Efter Vämod stå dessa runor, men Varen, fadern, skrev dem efter sin döde son.

Sägom för folket det minnet, vilka de två krigsbytena voro, som togos så, att två krigsbyten tolv gånger togos på en gång från olika män.

Sägom det som det andra, vem för nio människoåldrar sedan kom till livet bland reidgoterna (det vill säga ostrogoterna) och vidare dog bland dem för sitt övermods skull.

Rådde Tjodrek,

den käcke hjälten,

krigarens styresman,

över stranden av Reidhavet;

sitter nu rustad

på ridhästen sin,

sköld med rem fästad,

fursten för Märingar.

Sägom det som det tolfte, var Gunns häst ser föda vida på fältet, sålunda att två tiotal konungar ligga därpå. Sägom det som det trettonde, vilka två tiotal konungar sutto på Seland i fyra vintrar med fyra namn, födda åt fyra bröder: Valkar fem, Radulfs söner, Reidulvar fem, Rogulvs söner, Haislar fem, Haruds söner, Gunnmundar fem, Bärns söner.

Må jag nu fullständigt säga minnena, och vilken [ätt han tillhörde?], har jag efterforskat.

Sägom för folket det minnet, åt vilken kämpe han är född som ättling. Vilen är det. För än den ene än den andre (enligt åtskilligas mening) är han en jätte (?). Vilen är det. Sägom för folket det minnet, för vilken av Ingolds-ättlingarne vedergällning skedde genom hustruns offer.

Sägom för folket minnet: Torun (hustruns namn). Bjare på Ön (Visingsö) är den runkunnige.

Brate tolkar lönnrunorna på rad 27 och 28 genom att läsa dem från höger till vänster som "biari auiuis runimoᚦR", att Bjare från Visingsö har ristat runorna.^[9]

[redigera] von Friesens tolkning

Otto von Friesen, runforskare och professor i svenska språket publicerade 1920 en monografi om Rökstenen där han ord för ord gick igenom texten och presenterade en tolkning. Raderna 1 och 2 är en minnesinskrift medan resten av texten består av 16 delar eller flockar. von Friesen menade att stenen var rest av Varin för att uppmana andra att ta hämnd på hans son Vämod som stupat i strid mot de tjugo kungarna.

1. Till minne av Vämod stå dessa runor. Men Varin, fadern, ristade dem efter åt döden hemfallen son
   1. Jag säger den unge mannen, vilka de tvenne stridsbyten voro som tolv gånger togs som byte, båda på en gång från man efter annan.
   2. Jag säger (honom) för det andra detta, vem det var som för nio släktled sedan (= i den grå forntiden) steg upp på stranden med sina reidgoter och dog med dem där till följd därav.
   3. Tjudrik vågsam, vikingakungen, en gång rådde å Reidhavsstranden; nu sitter på gotisk gångare rustad, hjältars förste, med remfäst sköld.
   4. Sibbe helgedomens väktare avlade nittio år gammal.
   5. Jag säger den unge mannen, vem av Ingevalds- (eller Ingvilds-) ättlingarna som blev hämnad tack vare en hustrus offer (till makterna).
   6. Jag säger den unge mannen, åt vem det är som en ättling vart född.
   7. För (att hämnas) en ung hjälte (är han född).
   8. (Att) detta (skall ske) är (nu) på nytt önskan.
   9. Han visste att slå en jätte.
   10. (Att) detta (skall ske) är (nu) på nytt önskan.
   11. Må gagn härur spira.
   12. Detta säger jag som det tolfte, hur stridsjungfruns häst skall finna föda på slagfältet, där tjugo (sjö)konungar (skola) ligga fallna.
   13. Detta säger jag som det trettonde, vilka de tjugo sjökonungar voro som bodde på Själland i fyra år, kända under fyra namn, söner till fyra bröder.
   14. Det var Valke och hans fyra bröder, söner till Radulf; Hreidulf och hans fyra bröder, söner till Rugulf; Haisl och hans fyra bröder, söner till Hord, samt Kynmund och hans fyra bröder, söner till Björn (Bern).
   15. Nu fostrar jag en ung son; må han (om han en gång står) ensam (det vill säga om jag gått bort) behjärta, vem det är som (=att jag, hans far) tarvar gottgörelse (för förlusten av utmärkt son, Vämod).
   16. Jag säger den unge mannen: var dristig.

von Friesen tolkade inte þiaurikR som Theoderik den store utan som namnet på en hövding över ett folkslag, hreidgoterna, på Östersjöns södra kust mellan floderna Weichsel och Njemen som någon gång gjorde gjorde ett anfall mot en bygd, sannolikt Östergötland. Reidgotaland är Östpreussen där goterna fanns kvar fram till 600-talet. Uttrycket "för nio släktled sedan" ska inte tolkas bokstavligt utan betyder att något hände för mycket länge sedan.

Baksidans text om de 20 kungarna menar han är omgivna av rader med 24 runor och 24 var ett magiskt tal. Genom detta har de 20 kungarna hamnat i ristarens våld och kan inte undkomma den hämnd som väntar dem. Enligt von Friesen har Vämod stupat i strid mot dessa kungar och det var nu Varins ansvar att utkräva hämnd. Rad 26 översätts enligt von Friesen inte som det oförståeliga "Jag säger de unga: Tor" utan som en uppmaning att visa dristighet, att tordas, vid utkrävandet av hämnden.

Rökstenens lönnrunor ska läsas från vänster till höger och varje enskild lönnruna medsols; runinskriften på rad 27 och 28 blir då "sibiuiauari ulniruþR", eller översatt till modern svenska: "Sibbe helgedomens väktare avlade nitto år gammal."^[10]

Von Friesen har också delat upp texten i 16 delar eller flockar och även 16 var ett magiskt tal. Olle Häger och Hans Villius kritiserar von Friesens tolkning på flera punkter. Uppdelningen i 16 flockar är godtycklig, exempelvis består den sjunde flocken av ett enda ord, trąki. För att få ihop rader med 24 runor har von Friesen räknat raderna på ett mycket speciellt sätt. Att Varin skulle ha ristat stenen för att uppmana andra att hämnas dennes döde son är endast spekulation.^[11]

[redigera] Wesséns tolkning

Språkhistorikern Elias Wessén gav 1958 ut sin Runstenen vid Röks kyrka och den text som Riksantikvarieämbetet skyltar med vid Rökstenen idag följer i stort sett Wesséns tolkning av texten.

Enligt denne är syftet med stenen att Varin velat hedra sin sons minne genom att på dennes vård påminna om för samtiden kända hjältesagor. Ingenting i texten tyder på att sonen skulle ha dödats i strid eller att stenens syfte var att utkräva hämnd.

Wessén menar att von Friesens tolkning är fel på flera punkter, "Den bygger emellertid på flera antaganden, som icke kan vara riktiga". Wessén menar att textens "Tjodrik" är en hänvisning till just Theoderik den store, bland annat därför att ordet "reidgoter" tveklöst används i forngermansk diktning som en poetisk beteckning för ostrogoterna. Han menar att det som för von Friesens är bevis för andra måste uppfattas som raka motsatsen, och att von Friesen samtidigt antar att ristningen är välplanerad men samtidigt dåligt planerad.^[12]

Till minne av Vämod stå dessa runor. Men Varin skrev (dem), fadern, efter den döde sonen.

Jag säger det folkminnet, vilka de två stridsbytena voro, som tolv gånger togos som stridsbyte, båda på en gång från ömse män.

Det säger jag som det andra, vem som för nio åldrar (släktled) sedan miste livet hos reidgoterna, och han dog hos dem till följd av sin skuld.

Tjodrik den djärve, sjökrigares hövding, rådde över Reidhavets strand. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med skölden i rem, Märingars främste.

Det säger jag som det tolfte, var Gunns häst ser föda på slagfältet, där tjugo konungar ligga.

Det säger jag som det trettonde, vilka tjugo konungar sutto på Själland under fyra vintrar (fyra år) med fyra namn, söner av fyra bröder.

Fem (med namnet) Valke, Rådulvs söner, fem Reidulv, Rugulvs söner, fem Haisl, Hords söner, fem Gunnmund (eller Kynmund), Björns söner.

Nu säger jag minnena fullständigt. Någon... det som han har eftersport.

Jag säger det folkminnet, vem av Ingvaldsättlingarna som blev gäldad genom en hustrus offer.

Jag säger ett folkminne, åt vem en frände (ättling?) är född, åt en ung kämpe. Vilen är det (?). Han kunde slå en jätte. Vilen är det (?).

Jag säger ett folkminne: Tor.

Sibbe från Vi avlade (en son), nittio år gammal.

[redigera] Häger och Villius tolkning

Journalisterna Olle Häger och Hans Villius menar att texten ska läsas med början på framsidan, fortsätter med höger sida, baksidan, västersida och slutligen ovansidan. Läsaren läser texten genom att vandra motsols kring stenen och avslutar med de tre lönnrunorna. Texten kommer då att avslutas med:

Jag säger ett folkminne, för vem en ättling är född - för vilken kämpe. För Vilen är det.

Han kunde slå en jätte. För Vilen är det.

Niter avlade han nittio år gammal.

Jag säger ett folkminne: Tor.

Sibbe, helgedomens väktare, ristade.

Genom denna tolkning får man en lösning på hur det annars obegripliga "Nit" ska förstås, som ett personnamn.^[13]

[redigera] Externa länkar

• Rökstenen
• RAÄ:s sida om rökstenen
• Troels Brandt: Rökstenen, Riddles and answers
• Tecknade bilder av stenen: Första sidan Andra sidan Tredje sidan Fjärde sidan Antiqvarisk tidskrift, Femte delen

[redigera] Se även

• Lista över Östergötlands runinskrifter

[redigera] Referenser

[redigera] Litteratur

• Erik Brate, Rökstenen. Granskad och tolkad av Erik Brate. Särtryck ur Östergötlands runinskrifter (1917) Stockholm: Vitterhetsakademien.
• Otto von Friesen, Rökstenen. Runstenen vid Röks kyrka Lysings härad Östergötland (1920) Stockholm: Vitterhetsakademien.
• Helmer Gustavson, Svenska kulturminnen 23: Rökstenen (1992) Stockholm: Riksantikvarieämbetet. ISBN 9171928227.
• Olle Häger och Hans Villius, Rök - gåtornas sten (1976) Stockholm: Sveriges radios förlag och Statens Historiska Museum. ISBN 915221494X.
• Elias Wessén, Runstenen vid Röks kyrka (1958) Stockholm: Vitterhetsakademien.

[redigera] Källor

1. ^ Sverker Janson och Erik B. Lundberg (red.) Med arkeologen Sverige runt (1987), Tredje upplagan. Stockholm: Forum. ISBN 9137091530.
2. ^ Wessén (1958), s. 13
3. ^ Brate (1917), s. 231-232
4. ^ Gustavsson (1992), s. 3-4
5. ^ Wessén (1958), s. 12
6. ^ Wessén (1958), s. 14
7. ^ Wessén (1958), s. 36
8. ^ Gustavsson (1992), s. 24-25
9. ^ Brate (1917), s. 249
10. ^ von Friesen (1920), s. 18-19
11. ^ Häger och Villius (1976), s. 63-65
12. ^ Wessén (1958), s. 60-62
13. ^ Häger och Villius (1976), s. 74-76