Retroflex konsonant
Wikipedia
| Artikulationsställen |
| Labiala |
| Bilabiala |
| Labiodentala |
| Linguolabiala |
| Koronala |
| Interdentala |
| Dentala |
| Retroflexa |
| Alveolara |
| Postalveolara |
| Alveolopalatala |
| Dorsala |
| Palatala |
| Labiopalatala |
| Velara |
| Labiovelara |
| Uvulara |
| Faryngala |
| Epiglottala |
| Glottala |
| Den här sidan innehåller fonetisk information skriven med IPA, som kan krångla i vissa webbläsare. Hjälp. |
| Redigera den här mallen |
En retroflex fon uttalas genom att tungan dras bakåt och tungspetsen trycks mot gommen.
I rikssvenskan finns fem retroflexa konsonanter:
- två klusiler: tonande [ɖ], tonlös [ʈ],
- en nasal: [ɳ],
- en frikativa: tonlös [ʂ], samt
- en lateral approximant: [ɭ].
Frikativan [ʂ] fungerar även som sje-ljud, särskilt i slutet på ord, i vissa dialekter.
I rikssvenskan och ett flertal dialekter med tungspets-r (finlandssvenskan undantagen) övergår fonerna [d], [t], [n], [s] och [l] i sina retroflexa motsvarigheter när de följer en retroflex konsonant eller kort [r]. Exempel:
- ”Karl” [kɑ:ɭ]
- ”barnstol” [bɑ:ɳʂʈu:l]
- ”Han var stark” [han vɑ: ʂʈark]
Notera att detta inte gäller långt [r:]:
- ”barrskog” [b”ar:sku:g]
- ”kurd” [kɵr:d]
Retroflexa konsonanter finns också i polska, mandarin, javanesiska, vietnamesiska och norska, samt är vanliga i flera indoariska och dravidiska språk.
