Rikssvenska
Wikipedia
Med rikssvenska kan dels menas "skandinavisk svenska" såsom den (typiskt) är talad och skriven i riket (Sverige). Motsatsen till rikssvenska i denna betydelse är finlandssvenska och estlandssvenska. Rikssvenska i denna första mening omfattar även utpräglade dialekter, men inte den högstatusvariant som, kallad högsvenska, talas av bildade finlandssvenskar.
Dels kan talad rikssvenska användas om en utjämnad dialekt, eller idiolekt, av rikssvenska i den förra meningen. Rikssvenska i denna andra mening används i kommunikation med någon som inte talar den egna dialekten, eller i offentliga sammanhang, och kännetecknas förutom av vidare begriplighet av högre status än det vardagliga språket. Rikssvenska i denna andra mening är alltså en skandinavisk motsvarighet till högsvenska.
Slutligen kan rikssvenska användas om svenskt (skriftligt) standardspråk, så som det lärs ut i skolor och till den som lär sig svenska som andra språk. Den som invänder mot användningen av begreppet talad rikssvenska med att variationen är för stor för att man ska kunna betrakta den som normerad brukar ofta hävda att det enda som är verkligt standardiserat för svenskan är skriftspråket.
[redigera] Standardiserat skriftspråk
Redan i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet finns en strävan till ett enhetligt skrivet riksspråk. Men även från Vadstena kloster eftersträvades en riksnorm med Götamål som riktgivare. Emellertid var det i och med boktryckarkonsten kring 1490 som det skrivna riksspråket började vinna spridning. När de kristna skrifterna började översättas till svenska under reformationen på 1500-talet var det slutligen lärda från Mälarlandskapen som stod för översättningarna, och Sveamålet blev på så vis normgivande för svenska språkets ordförråd och grammatik. (Att sveamålets ordformer tydligare skiljde ut svenskan från danskan var också en viktig orsak.) Landets präster hade mycket stor betydelse för rikssvenskans spridning i riket genom sin högläsning i predikostolarna.
[redigera] Talat riksspråk
Talat riksspråk, främst influerat av Mälarlandskapens bildade samhällsklasser, vann vidare spridning först med 1900-talets etermedia. Etermedia, urbanisering, en högre utbildningsgrad och överhuvudtaget en större geografisk och social mobilitet gjorde att lokala talspråk och genuina dialekter trängdes undan under 1900-talet och att alltfler svenskar, i synnerhet i professionella sammanhang, började tala en utjämnad, likriktad svenska, må vara ofta med en tydlig regional färgning i framför allt uttalet. Att man med detta slags rikssvenska förstår en högprestigedialekt, och egentligen inte en dialektfri svenska, visas när man säger att den bästa svenskan talas i Nyköping (den största stad som ligger vid gränsen mellan götamålen och sveamålen).
Markanta skillnader i prosodi, stora skillnader i fonetik, och i någon liten utsträckning också i ordförråd och grammatik, utmärker det talade riksspråket (i betydelsen högprestige-dialekter) från olika landsändar. Många andra språk, till exempel franska, tyska och finska uppvisar en mycket större enhetlighet för talade högprestige-dialekter, varför "talat riksspråk" är en term av många anses vara mindre lyckad med avseende på svenska språket. Rikssvenska i meningen högprestigespråk är icke desto mindre ett ofta använt begrepp i dispyter om vad som är rätt och fel uttal.
Bland samtida svenska lingvister är deskriptivism helt dominerande i förhållande till preskriptivism. Preskriptivister kan dock tänkas använda begreppet "rikssvenska" för en (tämligen arbiträrt utvald) dialekt med hög status, som enligt deras uppfattning bör fungera som (uttals-)norm för (standard)svenska. Preskriptiv lingvistik har vunnit ökad popularitet i takt med att andragenerationsinvandrares val av lågstatus-varieteter, som förortsvenska/shobresvenska, uppmärksammats tillsammans med den åtföljande stigmatiseringen och de därmed försämrade möjligheterna till arbete.
Den främsta normen för god talad rikssvenska erbjuds av de anställda på Sveriges Radio och Sveriges Television och av skådespelare på scen och film, i något mindre grad av präster, skollärare, riksdagsmän och universitetsutbildade i allmänhet. Denna norm är verksam ännu under 2000-talet men är inte längre så enhetlig och inflytelserik som tidigare.
Under stora delar av 1900-talet var dock en tydligt normerande inställning verksam på vissa områden. Den svenska skolan föreskrev i läroplanen fram till 1982 att "uttalshygien" var ett mål i svenskundervisningen. Huruvida detta också innebar att dialektala drag skulle arbetas bort bör ha varit en lokal tolkningsfråga, men många barn som flyttade från en landsända till en annan blev hänvisade till talpedagoger för att "förbättra" sitt språk. Till exempel finlandssvenskt uttal kunde behöva tränas bort om lokala språkvårdare inte räknade det som god svenska. (Samma språkpolitik hade följden att samiska och finska, som talades bland barnen i norra Sverige, var förbjudna att använda i skolan fram till 1957.)
I än högre grad har etermedierna från början haft stränga uttalsregler. Syftet var delvis pedagogiskt: att lära alla hur god och riktig svenska skulle talas. Många av kraven finns kvar än idag på riksnivå men med betoning av begriplighetsmotivet: att människor ska kunna förstå det som t.ex. nyhetsuppläsare säger var än i Sverige man bor. I lokalradio/-tv tillåts dock numera en ganska stor frihet i dialektuttalet.
På senare år har både shobresvenska och dialektfärgat talspråk börjat användas allt friare i offentligheten och medierna. Detta kan ha bidragit till att den mentala normen för hur talad rikssvenska ska låta blivit mindre fast och mindre Mälardalscentrerad än den var under större delen av 1900-talet. Denna frihet har dock uppstått först när rikssvenskan lyckats få ett enormt kraftigt genomslag — på så sätt att man idag knappast kan säga att svenskar (utom ett fåtal äldre människor) talar dialekt utan de flesta svenskarna talar dialektalt färgad svenska.
