Finlandssvenska

Wikipedia

Områden markerade med gult är där den övervägande majoriteten av finlandssvenskar bor.

Finlandssvenska är en sammanfattande benämning på de olika östsvenska dialekter som finlandssvenskarna talar. Svenska är modersmål för 265 000 invånare i Nyland, Egentliga Finland och Österbotten (5,1 procent av befolkningen) och 25 000 ålänningar (94 procent av befolkningen). Svenska är officiellt språk på Åland och ett av Finlands två officiella språk. Korsnäs kommun i Österbotten räknas som världens svenskaste kommun med över 96 procent svenskspråkig befolkning, enligt statistik från år 2001.

Från finlandssvenskt håll kan det ibland med eftertryck påpekas att i runda tal 200 000 finlandssvenskar under 1900-talet invandrat till Sverige, och att siffror för språkgruppens storlek rätteligen borde omfatta dessa också. Den finlandssvenska gruppens andel av de svenskspråkiga blir då ungefär en halv miljon av 8,2 miljoner, det vill säga 6 %.

Statistiken visar vilka som i folkbokföringen anger svenska som sitt modersmål. Eftersom denna bokföring inte ger något utrymme för tvåspråkighet framstår gränsen mellan finnar (finskspråkiga finländare) och finlandssvenskar (svenskspråkiga finländare) som skarp. Det är den inte i verkligheten. Fast finlandssvenska måste definieras snävt, som den svenska som talas som modersmål av finländare, omfattar den svenska som talas i Finland också ett stort antal nominellt finskspråkiga som genom giftermål, familjebakgrund (en finlandssvensk förälder), utbildning, yrkesverksamhet eller en bakgrund som sverigefinnar talar svenska dagligen och flytande. Medan den förstnämnda, snävt finlandssvenska språkgruppen (på grund av utvandring med mera) blivit mindre under 1900-talet har den senare, tvåspråkiga gruppen blivit avsevärt större (undersökningar på 2000-talet har räknat till 40 000 tvåspråkiga familjer).

Innehåll

1 Historia
2 Skillnader mot rikssvenskan
- 2.1 Finlandssvenskt uttal
- 2.2 Skillnader i vokabulär
3 Dialekter
4 Ortnamn
5 Juridisk och social status
6 Litteratur
7 Externa länkar

[redigera] Historia

Finland var från kungamaktens uppkomst i mitten av 1300-talet en del av Sverige, men förlorades till Ryssland 1809. Svenska upphörde att vara det enda administrativa språket först 1892 (enligt en lag antagen redan 1863), varefter dess dominans som kultur- och bildningsspråk avtog steg för steg fram till Finlands självständighet 1917. Sedan en utbildningsreform på 1970-talet är både svenska och finska obligatoriska skolämnen på fastlandet. Fram till 2004 var båda obligatoriska för att ta studentexamen; numera är provet i studentexamen i "det andra inhemska språket" (svenska för finnar, finska för finlandssvenskar) frivilligt.

[redigera] Skillnader mot rikssvenskan

Uttal, prosodi, ett antal ord och ett fåtal egenheter i grammatiken skiljer finlandssvenskan från rikssvenskan. Uttalsskillnaderna är mest märkbara, men de är inte mycket större än skillnaderna mellan svenska talad i Lund, Uppsala, Göteborg eller Umeå. Folk i Finlands städer talar ofta en utjämnad svenska (högsvenska) som till ordförrådet är mycket lik rikssvenskan. Däremot har folk från gamla svenskbygder ofta en arkaisk och ibland svårförståelig dialekt som modersmål (se nedan).

Den allmänna uppfattningen att svenskan i Finland är mycket påverkad av finska är inte helt korrekt. De gamla svenskbygderna har varit mycket isolerade i hundratals år, och ytterst få finska ord finns i de gamla dialekterna. Den bildade finlandssvenskan ("högsvenskan") har dock alltid varit mera påverkad av finska än de isolerade lantliga dialekterna, men också av andra språk såsom latin, franska, tyska och ryska. Finskans påverkan på högsvenskan märks snarare i prosodin i södra Finland, medan den österbottniska högsvenskan har en helt annan prosodi. Vardaglig och ungdomlig finlandssvenska i de finskdominerade områdena står under stark påverkan från finskan och i någon mån engelskan, vilket märks bl.a. i otaliga ordlån (eller snarare kodbyten): "har du kännykkä?" (=mobiltelefon), "så är det i business" (=i affärslivet). De engelska ord som används i finlandssvenskan, men inte i rikssvenskan, kan vanligen tolkas som finska lån, därför att det då är frågan om sådana anglicismer som tagits upp i det finska talspråket. Bisnes för "affärslivet" är ett gammalt och inarbetat ord i finskan; likaså har finskan lånat in pointti i betydelsen "poäng(en med en historia osv.)", vilket sedan gett upphov till det finlandssvenska talspråksordet point, -en (uttal: påjnt): att missa pointen i st f "att missa poängen", jfr finskans missata pointti.

Det är ett vanligt missförstånd att den finlandssvenska högsvenskan är bara "en finsk brytning av svenska"; detta stärks ofta av att då finskspråkiga finländare talar svenska verkar de tala likt finlandssvenskarnas modersmål. Därmed föds ofta missförståndet att finlandssvenskarna tagit på sig det finska uttalet, medan situationen ofta är den motsatta: att finnar bryter sin inlärda svenska på finlandssvenska eftersom det är den dialekten av svenska de lärt sig i skolan av finlandssvenska lärare och hör från finlandssvenska vänner. Dock har finskspråkiga ofta problem med vissa ljud i såväl finlandssvenskan som rikssvenskan (u-, y-, sje- och tje-ljud).

[redigera] Finlandssvenskt uttal

Den finlandssvenska "högsvenska" uttalet baseras, som i många andra språk, på huvudstadsregionens dialekt, men kanske i lika hög grad på ett högreståndsuttal som inte är specifikt förankrat i någon särskild region. Att huvudstaden flyttades från Åbo till Helsingfors 1812 har förmodligen också haft en viss utjämnande effekt.

Detta finlandssvenska uttal kännetecknas bland annat av följande.

Förskjutning i slutna vokaler

Det finlandssvenska u-ljudet är en centralvokal (fonetiskt /ʉ/) som inte förekommer i rikssvenskan (men däremot nog i en del norska dialekter). Finskspråkiga tenderar att uttala den närmast som "y" medan rikssvenskar ofta gärna hör ett muddrigt "o".

För en finlanssvensk är det absurt att skriva "exkjos mi" för det är ju alldeles tydligt "exkjus" med ett nästan rent finlandssvenskt u.

Det finlandssvenska y-ljudet avviker också från det rikssvenska hårt överrundade. Det är något spetsigare än det tyska eller finska, men ligger rätt nära dessa. (Jämför skillnaden i ö-ljudet i "öra" och "öga" för en ungefärlig analogi.) Det rikssvenska u-ljudet liknar också det finlandssvenska y:et.

Begränsad repertoar av sje/tje-ljud

Finlandssvenskan känner egentligen bara ett sje-ljud, och tje-ljudet realiseras som en affrikata "tsch" /ʧ/:

Ord	Rikssvenskt uttal	Finlandssvenskt uttal
tjugo	ɕʉ̟ːgʊ	ʧʉ:gʉ
sju	ɧʉ̟ː	ʃʉː
schlager	ʂlːɑgər	ʃla:gær

En del finlandssvenska dialekter har en rikare repertoar av sje-ljud och/eller lämnar bort anslaget i tje-ljudet.

Avsaknad av retroflexa konsonanter

I rikssvenska tenderar r framför en annan konsonant att resultera i en assimilation till ett retroflext konsonantljud. I finlandssvenskan förekommer inte denna sammansmältning, utan r uttalas rent och skilt från den efterföljande konsonanten i ord som "hård", "kärl", "korn", "kort", "kors".

Tydligt r

Själva r-ljudet är tydligt och precist, olikt vissa rikssvenska dialekter där det mjuknat.

Det finns förvisso finlandssvenska dialekter med egna uttalsvariationer, t.ex. det östnyländska "amerikanska" r-ljudet.

Arkaisk uttalsform för vissa ljud

Till exemepl uttalas d-ljudet tydligt i ord som "djur", "djungel", "adjö".

Kortstavigt uttal av vissa ord

Det finlandssvenska kortstaviga uttalet undviks i allmänhet i vårdat tal, men är det enda tänkbara i många genuint finlandssvenska ord och lånord från finskan med detta uttal. (Ibland är det svårt att veta till vilkendera kategorin dessa ord hör.) Exempel: "pletu" (platt, ointressant), "pipi" (sjuk), "sidu" (ser du), "kiva" (trevlig, bra, skojig).

Många finländska smeknamn har även detta uttal, t.ex. Lefa (Leif), Krisu, Kisu, Kride (Kristian, Krister, Kristoffer), Kati, Kata (Katarina), Kami, Kamu (Camilla). Främmande egennamn och ämnesord uttalas också ofta kortstavigt, enligt finsk modell (Skoda, Lada, Adidas, Kawasaki, judo, karate, UFO; men: Nato med långt a).

En del ord har ett inrotat kortstavigt uttal som många talare använder också då de i övrigt försöker låta vårdade. T.ex. "mögel" och "moln" är sådana "svåra" ord. I slarvigare tal är också "före" (som i "före klockan tolv"), "blivi(t)", "fari(t)" etc kortstaviga.

Ett enda a-ljud

Kontrasten mellan främre och bakre a-ljud saknas; "kaffe och bakelser" uttalas med ett enda a-ljud i stället för "käffe och båkelser".

Ett enda ä-ljud

Det bredare ä-ljudet i ord som "lämna", "räv", "spätta" uttalas helt enkelt som e.

Avsaknad av tonaccent

Den bestämda formen av "and" och "ande" uttalas likadant, med en neutral accent som kanske ligger närmare den rikssvenska akuta tonaccenten ("and").

Tonsystemet förekommer t.ex. i vissa västnyländska dialekter (i en form som är tacksam att karikera, "saa-TAN!")

Avsaknad av aspiration

Aspirerade tonlösa klusiler tolereras, men ger ett lätt intryck av konstlat överklassuttal.

I finskan är aspirationen i allmänhet främmande, men används t.ex. som stilmedel i äldre filmer för att markera överklassuttal, möjligen en person som har svenska som modersmål. "Phäivää herra khersantti" i stället för "päivää herra kersantti" ('god dag herr sergeant'). (Aspiration förekommer dock också naturligt i en del nordfinska dialekter.)

Systematiska variationer i o/å-ljud

Finlandssvenskar tenderar att använda o-ljud i bl.a. en del grekiska lånord, t.ex. telefon, neuron, logisk, synod; även analogt teflon (men också med -ån).

(Däremot nog neurolog och andra -loger med å-ljud.)

Obekymrat förhållande till diftonger

Det är inte svårt alls att uttala "neurologi", "Europa", "eutanasi" precis som de skrivs.

Ord som "terapeut" och "farmaceut" utgör särfall; flera olika uttalsvarianter förekommer. Ett tyskt (?) inspirerat uttal "-öjt" är relativt vanligt.

I sammanhanget kan ännu nämnas ett (påstått) specifikt finlanddsvenskt läte, som används för att uttrycka jakande. Det produceras genom att artikulera "jú" med munnen, men i stället för att uttala det som ett ord drar man in luft i en väsande vissling.

Eftersom det inte finns någon klart fastslagen norm går det givetvis att debattera allmängiltigheten i denna sammanfattning. Bildat talspråk i Helsingfors, som ofta gäller som "riksfinlandssvenska", skiljer sig en hel del från talspråket i svenska Österbotten. Beskrivningen ovan torde dock stämma väl överens med hur t.ex. festtalare och radio- och TV-journalister förväntas försöka låta.

[redigera] Skillnader i vokabulär

Liksom i samtal mellan svenskar och danskar finns det i finlandssvenskan och rikssvenskan så kallade "farliga vänner" (förvillande likheter), som till exempel grina, som i (Mellan-)Sverige betyder 'gråta', men i finlandssvenska, danska och skånska ofta 'skratta'. (Det fornsvenska ordet betydde helt enkelt "grimasera").

Bland finlandssvenska särdrag, s.k. finlandismer, som kan orsaka missförstånd, finns till exempel:

finlandssvenska	rikssvenska	kommentar
"stäng dörren"	"lås dörren"	En orsak är möjligen de olika typen av lås som används i Finland gentemot Sverige.
"sätt fast fönstret"	"stäng fönstret"
"jag slipper OCH göra läxan i kväll"	"jag kan/hinner göra läxan i kväll"	Men "jag slipper ATT göra läxan i kväll" betyder detsamma i bägge språkvarianter. Verbet slippa har påverkats av finskans päästä, som betyder "ha tillgång till något, ha möjlighet att göra något" men också "undslippa" (beroende på hur objektet kasusböjs).
"tuttar"	"nappar"	som i meningen "om barnen skriker under mötet kan väl mammorna ta fram tuttarna".
"jag kommer nog"	"jag kommer helt säkert"	nog motsvarar här finskans kyllä: kyllä minä tulen
"jag söker barnen på dagis"	"jag hämtar barnen på dagis"	främst i södra Finland, och en känd sk. "icke godkänd" finlandism. Jfr isländskans sækja med betydelsen "hämta", liksom finskans "hakea", som kan betyda både söka och hämta.
"jag hämtar blommor"	"jag har med mig blommor"	Hämta i Sverige: "gå någonstans och ha något med sig tillbaka", i Finland (regionalt): "gå någonstans och ha något med sig dit"
"gummi"	"sudd"	vardagsord för suddgummi, inte preventivmedel
"inkompetent sökande"	"obehörig sökande"	om jobbsökande utan de rätta formella kvalifikationerna - eftersom finskans pätevä betyder både 'formellt behörig' och 'duglig, kapabel' (utan den subjektiva värdering som ligger i kompetent)
"nästa lördag"	"(nu) på lördag"	jfr finskans ensi lauantaina
"senaste lördag"	"i lördags"	jfr finskans viime lauantaina

Det bör påpekas att uttrycken hör till finlandssvenskt talspråk, att inte alla går hem i hela Svenskfinland och att många finlandssvenskar vet att följa den standardsvenska normen åtminstone när de skriver eller talar med rikssvenskar. Ganska få finlandismer är generella i meningen att alla finlandssvenskar har dem i sitt språkbruk. Rikssvenskan är nog bekant för många i Finland, via TV eller annan språkkontakt, för att inte missförstånden ska bli allvarliga. Många särfinlandssvenska uttryck har uppstått genom påverkan från finska, men det kan ibland också vara så att finskan lånat in ett svenskt uttryck, som därefter ändrat betydelse i Sverige (t.ex. semla). De finska orden i tabellen nedan är inte alltid direkta förebilder, långivare, men de kan i varje fall ha verkat konserverande, fått det finlandssvenska uttrycket att leva kvar och spridas.

Andra ord värda en översättning:

finlandssvenska	rikssvenska	kommentar
bygel	klädhängare
batteri	värmeelement	Även ackumulator
dabbig	fånig, dum
doka (korta vokaler)	supa	Gammalt slanguttryck
doku (korta vokaler)	suput, lodis	Böjning av ovanstående, som ger en helt annan betydelse för begreppet "dokusåpa"
dona (långt o)	göra, arbeta	Från don = arbetsredskap. Ordet är slang, närmare bestämt helsingforsslang, i båda språken.
donare	arbetare	Se kommentaren för 'dona' ovan.
don	arbete, arbetsplats	Se kommentaren för 'dona' ovan.
fillare	cykel	Slanguttryck använt i södra Finland. Kommer antagligen något förvrängt från velociped, över kortuttrycket "velo"
farmare	jeans, även kombi, herrgårdsvagn	När jeansen först lanserades i Sverige användes även uttrycket "farmarkalsonger"; detta ord försvann dock tämligen omgående
fiffikus	lustigkurre	antagligen från det tyska ordet Pfiffikus
fyllkaka	tårta med fyllning	finska täytekakku
få muntur	få en syl i vädret, få ordet	finska saada suunvuoro (puheenvuoro)´
glansbild	bokmärke	finska kiiltokuva
halare	overall	Även "överhalare", antagligen folketymologisk förvrängning av overall.
hassa	slösa	finska: hassata
hopa	ro baklänges (i akterns riktning)	Från fornsvenska "hopa", få hästen att backa.
hårdskiva	hårddisk	finska kiintolevy
håsa (kort å)	skynda, jäkta
i's	ids, orkar, kan, vill	(Från fornsvenska idha/idhas)"i's du?" orkar/kan du?; "i's int" låt bli. Jfr finskans viitsiä = idas, orka, och älä viitsi = låt bli.
julgubben	jultomten
kaveri	polare	finska kaveri
kiva - kivogare	trevligt - trevligare	finska kiva - kivempi
krapula	baksmälla	från latinets crapula
lavoar	tvättställ	franska lavoir
länk	joggingrunda	finska lenkki
lunta	fuska	Från substantivet "lunta", bok, se efter i boken
maila	racket, (hockey)klubba	Finskans maila är en generisk term för slagträn, spelklubbor, racketar och liknande. Finlandssvenskan har lånat in ordet, eftersom svenskan saknar en allmänt tillämpbar benämning på alla spelredskap man håller i handen.
paff	papp	finska pahvi
parktant	kvinnlig lekledare i parker	finska puistotäti
ped; peda (i österbottniska dialekter)	cykel; cykla	från velociped
poro (korta å)	kaffesump, antagligen från finska likalydande
påta (kort å)	peta
remont	renovering, sanering	av ryska remont
rosk	skräp	finska roska (från fornsvenskans rosk)
rådda	ställa till det, skräpa ned	råddigt = rörigt
semla	ljus vetebulle, småfranska, fralla	Sydtyska (österrikiska) semmel; finskans sämpylä verkar taget från den äldre svenska formen sembla
simstrand	badstrand
skumvin	mousserande vin	finska kuohuviini (jfr tyskans Schaumwein)
skrapabulle	sladdbarn
skrinna	åka skridskor
skönskrinning	konståkning
slattrig	slapp
småkusin	syssling	möjligen finska pikkuserkku
stritta	stänka
stöpsel	stickpropp	över ryska Штепсель, (stepsel') troligen från tyskan
svirvla	fiska med kastspö (d.v.s. svirvelspö)
söndra	ha sönder
ta sjukt	göra ont	Obildat. Vanligare är "ta ont", bägge icke accepterade finlandismer
tambur	hall (i bostad)
talko (-å)	saknar motsvarighet, se talko	finska talkoot
trotta (kort å)	pilla in, tränga samman
tupp	dass, toa
verrare	träningsoverall	från finska verryttelypuku (verrarit)
voi, voi!	ack! o!
ämbare	hink	från lågtyska, ordet ämbar i Sverige anses ålderdomligt
ölkorg	ölback

I någon mån följer finlandssvenskan samma puristiska tendens som finskan, nämligen att man hellre gör egna ord än lånar in ord från främmande språk. Frasen "sist och slutligen" har samma betydelse som rikssvenskans danska lån "til syvende og sidst". Finlandssvenskarna säger "överhalare" i stället för "overall" och har även ett svenskt ord för pommes frites: "fransk potatis" eller "franskisar" (via finska ranskanperunat från engelska french fries), medan man i Sverige använder det franska uttrycket (ord som frittar, pommar är sällsynta).

Finlandssvenskan har även flera säregna idiomatiska uttryck, till exempel "lyfta katten på bordet" {="tala klarspråk", från finskans nostaa kissa pöydälle), "acceptera något med långa tänder" (dvs. motvilligt, från finskans pitkin hampain) och "(vi har) så det understa ruttnar" (="(vi har) så det räcker och blir över").

Till de grammatiska egenheterna hör pluralböjningen av flera som flere ("vi har flere exempel på det"), som fanns i rikssvenskan på 1800-talet, och ett extra att, som ofta sätts in i meningar, liksom för att reparera en satsfläta - "Den mannen tror jag inte att kommer hit i kväll".

Det finns även flera ord eller uttryck i rikssvenskan som inte används ofta eller används överhuvudtaget i finlandssvenska. Nedan några exempel

rikssvenska	finlandssvenska	kommentar
basta	bada bastu
byggmästare	entreprenör	på finlandssvenska betyder byggmästare enbart "byggnadstekniker" med ansvar för ett visst arbetslag.
lagom	passlig	jfr norska passelig

[redigera] Dialekter

Svenskan som talas i Finland kan grovt delas in i å ena sidan finlandssvenskt riksspråk (s.k. högsvenska) och å andra sidan en mängd dialekter, som talas i huvudsak på landsbygden. Dialekterna brukar i sin tur delas in i fyra mindre grupper: österbottniska, åländska, åboländska (talas i skärgården mellan Åland och fastlandet) och nyländska. Dialekterna är bäst bevarade i Österbotten, östra Nyland och delar av den åboländska skärgården, medan Åland och västra Nyland har genomgått en ansenlig dialektutjämning.

Det finlandssvenska riksspråket har utvecklats i fältet mellan riksspråket i Sverige och svenska dialekter i Finland. Därför påminner den moderna riksfinlandssvenskan mycket om rikssvenskan, men har även drag som kan spåras tillbaka till dialekterna.

De lantliga dialekterna kännetecknas visserligen av systematiska skillnader jämfört med flertalet rikssvenska dialekter, men uppvisar också stora variationer sinsemellan. I Österbottens kustområde, där det finns cirka 100 000 finlandssvenskar, är dialekterna starkast. Många likheter finns med till exempel pitemål ("bonchka"), gutamål och jamtska i Sverige.

Den mest kända dialekten i Österbotten är Närpes-dialekten. Gemensamt för de flesta österbottniska dialekterna är att de så kallade primära diftongerna (-ai, -öy, -au) kvarstår som i norskan och isländskan. Det finns tre genus liksom i norskan och isländskan (standardsvenskan har två grammatiska genus), och den innehåller ord som inte längre finns i svenskan - likväl som nybildningar som inte har spritt sig till standardsvenskan.

Lyssna på dialektinspelningar på SLS hemsida (Svenska Litteratusällskapet i Finland)

[redigera] Ortnamn

På många håll i Finland har orterna dubbla namn. Kommunerna delas in i finskspråkiga, svenskspråkiga och tvåspråkiga. I många tvåspråkiga kommuner finns ortnamn på båda språken.

Majoriteten av de svenska ortnamnen i Finland skulle kunna tänkas vara gångbara också i Sverige (till exempel Helsingfors, Söderkulla, Korsnäs osv.), men många har väldigt karakteristisk finländsk klang. Dessa namn kan till och med vara svåra att uttala för rikssvenskar, eller också kan en rikssvensk inte anse att namnet skulle vara svenska över huvudtaget. Orsakerna till detta fenomen är i många fall följande:

Finska ortnamn har omskrivits i en form som bättre passar det finlandssvenska uttalet, ex.: Artukainen - Artukais, Uurainen - Urais, Kesälahti - Kesälax, Himanka - Himango
De ursprungliga svenska ortnamnen är kraftigt dialektala och gammalmodiga, ex.: Eugmo, Jöusan, Hyppeis, Keistiö.
De svenska ortnamnen har för finlandssvenskan typisk kort vokal på första stavelsen, ex.: Skrakaby, Karabacka, Hanaholmen, Masaby.

Särskilt i svenska Österbotten, men även i övrigt på landsbygden i Svenskfinland, är det vanligt med karaktäristiskt finlandssvenska och dialektala ortnamn, som inte skulle vara möjliga i Sverige.

Ett litet antal svenska ortnamn i finska Finland är så speciella, att de låter underligt till och med för finlandssvenskar; till exempel Pungalaitio, Bräkylä, Uguniemi (Uukuniemi), Filpula och Frantsila.

[redigera] Juridisk och social status

Huvudartikel: Språk i Finland

Karta som visar andelen svensktalande i de olika delarna av Finland. Ju mörkare färg, desto högre procentandel.

Svenska har tillsammans med finska status som officiellt språk i Finland. Finska, som är ett finskt-ugriskt språk, är obesläktat med svenska och begripligheten mellan språken är i praktiken nästan obefintlig. Dock finns det stora mängder svenska lånord i finskan vilket inkluderar relativt nya lån i till exempel den slang som talas i Helsingfors. År 2004 talade 5,53% av den finska befolkningen svenska som modersmål enligt officiell statistik.

Sedan en utbildningsreform på 1970-talet är både svenska och finska obligatoriska skolämnen på fastlandet. Fram till 2004 var båda obligatoriska för att ta studentexamen; studenter väljer numera själva om de vill ta examen i båda språken eller bara i modersmålet. Införandet av obligatorisk svenska var avsett att åtgärda den stadiga nedgången av antalet svensktalande och för att undvika att skapa stora språkklyftor inom befolkningen.

Finlandssvenskar som bor i finskdominerade städer, som Helsingfors och Åbo, är med nödvändighet funktionellt tvåspråkiga, men det finns orter och städer, som Vasa, Borgå, Ekenäs, Korsholm och Jakobstad, där man i praktiken kan använda svenska i alla sammanhang. Tre (Korsnäs, Larsmo och Närpes) av kommunerna på finska fastlandet, och alla 16 på Åland, är enspråkigt svenskspråkiga, det vill säga administreras helt och uteslutande på svenska. 44 kommuner är tvåspråkiga, varav 23 med svenska som majoritetsspråk.

Enligt språklagen av år 2003 delas alla de finländska offentliga myndigheterna in i finsk-, svensk- eller tvåspråkiga myndigheter. Enligt lagen: "Statsrådet skall bestämma att en kommun är tvåspråkig, om kommunen har både finskspråkiga och svenskspråkiga invånare och minoriteten utgör minst åtta procent av invånarna eller minst 3 000 invånare. Statsrådet skall bestämma att en tvåspråkig kommun skall bli enspråkig, om minoriteten består av färre än 3 000 invånare och minoritetens andel har sjunkit under sex procent. Om fullmäktige i en kommun begär det, kan statsrådet genom förordning bestämma att kommunen är tvåspråkig under följande tioårsperiod även om den annars skulle vara enspråkig." (...) "Texten på skyltar, trafikmärken och andra motsvarande anslag som riktar sig till allmänheten och som myndigheterna sätter upp i tvåspråkiga kommuner skall finnas på finska och svenska, om man inte enligt internationell praxis använder enbart ett utländskt språk."

Enligt språklagen är myndigheten tvåspråkig om dess ämbetsdistrikt omfattar tvåspråkiga eller både finsk- och svenskspråkiga kommuner. Andra myndigheter är enspråkiga. I de tvåspråkiga myndigheterna och kommunerna är alla ämbetsmän skyldiga att ha skriftliga och muntliga kunskaper i båda språken. Till och med i enspråkiga myndigheterna måste ämbetsman förstå också det språket som inte är myndighetens språk. I tvåspråkiga enheter har medborgaren rätten att använda vilkendera språk. I enspråkiga myndigheter måste medborgarens språk användas om ärenden väcks av myndigheten och som direkt gäller grundläggande rättigheter för honom eller henne eller någon som är i hans eller hennes vård eller om myndigheten ålägger honom eller henne någon skyldighet.

Språklagen gäller inte det enspråkiga Åland, där i stället självstyrelselagen för Åland gäller.

[redigera] Litteratur

Standardverket för information om finlandssvenskan torde vara Hugo Bergroths bok Finlandssvenska. Men även Elias Wessén skriver om dem i sin bok Våra Folkmål (tyvärr ur tryck). En liten men innehållsrik bok om både (riks)finlandssvenskan och de svenska dialekterna i Finland samt förhållandet mellan de två, är Svenskan i Finland av Olav Ahlbäck. En bild av den moderna finlandssvenskan och dess problem får man genom språkvårdaren Mikael Reuters skrifter, böckerna Reuters rutor och Finlandssvensk ordbok och på webbplatsen för Forskningscentralen för de inhemska språken.

Finlandssvensk ordbok (ISBN 951-50-1136-1) behandlar skillnader mellan finlandssvenska och rikssvenska ord, ur finländskt perspektiv. Ordbok över Finlands svenska folkmål I-III (hittils har tre band utkommit) behandlar det äldre ordförrådet i de finlandssvenska dialekterna.

[redigera] Externa länkar

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org../../../f/i/n/Finlandssvenska.html

Kategorier: Finlands etnologi | Svenska | Svenska dialekter | Finlandssvenska