Södertunneln
Wikipedia
Södertunneln är en benämning som använts för flera tunnlar under stadsdelen Södermalm, Södermalm i Stockholms innerstad.
Innehåll |
[redigera] Järnvägstunnlar
När Sammanbindningsbanan byggdes på 1870-talet sprängdes en tunnel från Stockholms södra station fram till Stadsgården. Denna användes för järnvägstrafik fram till mitten av 1950-talet, då den ersattes av en ny tunnel.
[redigera] Spårvägstunnel
Denna tunnel, ibland kallad Katarinatunneln, men oftast utan något särskilt namn är Sveriges första tunnelbanetunnel. Den invigdes den 30 september 1933 med trafikstart den 1 oktober samma år. Längden var från början 1370 meter varav 513 meter i bergtunnel. Då trafikerades tunneln av spårvägslinjerna 8 och 19. Idag trafikeras tunneln av Stockholms tunnelbanas gröna linje och omfattar sträckan Slussen-Medborgarplatsen-Skanstull.
Redan 1920 hade ett förslag rests om att föra ned trafiken från Enskedebanan i tunnel, då man insett att det var problematiskt med den allt tätare spårvagnstrafiken på gatorna. Under hela 1920-talet genomfördes utredningar. När sedan också Örbybanan öppnade 1930 blev läget än mer akut och samma år fattades beslutet att bygga Södertunneln.
1931 kom bygget igång, med sprängning under Katarinaberget mellan Mariagränd och Södra Bantorget (nuvarande Medborgarplatsen). Från Södra Bantorget längs Götgatan fram till Ringvägen byggdes banan i öppet schakt som sedan täcktes. Bygget medförde problem för trafiken på Götgatan, inte minst spårvägstrafiken som fick ledas om. I en första etapp flyttades den så att den avvek från Götgatan redan vid Skånegatan istället för vid Folkungagatan och därefter fortsatte via Renstiernas gata och Katarinavägen till Slussen. I en andra etapp flyttades trafiken till Ringvägen.
Den nya tunnelbanan, eller som den kanske skulle ha kallats idag premetron, fick tre stationer. Slussen, med vändslinga, Södra Bantorget och Ringvägen, de två senare idag omdöpta till Medborgarplatsen respektive Skanstull. Stationerna hade 60 meter långa plattformar, men redan från början hade man planerat för en fullskalig tunnelbana och möjliggjort utbyggnad till 100 meters längd. Tunnelbanan fick också ett för tiden avancerat signalsystem för att möjliggöra tät trafik. Den 30 september 1933 var det så dags för invigningscermoni med kung Gustav V och stockholmarna hade fått sin första tunnelbana.
Redan 1941 beslutades att Södertunneln tillsammans med anslutande förortsbanor skulle konverteras till full tunnelbanestandard och man inledde i mitten av 1940-talet med att konvertera förortssträckorna. 1949 var det dags att bygga om Södertunneln, vilket blev en dyrare och mer omfattande ombyggnad än man tänkt sig på 1930-talet, främst på grund av att man nu bestämt sig för längre tåg och plattformar med 145 meters längd på grund av den snabbt ökande trafikmängden. Den 1 oktober 1950 invigdes tunnelbanetrafiken med de nya tunnelvagnarna, av en vagntyp som till utseendet i mycket hög grad påminner om de äldre vagnar som fortfarande trafikerar Stockholms tunnelbana. Den 24 november 1957 knöts den södra tunnelbanan samman med den norra; Slussens tunnelbanestation överdäckades och fick sitt nuvarande utseende.
