Sedisvakans
Wikipedia
Sedisvakans, även sedesvakans eller sedevakans, av lat. sedis, genitiv singularis av sedes, "säte", "sittplats", och lat. vacantia (svenska vakans). Uttryck i kyrkorätt för förhållandet att (inom romersk-katolska kyrkan) påve- eller biskopsstol står vakant; uttrycket kan även användas om vakans på ärkebiskops- eller biskopsstol inom Svenska kyrkan.
Sedisvakantism. Efter Andra Vatikankonciliet (Vaticanum II, 1962-1965) där stora förändringar gjordes i den romersk-katolska kyrkan, inklusive liturgiska förändringar av mässan har en rörelse spritt sig i konservativa grupper inom eller närstående kyrkan, baserat på att Vaticanum II inte inkallats och fattat sina beslut i enlighet med kyrkans kanoniska rätt (kyrkorätt). De mest långtgående grupperna, kallade sedisvakantister, menar att påven Johannes XXIII, såväl som hans efterträdare Paulus VI, Johannes Paulus I och Johannes Paulus II, genom sina gärningar i anslutning och konsekvens till konciliet visat sig ha avfallit från kyrkans tro. I sådana fall har påvarna per automatik förlorat sina ämbeten. Detta innebär i sin tur att kyrkan saknar påve, och att de ämbetsakter som utfärdas av "skuggpåven" per automatik är ogiltiga. Se vidare i artikeln sedevakantister.
