Seleukiderna

Wikipedia

Seleukiderna, en hellenistisk dynasti, grundades av Seleukos I, den mest framgångsrike av Alexander den Stores generaler, som delade upp hans rike mellan sig.

[redigera] Seleukiderrikets historia

Seleukos var en av Alexanders generaler, sedermera ståthållare i Babylonien, och var en skicklig administratör som lyckades samla de östra provinserna i det erövrade Perserriket till ett mäktigt rike. Efter 312 f.Kr. utvidgade han sin makt till hela Syrien och Mesopotamien. I slaget vid Issos år 301 f.Kr. krossade Seleukos och hans allierade Ptolemaios I och Lysimachos den ledande generalen Antigonos den enögde, och efter detta antog han kungatiteln och då omfattade Seleukiderriket större delen av det gamla Perserriket, från Mindre Asien till Afghanistan. Det stora riket var dock svårt att hålla samman. Delar av Iran och Afghanistan bröt sig loss från år 250 f.Kr. efter att ett av de många krigen med Ptolemaiska dynastin i Egypten misslyckats, de sk Syriska krigen.

Kungen Antiochos III den Store, kom efter en flerårig expedition i asien att återupprätta imperiets forna maktställning i öster. Han utvidgade riket söderut genom att från Egypten erövra Fenicien, Palestina och södra Syrien. Rikets dominerande ställning som stormakt i den antika världen förnyades under hans regeringstid. Vid freden i Apamea tvingades han dock att betala ett stort skadestånd och avträda västra delarna av Mindre Asien och Trakien. Sista regenten med större inflytande var hans son Antiochos IV Epifanes, som bland annat är känd för sitt försök att stänga templet i Jerusalem och göra sina judiska undersåtar till greker, något som resulterade i Mackabéerupproret. Antiochos IV Epifanes erövrade även Egypten men blev på diplomatisk väg tvingad att dra sig tillbaka, han avled oväntat under ett fälttåg i Persien.

Efter detta härjades Seleukiderriket av inbördeskrig, och under sönderfallet gjorde sig judarna och andra folk i rikets ytterområden gradvist självständiga, tills Partherriket erövrade de östra delarna (cirka 130 f.Kr.) och reducerade riket till Syrien. Under fortsatt splittring blev de sista seleukiderna alltmer maktlösa, och dynastin avsattes för gott av den romerske generalen Pompejus år 66 f.Kr..

Dynastins historia var synnerligen tragisk. Nästan samtliga av de nästan trettio kungarna, liksom åtskilliga drottningar, dog en våldsam död, många av dem som mycket unga.

[redigera] Ett motsägelsefullt imperium

Seleukiderna grundade ett stort antal städer i Mellanöstern, däribland deras syriska huvudstad Antiochia och Seleukia vid Tigris, alldeles intill Babylon. Liksom alla de hellenistiska dynastierna har seleukiderna dåligt rykte bland antikens historieskrivare, men modern forskning har delvis omvärderat styrkan i deras statskonst. Seleukiderna strävade målmedvetet efter att accepteras som perserkungarnas efterträdare (något som endast lyckades delvis), samtidigt som armén och ekonomin dominerades av grekiska kolonister som bodde i avgränsade städer.

Liknande motsägelser präglade styret: kungarna var enväldiga och dyrkades tidvis som gudar, samtidigt som de grekiska städerna kunde ha demokratiskt självstyre. Seleukiderriket var ej lika framstående som Egypten inom vetenskap och filosofi, men dess existens möjliggjorde ändå ett långvarigt utbyte av idéer mellan grekerna och folken öster om dem. De seleukidiska provinserna i Baktrien (dagens Afghanistan) bröt sig loss och bildade ett mäktigt hellenistiskt rike som tidvis behärskade delar av Indien. Efter att Seleukiderriket gått under försvann den hellenistiska kulturen så småningom från Irak och Iran, men levde kvar i Syrien vilket blev en romersk provins.