Slaget vid Helsingborg
Wikipedia
| Slaget vid Helsingborg | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Stora nordiska kriget | |||||||
 Tyskt kopparstick över slaget. (Krigsarkivet) |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Sverige | Danmark | ||||||
| Befälhavare | |||||||
| Magnus Stenbock | Jørgen Rantzau | ||||||
| Styrka | |||||||
| 14 000 man | 14 000 man | ||||||
| Förluster | |||||||
| 800 döda 2 000 sårade |
5 000 döda 2 500 tillfångatagna |
||||||
| Stora nordiska kriget |
|---|
| Reinbeck – Pühhajoggi pass – Narva – Düna – Rauge – Errafster – Kliszów – Peipus I – Hummelshof – Krakow – Nöteborg – Saladen – Pułtusk – Nyenskans – Systerbäck – Poznan – Peipus II – Jakobstadt - Posen - Narva – Punitz – Gemäuerthof – Rakowitz – Freden vid Warszawa – Fraustadt – Kalisch – Grodno – Holowczyn – Malatitze – Lesna – Borgå – Veprik – Poltava – Helsingborg – Viborgs fästning – Riga – Köge bukt – Reval – Gadebusch – Kalabaliken i Bender – Helsingfors – Pälkäne – Storkyro – Rilax – Femer bält – Rügen – Stresow – Kristiania – Dynekilen – Strömstad – Fredrikshald – Stäket – Freden i Frederiksborg – Ledsund – Selånger – Freden i Nystad |
Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari 1710 på Ringstorpshöjden nordväst om dåtida Helsingborg. De stridande parterna var den danska invasionsarmén på 14 000 man, ledda av generallöjtnanten Jørgen Rantzau, och den lika stora svenska armén ledd av generalguvernören i Skåne, Magnus Stenbock. Slaget slutade i en avgörande svensk seger och blev slutet på Danmarks försök att återta Skånelandskapen.
Innehåll |
[redigera] Förspel till slaget
Danmark hade tvingats ur det Stora nordiska kriget vid freden i Traventhal år 1700 men hade länge planerat att åter ge sig in i kriget med målet att återerövra de förlorade landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Efter det svenska nederlaget i Poltava år 1709 såg danskarna sin chans och samma år förklarade de åter krig mot Sverige. Den 18 oktober 1709 nådde krigsförklaringen det svenska riksrådet och som grund hade danskarna gett att Sverige hade fuskat med Öresundstullen, samt att befolkningen i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän behandlats illa.
På senhösten 1709 samlades en enorm dansk flotta i Öresund och den 2 november landsteg man utanför Råå. Den danska invasionshären leddes av generalen Christian Ditlev Reventlow och bestod av 15 000 man indelade i sex kavalleriregementen, fyra dragonregementen, åtta infanteriregementen, sex artillerikompanier samt träng. Man mötte praktiskt taget inget motstånd från svensk sida. Den svenska armén var i uruselt skick efter Poltava, då flera regementen helt upphört att existera. Arbetet med att återuppbygga och återbemanna regementena hade genast börjat efter Poltava, men på sensommaren 1709 disponerade Magnus Stenbock endast ett skånskt regemente i stridsdugligt skick. Det svenska motanfallet fick vänta och man drog sig tillbaka till Småland. I början av december kontrollerade danskarna praktiskt taget hela mellersta Skåne utom Landskrona och Malmö. Deras mål var att inta flottbasen i Karlskrona och den danska armén arbetade sig snabbt inåt landet. I januari 1710 besegrade man en mindre svensk styrka utanför Kristianstad.
Stenbock hade frenetiskt försökt samla ihop en ny svensk armé och flera nya regementen började samlas i Växjö, där Stenbock tänkt utgå från. Dagligen lät man de oerfarna trupperna öva på isarna på en frusen sjö i närheten av staden. Den 5 februari hade Stenbock förflyttat sig till Osby där ytterligare förband anslöt sig och man hade nu samlat ihop ca 16 000 man. Helsingborg var nyckeln till Skåne och Stenbock hade som avsikt att marschera över Rönneå ner till Kävlingeån och på så sätt skära av danskarnas försörjningslinjer.
Den danska befälhavaren Reventlow insåg allvaret och vände genast om för att möta svenskarna, men när de nådde Ringsjön i centrala Skåne blev Reventlow plötsligt sjuk och fick överlämna befälet till generallöjtnanten Jørgen Rantzau. Rantzau fruktade att man skulle bli inklämda mellan den svenska armén och den svenska garnisonen i Malmö och begav sig därför upp mot Helsingborg. Väl uppe i staden kunde Rantzau få förstärkningar och när han slog läger bestod hans styrkor av 10 000 fotsoldater och 4 000 ryttare. Stenbock fick beskedet om danskarnas avmarsch för sent och fick därför jaga upp till Helsingborg och natten till den 28 februari slog man läger nordöst om staden. Den svenska armén var vid tillfället lika stor som den danska och hade ett större kavalleri, men därigenom också färre infanterister.
[redigera] Slagets gång
På morgonen den 28 februari marscherade Magnus Stenbock söderut mot Helsingborg och när han närmade sig de danska ställningarna formerades armén i slagordning. En tät morgondimma låg över området och dolde de stridande parterna från varandra. När dimman lättade kunde de båda befälhavarna blicka ut över slagordningarna. Den danske befälhavaren såg att den svenska armén utflankarade hans egen på den vänstra sidan och blev då tvungen att snabbt förstärka den. Sitt artilleri hade Rantzau placerat på Ringstorpshöjden och därifrån började han kl 12 beskjuta de svenska trupperna.
Istället för att utnyttja den svaga danska västra flanken vred Stenbock istället hela sin armé åt öster. Detta uppfattades av danskarna som att han försökte omfamna den danska östra flygeln och för att förhindra detta marscherade den längre österut vilket skapade luckor i den danska linjen som sedan inte kunde täppas till. Här i öster, vid Brohuset, stod de första striderna där svenskarna slogs tillbaka och den svenska befälhavaren Burenskiöld togs till fånga. Resterna av den svenska östra flygeln stärkte dock upp läget efter hand och snart började man få ett övertag mot danskarna. I striderna deltog Rantzau personligen, utan en tanke på ledningen av slaget, och han blev så småningom skadad av en kula genom lungan. Samtidigt uppstod ett rykte inom flanken att svenskarna hade omringat dem och anföll dem i ryggen, vilket fick hela ställninget att falla samman och trupperna flydde mot Helsingborg.
Rantzaus frånvaro från fältet blev påtaglig i den danska linjens mitt där de svenska styrkorna börjat gå till anfall. Man hade stora svårigheter att stå emot det svenska framrycket och när de danska trupperna sedan såg hur den östra flygeln tog till flykten rämnade försvaret allt mer samman. De danska elitstyrkorna Gardet och Grenadjärkåren som var utplacerade på kanterna kunde dock förhindra den svenska framryckningen länge nog för att de andra styrkorna skulle kunna dra sig undan, men stora delar av de flyende trupperna höggs ner av det svenska kavalleriet. Nu anföll svenskarna det gap som bildats mellan den danska centern och dess västra flygel. Även här stod danskarna utan befäl, då flankens befälhavare von Dewitz beordrats bort till östra sidan av slaget. Det svenska kavalleriet jagade danskarna på flykten och därigenom blottades Grenadjärskårens sida som därmed blev omringad. Den andra danska elitstyrkan, Gardet, hade redan tvingats dra sig tillbaka och läget blev ohållbart för danskarna. Generalmajoren Valentin von Eickstedt beordrade dansk reträtt.
 |
|
|
[redigera] Efter slaget
Resterna av den danska armén hade sökt sin tillflykt innanför Helsingborgs vallar och Stenbock undvek att anfalla dem då de hade en allt för fördelaktig ställning. Istället belägrade man staden och skickade ett förslag till kapitulation som von Dewitz avvisade. Ett svenskt krigsråd beslutade att de svenska styrkorna var för svaga för en stormning av staden och därför lät man danska armén hållas där inne medan man besköt staden. Den 5 mars lämnade resterna av den danska armén Skåne efter att ha slaktat alla sina hästar och förnaglat sina kanoner.
De danska förlusterna var förödande. Man hade förlorat över 7 500 man i stupade, sårade eller tillfångatagna. De svenska förlusterna blev 2 800 dödare eller sårade. I och med slaget lämnade den danska armén Skåne för att aldrig mer återkomma.
Staden Helsingborg drabbades hårt av slaget, dels på grund av svenskarnas bombardemang, som förstörde stadens bebyggelse, och dels på grund av alla kvarvarande människo- och hästlik som förgiftade vattnet så att en pestepidemi drog igenom staden och kraftigt decimerade dess invånarantal. Det tog ända till mitten på 1800-talet för Helsingborg att återhämta sig från slagets efterverkningar och börja växa ordentligt.
[redigera] Stenbocks kurir
Efter slaget skickade Stenbock sin adjutant, ryttmästare Henrik Hammarberg, till Stockholm för att meddela riksrådet om segern. Hans färd har förevigats av diktaren Carl Snoilsky i dikten Stenbocks kurir.
Utdrag ur dikten:
- Är det den vilde jägarn,
- Som sätter av i sträck?
- Ur stugan tittar bonden
- Med undran och med skräck.
- En mörkblå ryttarkappa
- Som i en blixt han ser,
- Pistoler, älghudskyller --
- En kronans officer.
- Stortidender för visso
- Den för, som har så brått.
- »Gud hjälpe oss, med dansken
- Har säkert slaget stått!»
- En ängslig fråga, vågad
- Av gamle fader Lars,
- Bak den försvunne ryttarn
- I tomma rymden bars.
[redigera] Svenska regementen som deltog i slaget
- Upplands regemente
- Södermanlands regemente
- Kronobergs regemente
- Jönköpings regemente
- Kalmar regemente
- Östgöta infanteriregemente
- Älvsborgs regemente
- Västmanlands regemente
- Närke-Värmlands regemente
- Upplands femmänningsregemente till fots
- Livregementet till häst
- Östgöta kavalleriregemente
- Bohusläns dragonregemente
- Upplands femmänningsregemente till häst
- Västgöta tremänningsregemente till häst
- Skånska tremänningsregementet till häst
[redigera] Se även
[redigera] Källor
- Svenska slagfält, Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom och Gunnar Åselius, Wahlström & Widstrand 2003, ISBN 91-46-21087-3.
- Berömda svenska slag, 1700-tal (1c) - Slaget vid Helsingborg, Hans Högman, 2004-05-09, http://www.algonet.se/~hogman/slb_slag_1700d.htm.
