Stora nordiska kriget

Wikipedia

Slaget vid Poltava

Datum	1700 - 1721
Plats	Norra och mellersta Europa
Utfall	Sveriges tid som dominerande nation vid Östersjön tar slut och ersätts av Ryssland

Stridande

Sverige

Osmanska riket (1710–1714)

ukrainska kosacker

Ryssland

Danmark

Polen

Sachsen

Preussen

Hannover

Befälhavare

Karl XII

Ahmed III

Ivan Mazepa

Peter den store

Frederik IV

August den starke

Styrka

ca 77 000 man när kriget startade, ca 110 000 år 1707 + Osmanska riket la till 100 000 - 200 000

ca 310 000 man

Förluster

ca 200 000 svenskar^[1] varav ca 30 000 dog i strid, och 83 000 osmaner

åtminstone ca 70 000 döda ryssar i strid okänt antal i övrigt.

Stora nordiska kriget
Reinbeck – Pühhajoggi pass – Narva – Düna – Rauge – Errafster – Kliszów – Peipus I – Hummelshof – Krakow – Nöteborg – Saladen – Pułtusk – Nyenskans – Systerbäck – Poznan – Peipus II – Jakobstadt - Posen - Narva – Punitz – Gemäuerthof – Rakowitz – Freden vid Warszawa – Fraustadt – Kalisch – Grodno – Holowczyn – Malatitze – Lesna – Borgå – Veprik – Poltava – Helsingborg – Viborgs fästning – Riga – Köge bukt – Reval – Gadebusch – Kalabaliken i Bender – Helsingfors – Pälkäne – Storkyro – Rilax – Femer bält – Rügen – Stresow – Kristiania – Dynekilen – Strömstad – Fredrikshald – Stäket – Freden i Frederiksborg – Ledsund – Selånger – Freden i Nystad

Stora nordiska kriget är en benämning på det krig som fördes i norra och östra Europa 1700-1721 mellan å ena sidan Sverige, Holstein-Gottorp och 1710-1713 även Osmanska riket och å andra sidan en koalition bestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland (från 1715 även Preussen och Hannover). Kriget avslutades med freden i Nystad 1721.

[redigera] Bakgrund

Kriget hade sitt upphov i ett mot Sverige riktat anfallsförbund mellan Fredrik IV av Danmark, August II av Sachsen-Polen och Peter I av Ryssland. Den danska politiken gick ut på att krossa den med Sverige förbundna holstein-gottorpska makten samt att om möjligt återvinna de förlorade provinserna (Skåne med mera) på den skandinaviska halvön.

I sin strävan att härvid få allierade mötte Danmark kung Augusts planer på bildandet av ett stort östeuropeiskt välde, i vilka förutom försök att öka kungamakten i Polen även ingick idéer om stora landförvärv. Dessa erövringsplaner hade först varit riktade närmast mot Osmanska riket, men då den internationella situationen inte längre gav August hopp om framgång åt detta håll, kom han att vända sig mot Sverige. Ett tredje, mot Sverige fientligt moment var den mot den svenska kronan rebelliske livländaren Johann Patkuls försök att lösrycka Livland från det svenska väldet och därav bilda ett självständigt adelssamhälle. Patkul hade en viktig del i, att Augusts planer verkligen bragtes till utförande, och han spelade en ytterst betydelsefull roll i de underhandlingar, som ledde till förbundets avslutande.

Den tredje parten i alliansen blev tsar Peter, som dock i början inte visade någon synnerlig iver för saken, utan behövde utsättas för kraftig påverkan från August och från Danmark, vilket senare land mycket tidigt hade vänt sig till honom i saken. Från svensk sida företogs inget fientligt steg, som kunnat motivera alliansen; det kan dock påpekas, att Karl XII med fullföljande av sin far Karl XI:s traditionella politik kraftigt understödde huset Gottorp i dess tvister med Danmark.

Sverige
Karl XII av Sverige

Anfallsförbundet
Peter I av Ryssland	August II av Sachsen-Polen	Fredrik VI av Danmark

[redigera] Krigets gång

En rysk karta över striderna under Stora nordiska kriget (ur Stora Sovjetencyklopedin)

För Sverige kom krigsutbrottet i allt väsentligt som en överraskning. Det var August som inledde kriget genom ett stormanfall mot Riga i (februari 1700), vilket dock misslyckades trots en förkrossande numerär överlägsenhet. I mars anfölls det nästintill försvarslösa Holstein-Gottorp av Danmark. Ryssland bröt freden först i augusti samma år och invaderade Ingermanland där man inledde en belägring av Narva.

De första avgörande händelserna framkallades genom Sveriges, Englands, Hollands och Hannovers ingripande - i egenskap av garanter för de rörande Danmarks och Gottorps inbördes förhållanden upprättade traktaterna - mot Danmark. Under det att en kombinerad härstyrka uppträdde i Holstein, visade sig svenska, engelska och holländska flottor i Öresund och möjliggjorde den svenska landstigningen på Själland; denna framtvingade freden i Traventhal, genom vilken Danmark tvangs att utgå ur alliansen, och Sverige kunde nu vända sig mot Östeuropa.

Den svenska segern vid Narva år 1700. Tavla av Gustaf Cederström, 1910

I november 1700 blev tsaren grundligt besegrad i slaget vid Narva, och i juli 1701 utdrevs sachsarna genom slaget vid Düna från svenskt område. Karl XII:s politik och krigföring gick därefter ut på att åstadkomma en grundlig omgestaltning av förhållandena i östra Europa. Under de följande åren arbetade han på

att upplösa den för Sveriges maktställning farliga förbindelsen mellan Polen och den uppåtsträvande, över Sachsens betydande militära och finansiella hjälpmedel förfogande kung August,
att ge Polen en inhemsk kung och
att för framtiden i intim politisk allians förbinda det med Sverige, varpå de båda staternas samlade makt skulle föras mot Ryssland och krossa tsaren.

Ett lyckligt genomförande av dessa planer skulle varit liktydigt med en bestämd svensk hegemoni i östra Europa. Det är också ett utmärkande drag hos Karl, att han konsekvent strävade att rikta Sveriges politik och dess hela energi österut; han avvisade därför bestämt de förslag och försök, som gjordes att åstadkomma fred utan någon grundlig uppgörelse, så mycket mer som dessa freds- och medlingsförslag djupast hade till innebörd att rikta Sveriges politiska intresse åt väster i stället för åt öster.

Karls fälttåg i Polen hade till uppgift att krossa Augusts militära makt; samtidigt arbetade man på att få polackerna att avsätta honom. De geografiska och militära förhållandena i Polen och de egendomliga och invecklade anordningarna i det polska statslivet gjorde, att dessa mål inte kunde så hastigt uppnås.

De främsta händelserna i militärt avseende är

den sachsiska arméns besegrande i slaget vid Kliszów (juli 1702),
det sachsiska infanteriets krossande genom den betydelsefulla erövringen av Thorn (1703) och
kampanjen 1704, genom vilken en ny av August uppsatt armé utdrevs ur Polen, sedan den vunnit en temporär framgång genom Karls sannolikt på grund av en väntad rysk framryckning förorsakade tåg till Galizien.

I politiskt avseende hade situationen karakteriserats genom bildande av konfederationer på ömse sidor, varvid det svenskvänliga partiet hade sin tyngdpunkt i Storpolen, Augusts avsättning, valet av Stanislav I Leszczynski till kung (juli 1704) och den med honom slutna fredstraktaten i Warszawa (november 1705), i vilken Karls idéer om en evigvarande, intim förbindelse mellan Sverige och Polen tydligt framträder. Under tiden hade emellertid tsaren kunnat göra betydande framsteg i östersjöprovinserna; 1702 framträngde han till havet och började vid Nevas mynning anlägga S:t Petersburg och där skapa en sjömakt; 1704 erövrades Narva. Under och genom krigets ansträngningar utvecklades tsarens härskarpersonlighet allt mer, och de väldiga krav kriget uppställde tvingade honom till brutala ingrepp i det ryska stats- och samhällslivet, vilka slutligen ledde till ett våldsamt omdanande, "europeiserande", av detta. Efter 1704 förlägges även för den ryska krigföringen tyngdpunkten till Polen, vartill inte minst den i rysk tjänst inträdde Patkul rått; tsaren förstod att det huvudsakliga avgörandet vore att vänta på denna krigsskådeplats. Vid början av 1706 hotades den svenska ställningen i Polen av ett kombineradt rysk-sachsiskt anfall från två sidor. Detta avvärjdes dels genom Karl XII:s operationer mot Grodno, vilka medförde att den ryska hären illa tilltygad gick tillbaka och med knapp nöd kom undan till Kiev, dels genom Carl Gustaf Rehnskiölds seger i slaget vid Fraustadt 3 februari 1706, där en nyorganiserad sachsisk armé fullständigt upprevs. På hösten samma år inföll Karl XII i Sachsen; han hade förut inte funnit situationen, företrädesvis ur diplomatisk synpunkt, lämplig för ett sådant företag. I freden i Altranstädt 1707 avsade sig August den polska kronan, och ett nytt skede av kriget inträdde nu. Under den tid Karl ännu stod kvar i Sachsen gjordes förgäves försök att förmå honom att inblanda sig i Spanska tronföljdskriget. En viktig episod inträffade dock därigenom att Karl XII med konsekvent hävdande av Sveriges ställning som protestantisk stormakt tvingade Österrike att bevilja religionsfrihet åt Schlesiens protestanter.

På hösten 1707 bröt Karl XII upp ur Sachsen, och vad som nu avsågs var ett avgörande svensk-polskt anfall mot Ryssland, riktat mot själva Moskva. På grund av att Polen ännu inte i sin helhet underkastat sig Stanislaus blev dock dennes stridskrafter upptagna av hemlandets angelägenheter, och den svenska hären fick ensam utföra anfallet mot Ryssland. Genom kringgående rörelser tvang Karl XII ryssarna att utrymma Polen, vilket de efter hans infall i Sachsen besatt; därpå trängde has fram mot Dnjepr och vann därvid segern i slaget vid Holowczyn, vilken öppnade honom vägen till denna flodlinje. Efter ett försök att framtränga genom Severien slog han in i riktningen mot Ukraina, vars hetman Ivan Mazepa övergick till honom. Motgångar hade redan drabbat honom, främst genom att den svenska här, som under Adam Ludwig Lewenhaupt från Livland kommit med förstärkning och förråd, blivit i högsta grad försvagad genom slaget vid Lesna 29 september 1708 och genom att ryssarna förstörde Mazepas huvudstad Baturin och därigenom försvagade kosackernas möjligheter att bispringa Karl XII. Karl XII:s försök att från Ukraina tränga fram i riktning mot Moskva misslyckades, huvudsakligen på grund av hård köld och andra ogynnsamma klimatiska förhållanden. Emellertid vidgades Karl XII:s östeuropeiska planer, i det att han förutom med de ukrainska kosackerna under Mazepa förband med sig zaporogerna och förberedde en förbindelse med tatarerna, vilken tycktes skulle ha till följd ett osmanskt ingripande. Sverige syntes nu skulle framstå som ledare och beskyddare av de polska, ukrainska och tatariska folken, över huvud alla de av ryssarna hotade elementen i Östeuropas politiska värld.

Under de sista krigsåren härjade ryska flottan längs svenska ostkusten i den så kallade rysshärjningen 1719. Planen var att plundra och bränna för att tvinga svenskarna att återuppta fredsförhandlingarna. Det började i juli i Öregrundregionen och bland annat plundrades och brändes Lövstabruk och bara ett fåtal byggnader undgick förödelsen. Sedan drog de sig närmare Stockholm och i augusti 1719 anfölls Stockholms södra skärgård. För att undvika Vaxholm, som vid denna tid var ett starkt fäste, gick istället den ryska hären igenom Baggensstäket (som oftast bara kallas Stäket) söder om Stockholm, och den 13 augusti landsteg drygt sex tusen ryssar vid Stäkets skans. Det var vid detta slag som kallats Slaget vid Stäket som svenskarna under överste Rutger Fuchs fick fienden att vända.

[redigera] Frederna

De nya maktägande i Sverige sökte endast att få fred och fullföljde inte med vederbörlig energi och skicklighet de uppslag som getts i Karls sista tid. Sedan Englands kung lyckats dra över Preussen på sin sida, slöts freden i Stockholm med Hannover 9 november 1719, då Bremen-Verden avträddes mot 1 miljon riksdaler, och freden i Stockholm med Preussen 20 januari 1720, då Pommern söder om Peene samt Usedom och Wollin avträddes mot 2 miljoner riksdaler. Med England hade Sverige trätt i förbindelse för att av detta land, vars regering ur politisk och merkantil synpunkt hyste fruktan för tsarens makt, få hjälp mot Ryssland. Med Danmark slöts freden i Frederiksborg 3 juli 1720, varvid Sverige avstod från förbindelsen med Gottorp, som därefter definitivt miste sin del av Slesvig, avstod friheten från Öresundstullen och betalade 600 000 riksdaler. Förhoppningen att av England få effektiv hjälp mot Ryssland gick inte i uppfyllelse. De försök England gjorde att åstadkomma en stor europeisk sammanslutning mot Ryssland nådde inte till något resultat, särskilt då Preussen inte vågade gå för långt gentemot tsaren. Ryska härjningar på Sveriges kust framtvingade slutligen fullständigt eftergivande på svensk sida, och i freden i Nystad 30 augusti 1721 måste Sverige avträda Livland, Estland, Ingermanland och Viborgs län, men erhöll 2 miljoner riksdaler.

Kriget hade åstadkommit stor utmattning inte bara i Sverige, utan i hög grad även i Ryssland, Danmark och Polen. Dess följder i stort var bland annat den svenska östersjömaktens fall och bildandet av en rysk maktställning vid Östersjön; den preussiska maktens stadgande genom besittningen av Stettin med Odermynningen, Polens ytterligare försvagande genom att Ryssland i stället för Sverige lyckats göra sig till dess protektor; avslutandet av den gamla striden mellan Sverige och Danmark om Öresunds och Kattegatts stränder och uppgörandet av den därmed sammanhängande gottorpsk-slesvigska frågan.

[redigera] Slag under stora nordiska kriget

slaget vid Narva	1700	20 november	_	slaget vid Fraustadt	1706	3 februari
slaget vid Reinbeck	1700		_	slaget vid Kleczk	1706
slaget vid Düna	1701	9 juli	_	slaget vid Kalisz	1706	19 oktober
slaget vid Rauge	1701	5 september	_	slaget vid Holowczyn	1708	4 juli
slaget vid Erastfer	1701	30 december	_	slaget vid Rajovka	1708
slaget vid Kliszów	1702	9 juli	_	slaget vid Malatitze	1708
slaget vid Hummelshof	1702		_	slaget vid Lesna	1708	29 september
slaget vid Pułtusk	1703	21 april	_	slaget vid Poltava	1709	28 juni
slaget vid Saladen	1703	19 mars	_	slaget vid Helsingborg	1710	28 februari
slaget vid Jakobstadt	1704	26 juli	_	slaget vid Gadebusch	1712	20 december
slaget vid Posen	1704	9 augusti	_	slaget vid Pälkäne	1713
slaget vid Punitz	1704	28 oktober	_	slaget vid Storkyro	1714	19 februari
slaget vid Oderbeltsch	1704		_	slaget vid Rilax	1714	27 juli	(sjöslag)
slaget vid Gemäuerthof	1705	16 juli	_	Slaget vid Stresow	1715
Freden i Warszawa	1705