Sophie Piper
Wikipedia
Eva Sophie Piper (även Sophie Piper, född Sophie von Fersen), född 30 mars 1757, död 2 februari 1816; grevinna, hovdam. Dotter till Axel von Fersen d.ä., syster till Axel von Fersen d.y. och sonhustru till Carl Fredrik Piper. Gift 1777 med Adolf Ludvig Piper, älskarinna till Evert Wilhelm Taube.
Hennes skönhet och älskvärdhet gjorde hertig Fredrik Adolf så betagen, att denne 1774 begärde hennes hand. Men hennes far avböjde giftermålsförslaget, möjligen mot sin dotters vilja (jfr dock Crusenstolpes hävdateckning över huset Holstein-Gottorp), och ett senare framkommet förslag om enlevering avstyrdes av hertiginnan Charlotta. 1777 ingick Sophie von Fersen istället äktenskap med dåvarande kammarherren greve Adolf Ludvig Piper (född 1750, död 1795).
1786 blev grevinnan Piper hovmästarinna hos nyss nämnda Charlotta, hertiginna av Södermanland, till vilken hon alltjämt stod i ett förtroendefullt förhållande. Hertiginnan kallar henne i sin dagbok, avfattad i form av brev till henne, den enda vän hon någonsin ägt, och författade 1816 en biografi över henne. I likhet med många av sina samtida bland den högre societetens damer var grevinnan Piper föremål för åtskilligt förtal, och efter sin mans död gjorde hon så liten hemlighet av sitt förhållande till baron Evert Taube, att hon följde honom på hans resa till Tyskland 1798-1799. När Taube därunder avled, i Karlsbad, och grevinnan Piper enligt hans testamente övertog hans kvarlåtenskap, var förtalet färdigt med beskyllningen, att hon skulle ha förgiftat honom för att komma åt hans ägodelar.
1801 övertog hon ledningen av sin bror riksmarskalken Axel von Fersens hushåll. Där fördes stor ståt med en högaristokratisk ton och hållning liksom till trots mot den demokratiska tidsandan, och redan Gustaf IV Adolf hatade familjen och ansåg särskilt grevinnan Piper "farlig", trots att sällskapslivet där var politiskt oskyldigt. Den societet, som samlades där och som ansågs ta sina intryck av grevinnan Piper, blev mycket impopulär bland Stockholms allmänhet, i synnerhet då den i sin förkärlek för de avsatta Holstein-Gottorp:arna med sidvördnad ofta yttrade sig om den hos folket omtyckte tronföljaren Karl August. Rykten om att prinsens liv hotades från detta sällskaps sida började spridas, och efter prinsens plötsliga död (1810) utpekades grevinnan Piper i tryck som den som medelst gift tagit honom av daga. 20 juni 1810 föll hennes bror offer för massans våld i en regelrätt lynchning.
Det berättades, att planer fanns på att även grevinnan skulle få dela hans öde. För att undgå detta lämnade hon, förklädd till mjölkförsäljerska, Stockholm i en öppen båt under storm och regn och fick följande morgon tak över huvudet först på Rydboholm, sedan på Penningby i Roslagen. Med kungens tillstånd erhöll hon dagen därpå en säkrare fristad på Vaxholms fästning, där hon stannade till november månad. En under tiden (på hennes egen begäran) anställd undersökning av en "melerad krigsrätt" gav inget stöd åt de misstankar, som framkastats. Under de dagar, då hon var som mest utsatt för farorna och förtalet, mottog den 53-åriga grevinnan två giftermålsanbud, det ena av Gustaf von Döbeln, vilket föranledde en livlig brevväxling mellan honom och henne hösten 1810. Sedan hon lämnat Vaxholm, var hon bosatt på Löfstad i Östergötland. Skjöldebrand kallar henne "klok, djupsinnig och skön". För sin skarpa tunga och sin maktlystnad var hon i allmänhet mycket fruktad, men hennes trofasta vänskap för hertiginnan, tydligt dokumenterad ur dennas brev till henne, vittnar om en vida bättre karaktär, än samtiden tilltrodde grevinnan.
Om dessa brev se L. Wahlström, "Gustavianska studier" (1914).
