Sverige under vikingatiden
Wikipedia
Denna artikel behandlar Sveriges förhistoria under vikingatiden, det vill säga perioden från omkring år 800 till omkring år 1050.
Innehåll |
[redigera] Källor
Det finns i princip inga skriftliga källor från Sverige, som härrör från denna tid. Det finns dock utländska källor och senare inhemska källor som beskriver förhållanderna under vikingatiden: skildringar föranledda av kristendomens införande, utländska krönikor om vikingatågen, runinskrifterna (som till övervägande del härrör från 1000-talet), landskapslagarna (som i sin bevarade form tillhör 1200-1300-talen, men dock i mycket grundar sig på överlämningar från vikingaperioden), samt i någon mån den isländska och danska historielitteraturen (fastän även den härrör från en senare tid). Ett stort arkeologiskt källmaterial kompletterar dock de bristfälliga skriftliga källorna
[redigera] Samhället och staten under vikingatiden
I det som idag är Sverige levde folken i släktsamhällen, innan småstater bildades. Även lång tid efter att dessa bildats förblev släktbanden av stor betydelse. Det fanns till en början ett flertal mindre bygder som tillsammans bildade ett landskap. I dem hölls makten dels av folket på ting (jämför med landsting), dels av lokala stormän - båda som instanser för rättsskipning.
Då Sveriges samling till en enhetlig stat sannoligt inte blivit fullständigt genomförd förrän under medeltiden kan Sveriges historia i betydelsen svenska statens och svenska statsmaktens först sägas börja då. Det är även ett skäl för att räkna den egentliga svenska historien från och med Vikingatiden.
Den centrala statsenheten var länge mycket svag. Kungen var dess ende sammanhållande representant. Han kunde till landets försvar uppbåda ledungen och även genomföra plundrings- och erövringståg. Dessutom hade han så länge hedendom varade vård om Uppsalatemplet.
I övrigt berodde hans maktställning egentligen bara på att han i sin tjänst hade en fler handgångna krigare i den så kallade hirden, än andra stormän. Han kunde ha den större hären genom avkastningen från Uppsala ödgodsen och de frivilliga sammanskott, som han vid ambulerandet mellan dessa fick från den kringboende befolkningen.
En kunglig riksregering och ett därmed sammanhängande ordnat skatteväsen existerade inte. Skattskyldighet var ett fullständigt främmande koncept för de nordgermanska samhällsbildningarna. Riket var i själva verket bara ett av kungens person sammanhållet förbund av autonoma landskapsmenigheter, som under ledning av lagmän själva på tingen skötte sina angelägenheter (lagstiftning, rättskipning och förvaltning).
En följd av det sätt varpå riket bildats var att kungavärdigheten ansågs bunden vid svearnas kungaätt och att rätten att inom denna välja utövades på tinget vid Mora stenar av de tre uppländska folklanden, kärnan till svearnas rike. De andra landskapen hade sedan att på "eriksgatan" hylla den rättsligt valde. I övrigt var alla landskapen likställda.
Samhällsskicket var jämlikt i den betydelsen att befolkningens huvudmassa bestod av politiskt likberättigade jordägare (bönder). Men bland dessa höjde sig några storbönder som mäktiga jorddrottar över de andra, och en betydande del av befolkningen var trälar. Vikingatågen, som gav perioden dess karaktär, bidrog säkert i hög grad till att de mäktiga blev rikare och att antalet trälar ökade.
[redigera] Vikingafärderna
Till skillnad från de mer allmänna folkvandringar som skedde under folkvandringstiden och som omfattande en mängd olika folk var vikingafärderna en specifik och allmän skandinavisk folkvandring.
I de som skedde västerut medverkade det dåvarande Sverige till en början bara i mindre omfattning och senare endast genom att lämna soldenärer.
Vikingarna från Sverige begav sig istället framför allt söder- och österut. Genom kungliga ledingsfärder till andra sidan Östersjön tog de krigsbyten och lade skatteland ("sysslor") under sveakungens välde.
Det märkligaste svenska vikingaföretaget var dock sannolikt av privat natur. Det ryska riket grundlades sannolikt på 860-talet av Rurik och hans följeslagare (se vidare Rysslands historia).
En med denna riksbildning och därigenom med de svenska vikingatågen sammanhängande företeelse var den rekrytering av det bysantinska väringagardet, som ägde rum från Sverige.
Även söderut grundade ett rike på privat väg av svenska vikingar. Både Sven II av Danmark och Adam av Bremen berättar om den svenske vikingen Olof som grundade ett rike på på Jylland omkring 900. Han efterträddes av sonen Gnupa, senare på 900-talet blev riket erövrat av den danske kungen Gorm och hans efterträdare (se vidare Danmarks historia).
I de statsbildningarna som vikingarna skapade kom de utvandrade vikingarna att relativt snart integreras och förlora sin tidigare nationalitet.
Genom vikingatågen öppnades handelsvägar, och i synnerhet svenskarna tycks ha förstått att utnyttja dem; därom vittnar Birka, Sigtuna och Gotland.
Vikingatågens äventyrsliv framkallade vidare den romantiska miljö där den fornnordiska skaldekonsten med sina guda- och hjältesånger utvecklade sig, och fastän den litteratur som bevarat dess alster är isländsk så har den bevisligen blomstrat även i Sverige.
Slutligen var det genom vikingatågen som Sverige, liksom Danmark och Norge på allvar blev en del av den dåvarande europeiska statsvärlden. Den viktigaste följden av det blev av kristendomen blev införd.
Handels- och vikingafärderna spred nämligen den första kännedomen om religionen till Norden. Tillsammans med bl.a. förbättrat militärt försvar var det ett av medlen att möta de skandinaviska folkens hedniska krigslust. Därför gjorde det hemsökta kristna Europa dessa folk till föremål för kraftig missionsverksamhet.
I själva verket upphörde också vikingatågen samtidigt med kristendomens seger i Norden. Sveriges apostel, Ansgar, kom visserligen hit redan omkring 830. Det kom dock att dröjde omkring 200 år innan kristendomen vann större spridning i landet efter att Olof Skötkonung döpte sig omkring år 1000.
[redigera] Inbördes strider mellan de skandinaviska folken
De nordiska folkens starka livskraft denna tid tog sig inte bara uttryck i vikingatågen, utan också i inbördes strider. Både Sverige och Danmark var redan vid periodens början enade. Även Norge blev enat mot slutet av 800-talet av Harald Hårfager.
Mellan de tre rikena kom det till betydande kraftmätningar. Dessa kan ses som en oreflekterad fortsättning av den samlingsrörelse som låtit landskapen förenas till riken, och så enhetlig som de skandinaviska folkens kultur var är det inte omöjligt att resultatet kunnat bli de tre rikenas uppgående i en gemensam statsbildning.
Men rikenas förmåga till självhävdelse var större än landskapens, och när kampen mellan dem ledde inte till politisk enhet utan blev i stället en orsak till en nationell differentiering.
Den svenska kungalängden under början av vikingatiden är i hög grad förvirrad, men några historiskt styrkta kunganamn finns bevarade, främst tack vare den kristna missionen. Dessa tyder genom ett visst namnskick på att en och samma ätt styrde.
Vid Ansgars första besök i Sverige hette kungen Björn och vid hans andra besök omkring 852 Olof. De isländska källor talar om en Erik Emundsson som var kung från slutet av 800-talet och blev efterträdd av sonen Björn. Denne uppges ha fört en lyckosam regering under 50 år, men enligt Adam av Bremen ska Sverige kort före 935 ha sönderslitits av inre strider.
Det var möjligen under dessa som de av gammalt svensk-götiska områdena Bohuslän och norra Halland kom att hamna under Norge respektive Danmark. Adam berätta också att en Emund Eriksson regerade i Sverige, omkring 960 och antagligen var det denne och inte Björn, som de isländska källorna uppger, som var far till samkonungarna Erik Segersäll och Olof.
Efter den senares död uppträdde hans son Styrbjörn Starke som tronkrävare, förmodligen med stöd av den nyblivne kungen av Danmark, Sven Tveskägg. Troligen var hans syfte att skaffa sig överhöghet över Sverige, men Styrbjörn besegrades omkring 988 vid slaget vid Fyrisvallarna av sin farbror kung Erik. Därigenom kom Erik att lägga Danmark under sig och därmed göra Sverige till Nordens mäktigaste rike.
Denna ställning kunde inte Eriks son och efterträdare, Olof Skötkonung bevara. Sven Tveskägg återvann Danmark; och en del av Norge, som Olof förvärvade genom segern i slaget vid Svolder över Olof Tryggvesson, förlorades när Olof Haraldsson ("Olof den helige") 1015 återupprättade det norska riket.
Den hotande övervikt som Danmark därefter vann under Svens son Knut den store gjorde att Olof Skötkonungs son och efterträdare, Anund Jakob, ingick förbund med Olof Haraldsson. Det räckte dock inte för att hindra Knut att lägga under sig Norge och till och med under en period nästan förlora makten till Knut (bland annat präglades mynt i Sigtuna i Knuts namn och svearna erkände honom som kung). Den för Sverige farliga föreningen av Danmark och Norge kom emellertid att efter hand lösas upp innan de 1047 återigen var helt skilda riken.
Vid periodens slut fanns det därför i den skandinaviska norden tre självständiga kungariken med begynnande nationell differentiering: Sverige, Danmark och Norge. Till Sverige hörde emellertid inte då de nuvarande svenska landskapen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, av vilka de tre förstnämnda lydde under Danmark och det sistnämnda under Norge.
De svenska skattländerna på andra sidan Östersjön hade i och med vikingaandans avmattning gått förlorade. Med Anund Jakobs bror och efterträdare Emund den gamle utslocknade vid periodens slut den dittills regerande konungaätten på manssidan.
[redigera] Litteratur
- Hyenstrand, Åke: Lejonet, draken och korset - Sverige 500 - 1000. (1996) ISBN 91-44-61901-4
| Föregående: Vendel tid |
Sveriges förhistoria |
Nästa: Äldre medeltid |
