Tänder
Wikipedia
Tänder, hårda organ i munnen, avsedda för att tugga eller bita. Tanden består av en krona som är den övre synliga delen av tanden och en rot som är den nedre delen av tanden och som fäster i tandköttet. De tre olika lagren består ytterst av emaljen som är kroppens hårdaste vävnad, under denna finns tandbenet (dentin) som utgör den största delen av tanden och därunder pulpan som är försedd med blodkärl och nerver via rötterna. Rötterna är klädda med tandcement som gjuter fast tänderna i parodontalfibrerna för att hålla tanden på plats i käkbenet.
Människan har 20 mjölktänder som man tappar som barn, och 32 permanenta tänder. Däggdjuren har framtänder (incisor), hörntänder (canine), premolarer (främre kindtänder) och molarer (bakre kindtänder).
Läran om tänder kallas odontologi. Läran om tandreglering kallas ortodonti.
Efter ett internationellt system namnger man tänderna med siffror. Höger överkäke motsvaras av siffran 1, vänster överkäke av siffran 2, vänster underkäke av siffran 3 och höger underkäke av siffran 4. Därefter lägger man till siffran som motsvarar den tand det är frågan om.
Tand nummer 28 är exempelvis vänster överkäkes sista tand, det vill säga den tredje molaren (visdomstanden).
Man kan även utvidga tvåsiffersystemet med siffrorna 5-6-7-8 för respektive mjölktänder, så att "61" motsvarar vänster överkäkes framtand för barn med mjölktänder.
Efter ett äldre system sätter man plus framför överkäke och minus framför underkäke, och kallar dem efter latinets vänster (sinister) och höger (dexter).
Innehåll |
