Vikare
Wikipedia
| ?Vikare Status i världen: Livskraftig (lc) Status i Sverige: Missgynnad |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Rovdjur Carnivora |
| Familj: | Öronlösa sälar Phocidae |
| Släkte: | Phoca |
| Art: | Vikare P. hispida |
|
|
|
| §Phoca hispida Auktor: Schreber, 1775 |
|
 utbredningsområde
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Vikare (Phoca hispida), eller vikarsäl, är en säl som är storleksmässigt lite mindre än knubbsälen. Djuret lever i Norra Ishavet och är där sälarten med största antal individer. Underarten östersjövikare förekommer i Bottenviken och Finska viken. Två underarter lever i sjöar med sötvatten.
Innehåll |
[redigera] Utseende
Vikarsälen är i genomsnitt 120-190 cm lång och kan väga upp till 100 kg. Hannen är lite större än honan. Sälen har grå päls med mörka fläckar, ibland tydligt runda men ibland knappt skönjbara.
[redigera] Levnadsstil
Vikaren lever mest ensam och bildar inga flockar. På vintern skrapar den med labbarna ett hål i istäcket för att få luft. Huvudsaklig använder djuret befintliga hål och börjar inte själv med bygget. I närheten av hålet gräver honan ibland en grotta i snön där hon föder sina ungar.
Födan består huvudsakligen av fisk som inte är större än 20 cm. Vanligtvis dyker djuret två till fem minuter men vid fara kan vikaren stanna under ytan i 45 minuter innan den behöver ny luft. Vid dykning når den ett djup på nästan 90 meter.
Honan diar ungarna bara tre till sex veckor. Kutarna lär sej tidigt att simma, vilket är nödvändigt på grund av det stora hotet från isbjörnar och fjällrävar. Undviker vikaren alla faror kan den bli 35 år gammal.
[redigera] Underarter
[redigera] Atlantisk vikare (P. h. hispida)
Ungefär 7 miljoner vikare lever i Arktis. De blir jagade för pälsen och tran men de är mindre nyttiga för jägare än sälarter som lever i flockar. För isbjörnen är vikaren troligtvis det viktigaste bytesdjuret, men skyddsåtgärder för isbjörnen hjälper också vikaren.
En atlantisk vikare är 130 till 150 cm lång och 35-125 kg tung. Pälsen är gulgrå med osymmetriska prickar.
[redigera] Östersjövikare (P. h. botnica)
Under 1800-talet fanns det några hundra tusen vikare i Östersjön. Genom jakt kom arten nästan att utrotas. Också efter inriktning av skyddsåtgärder gick antalet individer tillbaka. Det skedde troligtvis på grund miljögifter som förorsakade fortplantningsstörningar. Nu finns det omkring 5500 vikarsälar i havet. Beståndet ökar i Bottenviken men i de södra delarna är stammen tämligen svag delvis på grund av de milda vintrarna.
[redigera] Saimenvikare (P. h. saimensis)
Vikarsälarna i Saimen ställdes 1955 under skydd. På grund av jakt och utsläpp av kvicksilver var underarten med bara 180 individer nästan utdöd. I dagens läge ökar beståndet med 2% per år. Nu lever omkring 250 vikare i sjön.
[redigera] Ladogasäl (P. h. ladogensis)
I Ladoga består faran för vikaren i huvudsak av miljögifter. Många djur fastnar också i fiskenät och dör därefter. Från och med 1980-talet råder absolut skydd för djuret, men eftersom fiskare i sälen ser en konkurrent blir den ibland illegalt jagad. Idag lever omkring 5000 vikare i sjön.
[redigera] Status
Vikaren är upptagen på Röda listan i Sverige: NT (missgynnad).
