Visigoter

Wikipedia

	Det saknas källhänvisningar i den här artikeln.
	Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln.

Visigoter, ibland även Västgoter, (lat. visi'gothi, visigothæ) är ett av de två gotiska folk som första gången nämns år 291. De kallades då Tervingi (skogsbor), och betecknades som en utbrytargrupp, medan de övriga, ostrogoterna, inte nämns vid namn förrän omkring 100 år senare. Den omkring 390 skrivna Notitia dignitatum kallar visigoterna för Vesi, vilket är deras självbenämning och betyder "de goda" eller "de ädla". Det var först Cassiodorus som lade till efterleden och började kalla dem visigoter, med vilket han menade "västgoter". Han hittade helt enkelt på ett namn som likt ostrogoternas kunde ange ett väderstreck. ^[1]

Innehåll

1 Visigoterna som Roms allierade
2 De självständiga visigoterna
3 Sociala förhållanden i de visigotiska rikena
4 Se även
5 Referenser

[redigera] Visigoterna som Roms allierade

Hunnerna erövrade östgoternas rike 375 och visigoterna valde då att hellre fly till Romarriket än att underordna sig deras styre. Romarna tog dock motvilligt emot sina sedan mittan av 300-talet kristna bröder och behandlade dem så illa att de gjorde uppror. Detta slutade med en katastrof för romarna när visigoterna besegrade dem i slaget vid Adrianopel och själva Konstantinopel svävade ett tag i fara. Men sedan Theodosius 379 blivit kejsare lyckades han genom kraft och klokhet lugna visigoterna och faktiskt vinna en allians med den gamle romarfienden Atanarik, som lämnat Siebenbürgen och efter Fritigerns död fått en slags ledarställning. Så länge Theodosius regerade utgjorde sedan visigoterna såsom foederati en slags buffert mot andra barbarfolk, medan enskilda medlemmar av folket också fick anställning i hären eller runt om i rikets förvaltning. Därigenom hotades emellertid goternas nationella sammanhållning, och år 395, efter Theodosius död, valdes Alarik I till kung av en grupp goter som kallade sig "Vesi", detta namn utvecklades sedan till "visigoter".

Under Alarik påbörjades ånyo de västliga goternas kamp mot det romerska riket vilket ledde till Roms intagande och besättandet av södra Gallien (det så kallade Tolosanska riket) under Ataulf, Wallia (415-418) och Theoderik I (418-451). I de flesta sammanhang kom dock goterna att uppträda som foederati (exempelvis mot vandalerna), och spelade i denna egenskap en mycket viktig roll vid Aëtius seger över Attila vid Katalauniska fälten år 451, varvid kung Teoderik I stupade och Attilas framryckning i Europa stoppades. Som en bieffekt kom också den andra halvan av goterna, ostrogoterna, att därigenom befrias från hunnersk överhöghet.

[redigera] De självständiga visigoterna

Under förvirringen vid västromerska rikets fall år 476 frigjorde sig visigoterna helt från beroendet av Rom, under ledning av Theoderik I:s son Eurik, konsoliderade sitt välde i södra Gallien och erövrade större delen av Spanien. Euriks son Alarik II (484-507) besegrades 507 av den frankiske kungen Klodvig varefter det visigotiska väldet huvudsakligen blev ett spanskt rike ("riket Toledo"). Riket kom under Roderik II (710-711) att krossas av araberna - om detta, se artikeln Spaniens historia.

Den muhammedanske ståthållaren Musa fullbordade Afrikas underkuvande och sände år 711 sin beprövade fältherre Tarik till Spanien. Denne besatte den branta höjd, då kallad Calpe, som alltsedan dess bär erövrarens namn, Tariks berg (Djebel-al-Tarik, varav Gibraltar), och påträffade Roderich (västgoternas härskare) vid Salada, inte långt från Cadiz (nordväst om Xeres de la Frontera). Striden rasade den 25 och 26 juli. Enligt sagan pågick den en hel vecka. Förmodligen avgjordes den genom förräderi till halvmånens fördel. Därmed följde västgotarikets fall. Roderich stupade, och hans folk betedde sig till den grad fegt, att ingen gotisk här ånyo vågade ställa sig i inkräktarens väg. På så sätt kunde muhammedanerna intaga den ena staden efter den andra. De missnöjda och förtryckta, framför allt judarna, gick dem till mötes och öppnade portarna. Endast högt uppe i Norden, i de asturiska bergen, förmådde de kristna hålla sig kvar. Troligen skulle de ha dukat under och erövringen redan nu utbrett sig över Pyreneerna, varvid muhammedanerna funnit frankernas rike splittrat av inre söndring, om inte Tarik och Musa hade blivit oense med varandra. Nu blev istället den muhammedanska hären kallad tillbaka. I förtid förlamades det stolta, lysande riket av sitt inre tärande onda, den världsliga och andliga aristokratin. För dessa båda makter dukade - nedåt - de frias klass under, medan - uppåt - kronan ej förmådde vinna tillräcklig styrka och stadga. Västgoterna utvecklade privaträtten först bland germanerna, men lyckades aldrig skapa en varaktig författning.

Källa: Världshistoria, band II. Utgiven av Hans Hildebrand, Harald Hjärne och J. von Pflugk-Harttung. Buchdruckerei Otto Regel GmbH, Leipzig 1921. Artikeln författad av Prof. Dr. J. von Pflugk-Harttung, Geheimer Archivrat vid Geheimes Staatsarchiv, Berlin.

[redigera] Sociala förhållanden i de visigotiska rikena

Efter bosättningen i Gallien och Spanien erhöll visigoterna två tredjedelar av jorden där, och förblev länge en från den romerska befolkningen åtskild folkgrupp eftersom giftermål dem emellan var förbjudna i lag. De två folken hade också skilda lagar - romarna levde under lagar fastställda av Alarik II (ett sammandrag av den romerska rätten, kallat Breviarium Alarici), visigoterna levde under gotiska rättssedvänjor (antagligen kodifierade under kung Reccared I (586-601) under namnet Antiqua). Goterna dömdes i första hand av särskilda kungliga domare, den högre domsrätten utövades däremot av gemensamma sådana, hertigar (duces) i provinserna och under dem grevar (comites) i grevskapen (civitates). Till skillnad från förhållandet i östgotariket (se Theoderik den store) var den romerska befolkningen underkastad krigstjänstskyldighet. Detta blev det första steget mot en sammansmältning mellan folken.

Bland goterna hade ursprungligen funnits en bördsadel, vilken dock försvann efter erövringarna, och istället uppkom en kunglig tjänstadel i vilken på grund av den gemensamma krigstjänstskyldigheten både romare och goter ingick. I samband med detta genomgicks en betydande social ombildning. Liksom hos andra germanska folk hade hos visigoterna folkets huvudmassa utgjorts av "folkfria", och vid bosättningen hade dessa erhållit egen jord, men i Gallien och Spanien hade under romartiden jorden till största delen varit uppdelad i stora egendomar tillhöriga adliga (senatoriska) släkter och med en talrik ofri befolkning. De inträngande visigoterna bibehöll till en stor del dessa jordförhållanden och den nya tjänsteadeln, vare sig av romanskt eller gotisk ursprung, blev innehavare av de gamla jordegendomarna eller av nya sådana som bildades genom tilldelande av kronogods. Vid sidan av dessa kunde inte de små fria jordegendomarna bestå, och medan å ena sidan de mäktigare visigotiska släkterna sammansmälte med de gamla romerska adelssläkterna till en härskande adel, sammansmälte å andra sidan massan av de folkfria visigoterna med den "höriga" romerska befolkningen till en samhällsklass som stod i stort beroende (eller var rent ofri) till de stora andliga eller världsliga makthavarna.

Hur drastiskt de folkfrias antal minskats visas av kung Vambas (672-680) påbud att 9 av 10 trälar skulle vara krigstjänstskyldiga - de folkfria hade tidigare varit basen för krigsmaktens personaltillgång. Denna utveckling, som i det Frankiska riket skulle ge upphov till feodalismen, försiggick tidigare i Västgotariket men ledde inte till en fullständig feodalisering eftersom egendomarna inte tog formen av län. Den genom de sociala förändringarna påbörjade sammansmältningen mellan folkgrupperna visigoter och romaner fullbordades efter att visigoterna under kung Reccared konverterat från arianismen till katolicismen, och till följd av detta kunde kungarna Kindasvind (641-652) och dennes son Reccesvind (652-672) genomdriva en gemensam lag, Lex visigothorum, och Reccesvind upphävde också förbudet mot blandade äktenskap. Eftersom den romanska befolkningen var betydligt talrikare än den gotiska kom den romanska kulturen också att i större grad forma den efterföljande kulturen. Lex visigothorum var i huvudsak grundad på den romerska rätten och visigoterna utbytte sitt språk mot det av den romerska befolkningen talade vulgärlatinet vilket förändrades (se spanska).

Även om riket och befolkningen förändrades bibehöll det till sitt fall namnet Goternas rike (lat. Regnum gothorum).