Diskussion:ADHD

Wikipedia

Hej! Jag undrar om det finns likheter mellan Mano Depressiov sjukdom och ADHD hos vuxna? Är det någon som känner till detta?

Mvh/Barbara Gahmberg epost:barbaragahmberg@hotmail.com

Hej!

ADHD är ett medfött tillstånd, som innebär att barnet har svårt att koncentrera sig på en uppgift om det är utsatt för för många stimuli. Barn med ADHD har svårt att sortera ut vad som är viktigt och koncentrera sig på det viktiga. Samtidigt är det så pass mycket go i dessa ungar att de betraktas som hyperaktiva jämfört med jämnåriga. Konstant hög fart, för hög fart, vilket lätt leder till olyckor. De behöver därför under uppväxten en socialt väl strukturerad miljö med få störningar, vuxenledning i konsten att komma ihåg att "se sig för" för att minska olycksrisken. Både för barnet självt och för omgivningen. Barnet självt kan p g a sin ålder och omgonad inte förstå varför det råkar bli så många splasch, bom och bang runt omkring dem. Beroende på barnets förmågor och oförmågor behöver dessa åtgärder vara mer eller mindre omfattande. Barn med mycket svåra besvär kan behöva gå i liten klass i skolan. Ett fåtal barn är hjälpta av och behöver lågdoserat amfetamin-liknande läkemedel. Efter den mest tillväxtintensiva perioden behövs oftast inte dessa läkemedel mer.

Mano-depressiv (eller bipolär) sjukdom är till skillnad från ADHD ett tillstånd relaterat till individens stämmningsläge, som växlar mellan djupaste depression och "topp-speedade" maniska faser. En del människor med denna sjukdom har bara den ena formen. Tillståndet, som antas i hög grad vara ärftligt, bryter ut i tidig vuxenålder och är sedan bestående. Utan behandling är det en mycket allvarlig sjukdom med hög självmordsrisk. Trots att det är vuxna människor som drabbas, så inser de inte att deras upplevelser är en följd av sjukdomens inverkan på tankarna och känslorna. Det hjälper inte att varken anhöriga eller vårdpesonal säger att världen och människan och hennes liv inte är kolsvart, värdelöst och utan mening under depressiv fas. Strukturen i den deprimerades syn är helt förvänd, dag blir natt och alla handlingar upplevs som meningslösa. Anhöriga ser då sin anförvant sova bort hela dagarna för att sen under vaken tid gra inget eller nästan ingenting annat än sitta still och tänka på "eländet", verkligt eller uttänkt som möjligt. Barn med ADHD kan naturligtvis bli nedstämda eller deprimerade, men det rör sig då om en psykosocial reaktion på vardagliga svårigheter.

Under maniska faser däremot upplever den mano-depressivt sjuke att absolut ingenting är omöjligt. Omgivningen kan iaktta de mest fantastiska aktvitetsutbrott, som vara allt fler under dygnets timmar. Den sjuke kan slutligen vara aktiv dygnet runt och visserligen i en frenetisk "hyperaktivitet", men hela tiden med en allt eftersom minskad brist på organisation och orientering i den verklighet där familj, vänner, bekanta och arbetskamrater befinner sig. Under sådana här faser kan den sjuke skänka bort allt vad han äger och har i övertygelsen om att det är oerhört viktigt att vara 'snäll' för då kommer alla andra att bli lika 'snälla' och alla 'elaka' att utplånas från jordens yta. Produktiviteten kan vara extremt hög, men under "toppläge" i en mani så framstår produkterna som alltmer obegripliga. Tavlorna blir inte färdiga, musikstycken bara fragment, familjen en utmattad skara störande ljudinslag och andra bilister definitivt i vägen för den som önskar köra bil om inte till månen så i alla fall till Sydpolen non-stop. På en tank med ett eget uppfunnet bränsle. I dessa situationer är även puls och blodtryck svårt förhöjda, den sjuke har inte tid att blinka, inte tid att äta och är sällan medveten om att han/hon är tämligen ensam om att se världen och livet just så här. I inledningen av en manisk fas uppfattas personen ofta som en jovialisk, trevlig festprisse. Utan behandling utvecklas en helt alltmer frenetisk aktivitet, som bara kan brytas med läkemedelsbehandling. Tillståndet är då mycket likt ett psykotiskt tillstånd, vilket ADHD-drabbades hyperaktivitet inte är. ADHD-barnens brist på förståelse är alltså en fråga om barnets unga år och oförmååga att förstå. För den mano-depressivt drabbade rör dig sig om en under skov i sjukdomen en total brist på insikt i att det upplevda är sjukt, trots att det är vuxna som drabbats och kan förstå bara de inte vore sjuka.

Den bipolära, manodepressiva sjukdomen måste behandlas förebyggande med läkemedel under livstiden för att förhindra nya skov (faser) av sjukdomen. Läkemedlet man använder är Litium. Under mycket djupa depressiva faser är enda möjligheten att bryta depressionen en elektrokonvulsiv behandling, vilket utförs så att patienten under narkos utsätts för en serie svaga elektriska impuls mot hjärnan, liknande små "normala" epileptiska anfall. Detta bryter då depressionen. Motsvarande behandling till ett ADHD-drabbat barn (eller en vuxen med syndromet) är helt utan funktion eftersom det är andra centra i hjärnan som är berörda vid ADHD.

Trots de snarlika symtomen så är dessa bägge tillstånd av helt olika art.

Innehåll 1 Vuxna 2 Obotlighet saknar grund i Socialstyrelsens kunskapsöversikt 3 Jämförelse med hörselnedsättning motsäger definitionen av ADHD 4 Begreppsförvirring 5 Obotlighet saknar fullständig grund i Socialstyrelsens kunskapsöversikt 6 Kontrovers 7 Kändisar 8 Diagnos 9 Källhänvisningar

[redigera] Vuxna

Skulle det gå att göra texten (ännu) mindre inriktad på barn? Nuförtiden skulle jag vilja påstå att det är ganska vanligt att vuxna både diagnostiseras och behandlas med läkemedel - ADHD är inte längre ett "barnfunktionshinder". Någon? /Xmsm 6 oktober 2005 kl.04.47 (CEST)

Kanske kan du lägga till att för många människor ställs inte diagnoserna förrän i vuxen ålder. Ingen drabbas ju av ADHD etc som vuxen, utan den som får diagnosen då har haft sina funktionshinder sen barndomen. Men utan någon särskild anpassning av varken miljö eller skolgång. Det önskade är ju att tidigt upptäcka tillståndet för att funktionsnivån i vuxen ålder ska vara mindre eller inte alls påverkad. Det är ju mest en fråga om ett tillstånd som under barndomen kan ställa till betydande svårigheter och fördröja utvecklingen för barnet till vuxen. Obehandlat så kvarstår ju ju besvären upp i vuxen ålder och ställer till fortsatta svårigheter, men då inte i utvecklingshänseende utan i stället rent psykiatriskt och psykosocialt. Mänga av de människor som fått diagnosen (och behandling) som barn lever ju besvärsfritt i vuxen ålder. Därav den starka fokuseringen på tillståndet hos barn. För dem som får diagnosen först som vuxna är det ju mest en fråga om bättre sent än aldrig. Kanske kan du lägga till en egen rubrik och ett avsnitt för ADHD-diagnos i vuxen ålder. Agneta 6 oktober 2005 kl.06.17 (CEST)

Hej jag är en 44 årig man som nu äntligen fått diagnosen ADHD och som nu får Concerta bara efter 1 veckas medicinering dvs innan min egentliga dosering är inställd började jag märka förbättringar. Mvh Michael

[redigera] Obotlighet saknar grund i Socialstyrelsens kunskapsöversikt

I artikeln sägs nu:

Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att symptomen lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen "tillfrisknat" eller är "botad". ADHD har han eller hon hela livet, det är ett medfött tillstånd med typiska funktionshinder. Man kan jämföra med en medfödd hörselnedsättning, som ju inte växer bort även om ett hörselskadat barn får hörapparater och andra hjälpmedel och lär sig andra stratergier för kommunikation än att lyssna. När man kommit fram till vad som är fel kan barnet få den hjälp det behöver, till exempel hörapparat, ljuddämpande takplattor i klassrummet eller skriftliga instruktioner istället för muntliga. Barnet och dess familj lär sig vad de kan göra precis som alla andra och när det behövs någon särskild hjälp. Svårigheterna minskas och en person som träffar den nu vuxna personen med hörselnedsättning kanske inte märker av funktionshindret. Men hörselnedsättningen i sig har inte försvunnit, personen är inte "botad" eller "tillfrisknad" men kan hantera de flesta situationerna i livet. ADHD-barnen kan uppfattas som högljudda, störande, besvärliga eller bråkiga, vilket de ofta blir då vardagen är normalt ostrukturerad. För att hantera sin oförmåga till koncentration måste miljön rensas på störande egenskaper i närmiljön, schemat i skolan måste vara tydligt, antalet lärare och kamrater begränsat och alla instruktioner anpassade till vad som krävs för den aktuella uppgiften. I takt med att barnen blir äldre så kan de utveckla egna stratgier för att hantera sin vardag utan att funktionsnedsättningen påverkar livet negativt.

Detta bör ställas mot Socialstyrelsens kunskapsöversikt, angiven som referens i artikeln, där det anges:

När det gäller hyperaktivitetssyndrom med samtidig uppmärksamhetsstörning

(DSM-IV) finns epidemiologiska studier från olika typer av samhällen.

Dessa studier anger prevalenssiffror i storleksordningen 2–5 procent

när det gäller barn i skolåldern

Det finns flera prospektiva långtidsstudier av patienter som behandlats för

ADHD men bara ett fåtal populationsbaserade studier. Studierna visar att

symtomen på ADHD ofta klingar av med stigande ålder, och i sena tonår

har ungefär hälften av dem som fått diagnosen i barndomen upphört att

fylla diagnostiska kriterier för någon psykisk störning.

Då kunskapsöversikten inte tar ställning för någon särskild orsak till ADHD och jämför tillståndet med högt blodtryck

De enskilda komponenterna, uppmärksamhet, aktivitet och impulsivitet

går tillbaka på egenskaper som sannolikt är kontinuerligt fördelade i

befolkningen. Det är dock okänt om fördelningen av dessa egenskaper i

befolkningen är normal eller sned. Kriteriesammanställningen i diagnossystemen

strävar mot kategorisk, entydig klassifikation i syfte att identifiera

de barn som behöver hjälp. Problemet att avgränsa diagnostiska

grupper i kontinuerliga fördelningar är inte unikt för ADHD utan gäller

även en lång rad andra tillstånd som t.ex. högt blodtryck, depression och

diabetes.

vilket man är botad från om man inte längre lider av det, kan påståendet "ADHD har han eller hon hela livet", oavsett uppvisade symptom, inte försvaras med kunskapsöversikten som utgångspunkt. Antingen bör källor som stöder en tolkning att ADHD är livslångt tillföras eller också bör artikeln anpassas till vad som Socialstyrelsens kunskapsöversikt ger stöd för. --81.233.252.253 31 maj 2006 kl.23.06 (CEST)

Jag tycker som jag har skrivit ovan: Tillståndet är livslångt i den meningen att det är medfött, men symtomen kan bli betydligt mindre besvärande i vuxen ålder. Detta om den enskilda under hela sin barndom fått de särskilda och specifik stöd som tillståndet behöver. Det allrs flesta får inte det stödet och den anpassningen. Och där har vi troligen svaret på varför så många av de intagna på kriminalvårdanstalterna uppfyller samliga kriterier för att få diagnosen. Vården av dessa vuxna är idag kraftigt underdimensionerad, inom kriminalvården närmast obefinlig. Precis som den varit under de drabbades barndom. Den särskilda omsorgen om dessa barn är A och O för att vi ska kunna säga att symtoen klingar av med åren. Det gör de enbart om omrgen fungerar under barndomen.Agneta 1 juni 2006 kl.00.32 (CEST)

Diagnosen ADHD är en ren beteendebeskrivning, en, så gott det går, strikt karaktärisering av barn med utpräglade problem i skolsituationen, primärt för deras egen del, men också sekundärt som störningsmoment i klassrumsundervisningen, en del av DSM-IV diagnosen är tex "(c) often does not seem to listen when spoken to directly", vilket är nog så besvärligt för klasskamraterna, som för den tilltalade eleven. Som framgår av Socialstyrelsens kunskapsöversikt faller mellan 2 och 5 procent av sjuåringarna in under det beskrivna beteendet.

Så långt är saken klar och enkel. Vad som sedan tillkommer utanpå beteendet och mängden barn som uppvisar detta, är frågan om teorier om särskilda orsaker till det uppvisade beteendet. Det kan noteras att artikeln inte redovisar någon särskild orsak, och det gör inte heller Socialstyrelsens kunskapsöversikt, men rent kommunikativt är det överhuvudtaget inte meningsfullt att använda ordet "ADHD" och frasen "barnet har ADHD" till att mena "en specifikt definierad särskild sorts skolproblemskapande beteendestörning" respektive "barnet uppvisar en specifikt definierad särskild sorts skolproblemskapande beteendestörning", utan det är endast genom att ha en särskild teori om orsaken i åtanke, det hela är en följd av den bakomliggande orsaken P, som det kan bli meningsfullt att använda ordet och frasen.

Det faktum att Socialstyrelsen gett ut en kunskapsöversikt om ADHD pekar snarast på att de ansvariga personerna inom "huset" (som Lars H Gustavsson formulerar sig) tror att det finns en specifik orsak P till ADHD, och att de alltså använder ordet "ADHD" och frasen "barnet har ADHD" när de avser att säga "en specifikt definierad särskild sorts skolproblemskapande beteendestörning till följd av den bakomliggande orsaken P" respektive "barnet uppvisar en specifikt definierad särskild sorts skolproblemskapande beteendestörning till följd av den bakomliggande orsaken P".

Om Socialstyrelsens ansvariga tror att denna orsak P är medfödd och livslång, skulle de kunna ge uttryck för den åsikten med orden "Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att symptomen lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen 'tillfrisknat' eller är 'botad'. ADHD har han eller hon hela livet, det är ett medfött tillstånd". Men för att den åsiktsyttringen ska bli begriplig för utomstående behöver det specificeras någonstans i sammanhanget vilken den bakomliggande orsaken P antas vara, då frasen ju i själva verket betyder Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att de specifikt definierade skolproblemskapande beteendestörningar av särskild sort som orsakas av den bakomliggande orsaken P lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen 'tillfrisknat' eller är 'botad'. Den bakomliggande orsaken P som leder till den specifikt definierade särskilda sorts skolproblemskapande beteendestörning vi här talar om har han eller hon hela livet, det är ett medfött tillstånd

Artikeln anger nu endast Socialstyrelsens kunskapsöversikt som källa och där redovisas inte någon teori om vilken bakomliggande orsak P som Socialstyrelsen tror ligger bakom symptomen ADHD. Det förefaller troligt att Socialstyrelsen tror att "ADHD är livslångt" enligt någon teori om att orsaken är P, men vilken teori är inte känt. Artikeln bör kompletteras med källa där den av Socialstyrelsen antagna orsaken P redovisas, annars är det inte rimligt att redovisa att ADHD är obotligt.

När den antagna orsaken P väl redovisats kan vidtas undersökningar om vilken forskning som stöder respektive motsäger teorin om P, och sådana resultat bör självklart redovisas i artikeln, men först och främst måste artikeln kompletteras med en uppgift om vilken teorin är. Att döma av den engelska artikeln finns det ingen falsifierbar teori om någon bakomliggande orsak P, och om Socialstyrelsen inte kan prestera en sådan kan de inte med fog hävda att ADHD är obotligt, med det är en mycket senare fråga. Först: Antingen svaret på frågan "Vad är P?" eller också en omedelbar strykning av obotlighetspåståendet i artikeln.

(Att det har mycket liten betydelse i sammanhanget vad olika lekmän har för några teorier är väl självklart, det är endast genom metodologiskt sund klinisk forskning som uppställda, falsifierbara, teorier kan prövas. Analyser av redovisade resonemang och resultat är däremot något som alla, lekmän som fackmän, kan ägna sig åt.) --81.233.252.253 1 juni 2006 kl.21.29 (CEST)

Det var rejält mycket ur ett märkligt perspektiv på hälsa och sjukdom. Om du börjar med at tänka efter hur många sjukdomar som har känd orsak och hur många som inte har det, så kanske det klarnar i frågan om 'botbarhet' kontra 'obotligt'. Skala däremellan finns faktiskt. Och så är det ju också så att även om man känner en sjukdom eller ett funtionstillstånd orsak, så kan ju botemedel saknas. Men kanske kan man lindra. Sen är ju alla barn unika och ADHD-tillståndet likaså. Du verkar inte inse att det finns en gråskala mellan svart och vitt. Just när det gäller barn är det viktigat att ha i åtanke.

En annan sak, som saknas i din diskussion ovan i sökande efter "bevis" om orsaken eller sanningshalten i tillståndens existens över huvud taget, är det självklara faktum att detta tillstånd, lika lite som andra tillstånd är begränsade till arbets- eller skoltid. Barnen som har en neuropsykiatrisk störning med funktionsnedsättningar i olika hänseenden har ju dessa även på ledig tid. Tillståndet är inte, som du påstår ovan, ett tillstånd som enbart ställer till svårigheter för barnet i skolan. Barn med ADHD har alltså besvär också på fritiden. Deras problem är inte bara ett problem för skolan.

Diskussioner av den här karaktären hör hemma i seminarierum, vid offentliga disputationer. Samt kanske i domstolar och insändare. Fat i de bägge sistnämnda skulle man bli beskuren. i de förstnämnda underkänd. Det hjälper inte att dränka barnens problematik i ord. Det för inte heller forskningen inom barnneuropsykiatri framåt. Fast det är ju inte det som är ert intressse. Hur har du/ni bägge tänkt bota dessa personlighet? Agneta 2 juni 2006 kl.07.09 (CEST)

Om någon, Socialstyrelsens ansvariga eller skribenter på Wikipedia, yttrar frasen

"Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att symptomen lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen 'tillfrisknat' eller är 'botad'. ADHD har han eller hon hela livet, det är ett medfött tillstånd"

i avsikt att uttrycka

Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att de specifikt definierade skolproblemskapande beteendestörningar av särskild sort som orsakas av den bakomliggande orsaken P lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen 'tillfrisknat' eller är 'botad'. Den bakomliggande orsaken P som leder till den specifikt definierade särskilda sorts skolproblemskapande beteendestörning vi här talar om har han eller hon hela livet, det är ett medfött tillstånd

avslöjar vederbörande ganska mycket om vilket teori om den bakomliggande orsaken P som omhuldas, nämligen den att P är oåtkomligt för medicinska ingrepp, varken åderlåtning, penicillinkur eller hjärnkirurgi hjälper mot P. Det är ett väldigt starkt antagande, allra mest troligt för starkt. Om forskningen hittar en bakomliggande orsak P kommer mest troligt denna att vara tillgänglig för behandling. Om forskningen aldrig hittar en orsak P måste världen nöja sig med en rent operativ definition, alltså ADHD utan teori om orsaken, antingen uppvisar barnen problemskapande störningar, eller också gör de inte det, och i det läget kan inte obotlighet hävdas. Det förhållandet att anpassad pedagogik och/eller medicinering (Ritalina) lindrar problemen för de barn som uppvisar störningen förringas alldeles i onödan genom att hävda en teori om en oåtkomlig bakomliggande orsak, men delvis verksamma åtgärder är ju ett hot mot antagandet om obotlighet, så det är naturligt att åtgärderna förringas i sammanhanget. (Det mest troliga är att forskningen kommer att hitta flera olika orsaker, P1, P2 och P3, av vilka någon kan förbli oåtkomlig för behandling under mycket lång tid, men det är ren spekulation.) --81.233.252.253 2 juni 2006 kl.17.46 (CEST)

[redigera] Jämförelse med hörselnedsättning motsäger definitionen av ADHD

I artikeln sägs nu:

Man kan jämföra med en medfödd hörselnedsättning, som ju inte växer bort även om ett hörselskadat barn får hörapparater och andra hjälpmedel och lär sig andra stratergier för kommunikation än att lyssna.

Detta bör ställas mot Socialstyrelsens kunskapsöversikt, angiven som referens i artikeln, där det anges att 2-5 procent av barn vid 7 års ålder uppfyller diagnosen, medan ungefär hälften av dem upphör att uppfylla diagnosen innan 18 års ålder, dvs ungefär 2 procent av alla barn visar ADHD vid skolstarten, men inte efter myndighetsdagen. Då ADHD är en ren beteendebeskrivning, är det alltså inte rimligt att, som det sägs i artikeln just nu, jämföra de 2 procent som upphört att visa ADHD, med hörselskadade som fått hörapparat, jämförelsen måste göras med någon som vid 7 års ålder hör illa, 50 dB hörselnedsättning, men vid 18 års ålder erhållit en normal hörsel, med säg 5 dB kvarstående hörselnedsättning.

Då hörseljämförelsen används för att motivera formuleringen:

Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att symptomen lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen "tillfrisknat" eller är "botad".

bör både jämförelsen och påståendet om obotlighet strykas. --81.233.252.253 2 juni 2006 kl.17.12 (CEST)

Som jag skrev i mitt förra inlägg, så hör den form av debatter och diskussioner inte hemma här. Men OK. Två privatpersoner har med den form av argumentation och retorik du använder, ställt till oerhörda problem för de barn och de familjer som har barn med ADHD och DAMP. Den grundläggande skillnaden mellan dem, dig och mig är synen på människan och synen på funktionshandikapp. De bägge privatpersonerna, som drivit en mycket hård kampanj mot att så många barn får dessa diagnoser, är dels en icke forskarmeriterad skolläkare inom omsorgsvården/särskolan i Uppsala, i det fortsatt kallad LE samt en forskarmeriterad sociolog, i det fortsatta kallad EK, den senare saknar alla former av klinisk erfarenhet av dessa barn. Alla barn har en grundläggande personlighet och alla barn utvecklas på ett personligt vis.

En brist i Ek:s och LE:s människosyn är deras statiska tänkande. Är det så att en läkare har sagt att ett barn har en diagnos t.ex. ADHD så kan detta aldrig någonsin raderas bort. Barnet blir aldrig frisk. Barnet är alltid sjukt. Barnet och tillståndet är obotligt.) Å andra sidan menar de samtidigt, att om barnet kan "botas" (från sin personlighet! från soitt jag) så kan ju sjukdomen eller tillståndet faktiskt inte finnas. ELLER?!

Ett besläktat tillstånd inom (barn)neuropsykiatrin är Aspergers syndrom, som är en konstitutionell personlighet med gemensamma egenskaper och drag för dem som får denna diagnos. Precis som för alla andra barn så är intelligensnivå varierande. En del av dessa barn kan hamna som inskrivna på sårskolan i Uppsala. Andra kan bli professorer i barnmedicin, som Asperger själv blev. Han hade mycket svårt att inte väcka uppmärksamhet i sociala sammanhang. Han var en alldeles utmärkt kliniker i barnmedicin. Helt körd som informatör till föräldrarna och barnen. Sjuksköterskorna fick ta över den delen. Professor Asperger undersökte barnen, räknade in olika symtom och ställde diagnosen. Om föräldrarna blev chockerade eller ej berörde honom inte särskilt. Ibland roade det honom. Och iblnad lär han ha dragit i med att deklamera dikter eller vitsar, vilket inte var särskilt lyckat. Hans fru lär enligt en artikel i Läkartidningen trivts alldeles utmärkt med at vara gift och att ha barn med honom. Han tjänade bra med pengar och kunde försörja dem. Dock ej sköta pengarna särskilt väl. Så det gjorde frun. Han lämnade henne och barnen ifred. Det uppskattade frun som kunde rå sig själv. Karln kunde knappast föra ett enda vettigt samtal! men kliniskt verksam professor i barnmedicin var han!

Sjuk? Frisk? En diagnos behöver ju faktiskt inte innebära varken att personen ifråga känner sig sjuk eller besväras av inskränkningar i hälsohänseende. Men en del barn med Asperger är faktiskt mycket ledsna och rentav deprimerade för att de inte har några vänner. De kan inte försvara sig mot lyteskomik från omgivningen. de förstår inte att de andra barnen inte är maniskt intresserade av skilda dinosaurieras tåantal i relation till mängden stjärnor med namn på F. Det enda samtalsämne utöver hur maskar slingrar sig beroende på om de styckas på tvären eller längden, eller de 70.000 olika bilderna på James Dean i all världen tidningar. En väninna till mig har en son som satt från 7 till 17 års ålder och ritade mikroskopiska miniatyrer av soldater med olika uniformer och vapen. På all ledig tid. Han ansåg att skolan var ett avbrott från detta viktiga arbete. Och han ville inte gå till skolan eftersom de andra barnen var direkt elaka mot honom. Och det som lärdes ut i skolan var oviktigt. Och han var mycket besviken över sina kass betyg! Han förstod inte varför han fick IG. Han har definitivt koncentrationsförmåga om han bara får ägna sig åt sitt (=rita mikroskopiska soldater). Han är absolut inte hyperaktiv. Han är neurotiskt asocial och hade väldigt svårt att bryta upp från mamman. Han kunde inte äta än det ena och än det andra. Allt skulle vara exakt på sin plats. Mamman var skräckslagen för att något skulle vara "fel" med honom. Pappan tyckte bara att mamman skulle sluta fjompa med ungen "han behöver fysisk träning och bli som en karl, en man". Grabben förstod självklart ingenting. Varken varför pappa klagade på det vis han gjorde eller varför mamman var så rädd. Själv var han rädd varje dag i skolan. Särksilt för hemvägen. Han förstod inte varför han fick IG.

Han har ingen diagnos. Självklart har han något "tillstånd". Han kunde säkert ha fått en diagnos när han var yngre. Det är vad som krävs för att föräldrarna ska få extra stöd för sitt barn. Killen var och är intelligent. Jag pysslade lite med honom under 2-3 år och lärde honom så mycket matematik i "mikroskopisk form" att han klarade ett G. Vi pysslade med historiska mysterier där han fick utlopp för allt sitt vetande om uniformer och gradbeteckningar, krigsslag, vapenslag och räkna skott banor (mikroskopiskt). På en fest röt jag till honom "Ingen människa i hela världen bryr sig ett skvatt om vilken mat du ogllar. Dina föräldrar har satt fram det bästa de vill bjuda sina vänner. Ta vad du vill ha och håll truten om vad du tycker illa om. Detta är din brors student och stå inte här och tala om vad du ogillar." "Agneta" kom han 1 timme senare "jag har ätit av allt och jag tycker om allt." "Ja, det vet jag väl, du är ju en karlakarl och behöver massor med käk av alla sorter.". Killen läser på Lunds universitete idag och är snart klar med sin fil kand i historia. Han älskar livet och han är så nöjd med att det finns ett liv för sådana människor som han, som har en speciell personlighet och speciella intressen.

Hans föräldrar var ändå ganska resursstarka. De råkade av en tillfällighet träffa mig. Jag har arbetat professionellt med dessa barn. Hur klarar andra familjer och barn av samma situation? Det är uppenbart att barnen med neuropsykiatriska bekymmer är underdiagnostiserade idag. Förr fick de inga diagnoser alls och därmed heller ingen hjälp för att hitta sina vägar i livet där deras särskilda personligheter, som innebär rejäla avsteg från mittfåran, De fick stryck. De skickades på uppfostringsanstalter. De sattes i fosterhem. Allt gjordes så galet att det är närmast ett under att de överlevde. Många gjorde säkert inte det. ADHD och DAMP är ena olycksfåglar och ställer till det för sig. Smarta? Ja i allmänhet. Dumma? Ja, ofta men inte totalt korkade. Det är för de senare tillfällena de behöver mer hjälp än mittfåre-barnen.

För övrigt så tycker jag att ni ska fundera på om barn med psykiska tillstånd, som upplever sig som fysiskt friska ändå inte kan ha eller uppleva hälsa. Det finns ingen anledning att fortsätta driva idén om att för många sjukförklaras (genom falsk statistik). Förr var underdiagnostisering ett faktum. De insatser vi såg från de sociala myndigheterna var rent destruktiva och utan all hänsyn till de enskilda barnens behov. Den här LE, skolläkaren med en specialistkompetens i barnmedicin, borde av anständighetsskäl inse att detta är en grupp barn som verkligen behöver mer stöd än mittfårebarnen, för att utvecklas optimalt. Då har de naturligtvis fortfarande ADHD som vuxna men de har då lärt sig att hantera sin svaga sidor så att de som vuxna är mer välbalanserade om än inte i mittfåran av vuxna.Agneta 2 juni 2006 kl.23.07 (CEST)

Agneta, jag tror inte att det har med själva beteendet hos barnen att göra, utan att det är en fråga om begreppsanalys och begreppskritik. Vad innebär "sjuk" och "funktionshinder" och "obotligt" i detta sammanhang, ungefär. Jag tror att den oinloggade menar att så länge som man inte vet vad det som kallas ADHD är (biologiskt, kemiskt, medicinskt), kan man inte använda vissa begrepp om "symptomgruppen", för rent (medicinskt) vetenskapligt är det inte bevisat att det är "sjukdom", "funktionshinder" och "obotligt". Detta behöver inte förneka vad du skriver om att det är "praktiskt" och funktionellt med denna diagnos. Tror jag att den oinloggade menar.//--IP 3 juni 2006 kl.05.38 (CEST)

[redigera] Begreppsförvirring

Jag klipper in IP:s inlägg här: Agneta, jag tror inte att det har med själva beteendet hos barnen att göra, utan att det är en fråga om begreppsanalys och begreppskritik. Vad innebär "sjuk" och "funktionshinder" och "obotligt" i detta sammanhang, ungefär. Jag tror att den oinloggade menar att så länge som man inte vet vad det som kallas ADHD är (biologiskt, kemiskt, medicinskt), kan man inte använda vissa begrepp om "symptomgruppen", för rent (medicinskt) vetenskapligt är det inte bevisat att det är "sjukdom", "funktionshinder" och "obotligt". Detta behöver inte förneka vad du skriver om att det är "praktiskt" och funktionellt med denna diagnos. Tror jag att den oinloggade menar.//--IP 3 juni 2006 kl.05.38 (CEST)

Vi har mängder med "sjukdomar" som vi inte känner till orsaken för. Kanske kommer vi att få svara på den s. k. "Cancergåtan". Förhoppningsvis kommer det att leda till att i alla fall några sorters cancer kan tänkas komma att botas då. Eller rättare sagt, några sorters cancer till kan tänkas komma att få sin bot. Eller ännu mer rätt: Det är i alla fall inte den som kommer att leda till den enskildes död. Vad Eva Kärfve (EK) och Leif Elinder (LE)i grund och botten har för människosyn har inte under "hela affären" diskuterats. Hela rättsprocessen rör nämligen deras (privata) rättigheter mot de drabbade barnens rättigheter (som sitter i sjön, när de bägge andras rätt har prövats).

Och deras begreppsanvändning har varit unik i så motto att de begärt ut journalmaterialet med hänvisning till en forskarstatus den ene (LE) absolut inte är forskarmeriterad och den andra (EK) är det. EK är dock inte meriterad inom vård och omsorg och skulle aldrig någonsin få komma in och läsa andra MÄNNISKORS journaler. (Barn är nämligen människor). LE, som då har en läkarutbildning, med en specialistkompetens i barnmedicin (praktiken är visserligen lång 4-5 år, men det motsvarar i meriter en 20-poängsnivå vi tillsättning av statliga tjänster) har inte någon forskarutbildning. Dock är LE innehavare av legitimation och då är det kortare väg mellan de medicinska forskarna och den som ansöker om att få ta del av forskningsfynd utöver vad som rapporteras i vetenskapliga tidskrifter. Den kortare vägen beror av att man inom vården vet att legitimationsinnehavarna lyder under precis samma regelverk. Det gjorde inte EK och hon ska ändå enligt kammarrätten ha denna insyn enbart på den grunden att hon är forskare och har en doktorsexamen. Medan det verkar som att rätten inte insett att doktor LE inte har forskarsubstans, utan traditionssubstans, i sin titel.

Centralt i domstolsutslaget är denna förvirring kring offentligheten, offentlighetsprincipen och vem och vad saken egentligen gäller. För först nu är det klarlagt att EK:s och LE:s behov av att kontrollera alla de kontrollerade datan, som ingår i alla de studier olika Forskare i Fältet använt i de studier EK och LE ville kontrollera, är noll och inga. De bedriver nämligen inte någon som helst forskning på eller inom detta fält. LE arbetar visserligen inom särskolan i Uppsala (och försvarar budgeten för kommunen) och är intresserad förståss. Men barn med ADHD Eller DAMP är i flertalet fall inte inskrivna i särskolan. Det är bara de barn som tillsammans med sin ADHD/DAMP också har en psykisk utvecklingsstörning. Och med eller utan ADHD/DAMP så skulle dessa barn vara inskrivna i särskolan ändå pga sina förståndshandikapp. Vad EK anbelanger så har hon naturligtvis rätt i att man skulle kunna anpassa samhället så att barnen med ADHD/DAMP inte får någon diagnos. Det går alldeles utmärkt genom att man helt sonika tar bort den formen av vård, som jag anser att barnen behöver under uppväxtåren och ser till att det finns utrymme för dessa "olycksfåglar" så att inga olyckor sker. I länder helt utan ADHA/DAMP så har man arrangerat det hela så. Om du tittar på fördelningen mellan länder så ska du se att fördelningen av förekomst är just så mellan rika och fattiga länder. I de fattiga länderna samt i de länder där det är fult att vara förståndshandikappad så har man varken diagnostik, vård, omsorg eller några förståndshandikappade. Och självklart inga normalbegåvade barn med ADHD/DAMP. I vart fall inte offentligt.

Och hur redovisar man där dessa barn: Jo, de finns antagligen i barndödsfall. I högre barnadödlighet och redovisade som "dödolyckor" i hem, skola och trafik. De som överlever till vuxen ålder får i vuxen ålder ett annat habitualstatus än andra vuxna. Och det är ju ingen som har protesterat mot uppgifterna om att en förfärlig massa människor är delblodspsykopater upp till kanske 10-20 % av alla chefer i Sverige och andra I-länder. Hur många vuxna av samma kaliber finns i mindre socialt och ekonomiskt utvecklade länder? Det är "normalt" att ha tarmparasiter i länder som saknar vattenvård och rent vatten. Det finns inga ADHD/DAMP-diagnostiserade barn i länder utan neuropsykiatrisk. Det finns inte förståndshandikappade i länder utan skola. Om man saknar sådana elementära kunskaper i samhällsvetenskap och är helt insnöad i det svenska samhället, så kan man ju klara av att ställa en fråga som "Varför har vi så många barn med gruvliga hjärnfel, när dessa barn inte finns i andra länder?" Det är, i korta drag, vad EK formulerat för sig att studera. Privat och vid sidan av sitt ordinarie jobb. För hon har inte formulerat ett forskningsprojekt om saken. Hon saknar klinisk erfarenhet av denna vård för dessa barn. Hon har inte ansökt om medel för att bedriva forskning inom detta fält. Kanske för att hon redan inledningsvis visste att hon inte skulle få det, eftersom det bryter även mot de lägre ställda kraven inom humaniora och samhällsvetenskap. Men faktum är att hon inte ens uppfyllde deras forskningsetiska krav! Hon är inte socionom utan sociolog. Hon har aldrig fört några diskussioner på individnivå. Hon har alltså inte tillgång till människors journaler på socialbyråerna. Hon har inte tillgång till Försäkringskassan enskilda akter för att studera t.ex. förtidspensioneringarna på en generell nivå. Men fr. o. m. kammarrättens utslag och HD:s vägran att ompröva domen, så är det faktiskt så att varenda svensk i fortsättningen har rätt att få ut alla handlingar i varje enskild fall som de önskar se. Det skulle ju kunna tänkas vara intressanta forskningsfrågor, men jag föreställer mig att hela Sverige skulle resa sig som en man om sekretess och forskningslöften skulle kunna brytas för att någon bara är "nyfiken" på hur handläggarna vid FK jobbar. Fuskar de kanske i alla fall av "wiplash" och "mår inte bra"-fallen? Väldigt många av de som "inte mår bra" har ju rena sociala problem. Inte ens ADHD om man så säger. Många har säkert ekonomiska problem pga arbetslöshet. Om EK vill ändra samhället på den punkten så är det kanske inte rätt plats att tränga sig in på en barnneuropsykiatrisk univeristetsklinik och med hjälp av en legitimerad läkare kräva ut handlingar som hon inte ens förstår innehållet i.Har hon en aning om skillnaden mellan ohälsa och sjukdom; som filosofiskt är två nivåer där sjukdom är underordnat.

Jag har läst en del av vad dessa bägge forskare vid köksbordet anser om saker och ting och jag beklagar verkligen deras angrepp på dessa barn med familjer. Även om EK och LE tänkte sig att kunna forska lite som de hade lust, utan att skaffa sig den formella kompetens som krävs på det fält de gav sig på, så kan man inte annat än dra slutsatsen att det inte var och är barnens hälsa (här och nu i Sverige de brydde och bryr sig om. Som du ser av deras inlägg här så ger de inte upp försöken att påverka sakfrågan när de nu trots KR-domen och hovrättsdomen ändå förlorade i verkligheten. Jag tvekar inte när jag säger att det är ondska, egoism och illvilja som styr dem. Wikipedia är sannerligen inte ett fritt medium för dem och bör inte vara. Agneta 3 juni 2006 kl.07.25 (CEST)

Nej du förstod inte riktigt vad jag menade. Så vitt jag vet finns inga (visst kallas det så?) kliniska undersökningar bakom dessa "symptomgrupper", typ konstaterade hjärnfel med hjälp av scanning av hjärnorna på de med diagnoserna. Därför skiljer sig denna "symptomgrupp" från symptomgruppen cancer, som man kan konstatera kliniskt som ett faktum genom existensen av tumörer. Några sådana fysiska "bevis" finns inte (ta inte orden alltför bokstavligt). Rent teoretiskt skulle det t ex kunna vara fråga om flera helt skilda sjukdomar som idag slås ihop under diagnosen ADHD. Det skulle också kunna vara så att somliga får en felaktig diagnos på grund av psyko-sociala skäl och blir stämplade för livet och felbehandlade. Att man hittills inte funnit några fysiska belägg för sjukdomen som alla med diagnosen har, gör att den kan vara riskfylld. //--IP 3 juni 2006 kl.08.44 (CEST)

Jag tror att det är bättre att jämföra med psykiska diagnoser, typ depression, schizofreni, psykopati, som diagnosiseras på samma grunder: symptom.//--IP 3 juni 2006 kl.08.54 (CEST)

[redigera] Obotlighet saknar fullständig grund i Socialstyrelsens kunskapsöversikt

I artikeln sägs nu:

Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att symptomen lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen "tillfrisknat" eller är "botad". ADHD har han eller hon hela livet, det är ett medfött tillstånd

Detta bör ställas mot Socialstyrelsens kunskapsöversikt, angiven som referens i artikeln, där det anges:

I aktuella undersökningsmaterial uppfyller personer med ADHD ofta

också de diagnostiska kriterierna för andra psykiska störningar, som t.ex.

trotssyndrom, beteendestörning, ångesttillstånd, motorisk störning (DCD).

Att ADHD som enstaka blomma i en bukett av diagnoser omfattande trotssyndrom, beteendestörningar, etc, skulle utpekas som eternell, ett obotligt tillstånd oberoende av senare symtombortfall, är orimligt, och artikeln bör därför anpassas till vad den angivna referensen motiverar, alltså strykning av obotligheten, eller också bör ny referens anges som ger stöd för obotlighetshypotesen. --81.233.252.253 3 juni 2006 kl.19.26 (CEST)

Tro det eller ej, men du skriver faktiskt emot dig själv. I Guds gröna hagar och i naturen så finns både vilda, kultiverade, perenna, 1-åriga och så då de som är mer lämpade att göras till eterneller. Linnea är väldigt vacker men inte särskilt lyckad som eternell. Och har blommorna bara samma blomningssäsong så är det väl helt OK att blanda dem i en bukett.

Är det över huvud taget intressant om tillståndet är botbart eller om det är obotligt, om det är så att barnens hälsa förbättras? Det finns faktiskt de amputerats, som med en benprotes vandrar hela riksleden från söder till norr. Andra med samma fysiska skada går med protes + krycka resten av sitt liv. Åter andra reser sig aldrig från rullstolen om inte 2 levande stöd finns till hands. Då kan de hjälpligt förflytta sig från sängen till WC.

Det mest betydelsefulla felet du gör i ovan jämförele är att du jämför äpplen och päron. Det är väl fullständigt självklart att ökad hälsa (="må bättre") under livets gång ändå kan ha varit behäftat med 'tilläggstillstånd', därtill under längre eller kortare tid. Överfört till den fysiska världen så tror du alltså att barn som skelar, vilket med tidigt insatt rätt vård, är 'botbart'. Skelande barn lider inte av sin skelning. De lider av behandlingen (lappbehandling, glasögon, ögondroppar). De lider av alla läkarbesök och all synträning de är utsatta för och tvingas utföra. Inte nog med att det är under förskoleåldern detta kan åtgärdas. Det är då de normala utvecklingsfaserna i livet t.ex. omfattar 'trotsåldern'. Men eftersom barnet då har en skelningsdiagnos (blåklint lämpad för att göra eterneller av) så menar du att barnet inte samtidigt kan genomgå normal trotsperiod (vitsippa, som möjligen kan pressas in i minnesboken över allt vad ungar gör) eller drabbas av ett 'sjukligt trots' (tistelblomma). För barnet skulle då vara fullt upptaget av sin skelning, diagnosmässigt!

Hade f.ö. en patient härom veckan. Lyckad skelningsbehandling i tidiga barndomen. Mycket fint resultat och gossen hade som 14-årig kille samsyn. Åter nu vid 25 års ålder pga extremt nedsatt syn ena ögat. Andra ögat något lättare nedsättning. In i rummet kom en man med BMI kring 40. Och en massiv keratoconus (bråck på hornhinnorna) i bägge ögonen. Uppenbart var han deprimerad (ingen försöker ju inte äta ihjäl sig annars). Människan är alltså en komplex varelse och livet är komplext. Du kan inte använda de bägge utsagorna som motstående i din diskussion om "botbart" respektive "obotligt". Du måste göra klart för dig skillnaden mellan friskt-sjukt-nivån kontra hälsa-ohälsa-nivån och samtidigt inse att du kan drabbas av en sjukdom sominte besvärar. Eller rentav flera sjukdomar samtidigt. Din hypotes om 'botbarhet' eller icke-existens är varken logisk eller konsistent eftersom du hoppar över flera led i alla dimensionerna.Agneta 4 juni 2006 kl.05.10 (CEST)

[redigera] Kontrovers

Artikeln tar i nuläget för lite hänsyn till den kritik som finns mot forskningen kring ADHD som bland annat kommit från Eva Kärfve. Det verkar ha käftats en del om det på diskussionssidan men jag neutralitetsstämplar artikeln tills det är löst. ADHD är som sagt ett kontroversiellt begrepp och då ska det inte framstå så självklart som det gör i artikeln. --Kemisk 31 juli 2006 kl.00.35 (CEST)

Varande en person som diagnosticerats ADHD, så ifrågasätter jag hela synen på ADHD som en sjukdom/handikapp. Snarare handlar det om personlighetsdrag som till viss del kan vara svårare att hantera och samhällets syn på detta gör det sannerligen inte lättare. I barn- och ungdomen kan det visst vara på sin plats att få hjälp att hantera detta, men att sjukdomsstämpla ADHD ger mer problem än det löser. Mer eller mindre alla barn behöver i perioder olika former av stöd, antingen man har ADHD eller inte. Som vuxen har ADHDn blivit en av mina främsta tillgångar. /Företagaren

[redigera] Kändisar

Stämmer det verkligen att Tom Cruise har ADHD enligt honom själv? Jag menar, Tom Cruise är ju framträdande scientolog och scientologer "tror" ju inte på prsykiatriska diagnoser?//J b 22 oktober 2006 kl. 09.27 (CEST)

Jag tog bort hela stycket "Kända personer med ADHD", som löd:

Den kändis som offentligt sagt att han har ADHD är Tom Cruise.^{[källa behövs]} Även Ty Pennington har gått ut offentligt med sin ADHD-diagnos.^{[källa behövs]} Det finns en viss överrepresentation av personer med ADHD bland företagare och entreprenörer.^{[källa behövs]} Robert Broberg^{[källa behövs]} och hans son^{[källa behövs]} har ADHD. Nancy Spungen (Sex Pistol-bassisten Sid Vicious flickvän) hade ADHD^{[källa behövs]}.

Tycker inte det räcker med "källa behövs" här. Som J b ovan nämner verkar det ju minst sagt osannolikt att Tom Cruise skulle ha sagt att han "har ADHD", möjligtvis kan han ha sagt något i stil att han själv skulle kunna uppfylla kriterierna för ADHD, och därmed visa på orimlighet i diagnosen, eller nåt sånt. I allmänhet: Såna här påståenden bör ha källhänvisning för att få stå kvar, de kan tolkas som personangrepp. Och även häpnandsväckande påståenden som det om ADHD bland företagare och entreprenörer... /skagedal^... 27 november 2006 kl. 13.20 (CET)

Tack, bra gjort! Birdie Nam Nam 28 november 2006 kl. 08.33 (CET)

[redigera] Diagnos

Saknar kapitel för diagnos, som bör finnas i en sjukdomsartikel --Jollydack 22 oktober 2006 kl. 09.45 (CEST)

[redigera] Källhänvisningar

Med tanke på alla frågor i denna diskussion hade det inte skadat med källhänvisningar i artikeltexten. För Wikipedias riktlinjer gällande källhänvisningar, se WP:KH. Birdie Nam Nam 16 november 2006 kl. 11.28 (CET)

Ett närliggande begrepp, som dock endast används i Sverige, främst i Göteborg, är DAMP.

Det används även flitigt i Stockholms förorterna (och kanske på andra ställen också), främst bland pojkar i åldern 12-15 år.