Averroës

Wikipedia

Averroës framställd av 1300-talskonstnären Andrea Bonaiuto

Averroës, arabiska: Ibn-Rushd (ابن رشد), född 1126 i Córdoba, Spanien, död 10 december 1198 i Marrakesh, Marocko, var en arabisk filosof verksam i Córdoba och livläkare åt kalifen.

Han fick framför allt betydelse för den kristna skolastikens tänkande, och avbildades bredvid Pythagoras i Raffaello Sanzios fresk Skolan i Aten.

[redigera] Biografi

Ibn-Rushd föddes i Córdoba som son till en kadier, och blev själv kadi i Sevilla efter studier i juridik i Andalusien. Han utsågs till hovmedikus 1184, men landsförvisades 1195 till Marocko för sina ateistiska åsikter. En av hans vänner var Ibn Arabis far.

Namnet Averroës är en latinisering av hans arabiska namn.

[redigera] Filosofi

Averroës hade en i grunden rationalism rationalistisk hållning till filosofin.

Han kritiserade Avicennas åtskillnad mellan essens och existens, och utvecklade en lära om två slag av tillgång till sanningen.

Religionen framställer sanningen på det sätt som lättast gör den tillgänglig för folket, genom bilder, symboler allegoriska berättelser anpassade efter folkets föreställningssätt.
Filosofin å sin sida framställer sanningen bokstavligt med det begreppsliga språkets hjälp.

Averroës besatt en bred och djup kännedom om sin tids vetenskaper. Han författade många skrifter, bland annat i polemik mot al-Ghazali, om förhållandet mellan religion och filosofi, och företrädde en elitistisk syn där han menade att filosofi var en syssla för eliten, medan folket nöjde sig med den bokstavliga betydelsen av begrepp. Han menade därför att Koranen inte alltid skulle tolkas bokstavligt; när förnuftet förnekade påståenden i Koranen, skulle Koranen tolkas bildligt. Han fick inte något varaktigt inflytande på det muslimska tänkandet. I den europeiska idéhistorien är han mest känd för sin omfattande Aristoteleskommentar, och kallas i den medeltida litteraturen ”Kommentatorn”.

Han härledde Aristoteles filosofi från nyplatonismen. Kommentarerna översattes till hebreiska och latin, och fick stor betydelse för Aristotelesutläggningen, särskilt i det latinska västerlandet. Betydelsefull blev även hans teori om intellektet, Nous, som gemensamt för hela människosläktet (och alltså inte individuellt) liksom hans uppfattning om dettas odödlighet. Han omfattade en panteistisk världsbild där den mänskliga själen är en tillfällig aktivitet av världsanden.

Den kristna kyrkan försökte inledningsvis motverka averroismen, men han fick senare anhängare hos skolastikerna. Även fritänkare har påverkats av hans förnekelse av den individuella odödligheten, och denna strömning bekämpades av Kyrkan.

[redigera] Källor

Filosofilexikonet, red. P. Lübcke
Albert Hourani, De arabiska folkens historia, övers. Bo Ericson, Alhambra förlag 1992 (s.197-199)
Bertrand Russell, Västerlandets visdom, övers. Anders Byttner, Forum förlag 1959 (s.151)