Claes Ekeblad d.y.

Wikipedia

Greve Claes Ekeblad (d.y.), född 30 mars 1708 i Elbing, död 9 oktober. 1771, riksråd, kanslipresident 1761-1765. Son till riksrådet greve Claes Ekeblad d.ä.

Greve Claes Ekeblad d.y.

Ekeblad studerade i Uppsala och Åbo ävensom vid några utländska universitet, bl. a. Halle, samt började 1726 sin tjänstemannabana såsom extraordinarie i Riksarkivet. 1728 blev han kanslist i Kanslikollegium och 1730 kanslijunkare. Under den på 1730-talet upplågande partistriden slöt sig E., liksom de fleste yngre adelsmännen, till hattarna. Sin politiska bana började han egentligen vid 1738-1739 års riksdag, då han var medlem av sekreta utskottet; vid 1741 års riksdag var han redan en av hattarnas bästa krafter, som i sekreta utskottet, mindre sekreta deputationen och såsom kanslibiträde i sekretissimum deltog i de allra hemligaste överläggningarna om krigsplanerna mot Ryssland. Han utnämndes s. å. till kansliråd och i febr. 1742 till Carl Gustaf Tessins efterträdare såsom envoyé vid franska hovet – vid den tiden Sveriges viktigaste ministerpost i utlandet. 1744 rappellerades han på egen begäran från Frankrike, där han, för att upprätthålla ambassadens glans, gjort kännbara uppoffringar av sin enskilda förmögenhet. Vid 1746 års riksdag fick E. åter en plats i sekreta utskottet.

Vid det viktiga riksrådsvalet i dec. s. å., då hattpartiet sökte samla sina yppersta krafter i rådet, valdes han trots sin ungdom till riksråd. Följande år utnämndes han till rikskansliråd, kanslipresidentens närmaste man inom regeringen och kansliet och 1750 därjämte till överstemarskalk. Vid kanslipresidentsvalet efter Tessins avgång 1752 blev den något yngre Anders Johan von Höpken föredragen framför E., ehuru denne ägde grundade anspråk att komma i fråga. Utan att visa någon harm häröver kvarstannade E. på sin post och samarbetade troget och utan slitningar med Höpken. När sedan denne 1761 tvangs att nedlägga kanslipresidentsämbetet, var äntligen E:s tur kommen, och han förmåddes av sin pliktkänsla att övertaga en plats, som ej längre ägde någon lockelse, men desto större ansvar, alldenstund räkenskapens och vedergällningens tid stundade för det gamla hattpartiet. När så vid riksdagen 1765-1766 partiets fall var oundvikligt, sökte E. mildra efterräkningen med detsamma liksom den hotande räfsten med hans egen ämbetsföring genom en frivillig avskedsansökan (aug. 1765); den blev även beviljad, ehuru utan att pension tillerkändes honom och utan att hans ämbetsbröder i rådet därför skonades, såsom man dock synes hava förespeglat honom. Redan 1769 efter mössregeringens fall återinsattes E. i rådet och på kanslipresidentsplatsen. Han tillhörde numera dem, som fått ögonen öppnade för vådorna av frihetstidens statsskick och i en förstärkning av konungamakten sågo rikets räddning, ehuru hans försiktiga och lojala väsen icke gjorde honom ägnad att deltaga i några revolutionära planer. Han fick ej uppleva statsvälvningen, i det att han avled 9 okt. 1771, träffad av slag i själva rådkammaren.

E. var en lärd och fint bildad man med stora intressen för den vetenskapliga odlingens förkofran. 1740 blev han ledamot av Vetenskapsakademien och 1753 av Vitterhetsakademien; han utnämndes till kansler 1762 för Kungliga Akademien i Åbo och 1770 för Uppsala universitet. Han var därjämte en sällsynt nobel och älskvärd människa. "Ekeblad var visserligen en af de ädlaste och aktningsvärdaste män inom hattpartiet, delande dess politiska tro men icke dess våldsamhet och egennytta; arbetsam, blygsam, hofsam, icke ett snille af första ordningen, men en duglig ämbetsman, en varmhjärtad medborgare och en man af obefläckad heder" (Carl Gustaf Malmström). Franske ambassadören ansåg det vara förspilld möda att ens bjuda honom en pension, då han 1765 måste lämna både ämbete och löneförmåner. Statsmannaegenskaper i egentlig mening ägde E. däremot icke. Han hade varken den initiativförmåga, politiska blick eller djärvhet, som fordrades för att leda sin samtid in på reformernas väg eller finna utväg ur svåra situationer, och icke heller den hänsynslöshet, smidighet och skicklighet i intrigens konst, som krävdes för att med fördel reda sig i 1700-talets kabinetts- och partipolitik. Också förlorade under hans tid kanslipresidentsämbetet onekligen den karaktär av verkligt regeringschefsämbete, som det ägt under hans föregångare alltsedan Arvid Horns dagar, under det att den egentliga partipolitiska ledningen mer och mer togs om hand av utom rådet stående, oansvariga partichefer.